fyrbarnsmor

Hade nyss en kund här som jag brukar prata med lite grann. Idag kom vi in på det eviga ämnet vikt. Ibland känns det som ett kvinnosyndrom. Man hör sällan män prata om skammen när man vräker i sig godis och mat i hemlighet. Jag fungerar som så att jag äter som jag ska när folk ser mig men när jag är ensam oj oj oj då slinker det ner en hel del som jag ångrar och skäms för i efterhand. 
 Jag går upp några kilo och ångesten växer tills jag får nog med mig själv och bantningen tar vid. Då följer att antal veckor när jag läser varenda kaloriinnehåll och så gott som svälter mig som straff för de gångna veckorna tills vikten sjunkit igen.
 Det värsta är väl att jag aldrig lär mig. När kilona är borta igen slappnar jag av så är karussellen igång igen.
 Motivation och självbehärskning vad är det? I min värld är det nåt främmande. Tack och lov har jag förstått att jag inte är ensam.