Jag kunde gå runt min säng igår

Det var första gången på 7 månader drygt som jag inte behövde klättra in i sängen.
Jag kunde stå upprätt jämte sängen när jag tog av mig.
Vårat rum som vi haft innan var nästan exakt lika stort som en dubbelsäng.
När vi flyttade in dit så sa jag att man behöver inte mer yta man ska ju bara sova men jag hade fel. Jag kände mig som jag låg i en konservburk eller nåt. Som en sardin kanske.
Ibland krävs det att man ska leva med ett sovrum som är 2 gånger 2 meter ett tag för att uppskatta såna självklara saker.
Jag vaknade till och med inatt av att Ronnie snarkade och det första jag tänkte på var att det ekade i rummet. I våran lilla kuvös vi haft innan ekade det inte minsann.
Nu är det inte så mycket kvar av omflyttningarna.
Alla rum är bytta nu så det är mest småplock kvar som hyllor och annat.
Det återstår bara att se hur det blir att ha Nicko så nära nu. Han som alltid har massor av kompisar hemma. Nu har jag ju i alla fall en dörr att stänga till om mig.
På tal om dörr. När Nicko skulle flytta från sitt rum tänkte jag ta ner Lars Winnerbäckplanschen som suttit på hans dörr i flera år. Under planschen fanns det ett stort hål! Det fanns inte nåt hål där innan planschens tid. det är jag säker på.
Då hör jag fanny ropa: Koffe! Nicko! Eran mamma har hittat hålet i dörren nu! Hahaha.
Det visade sig att Koffe slog handen igenom dörren för flera år sen när han var arg på Nicko en gång. Sen ville dom inte säga nåt till oss så det enda dom hittade var en plansch på Lars Winnerbäck att skyla med.
Jag har faktiskt undrat ibland varför den satt där eftersom jag aldrig hört att Nicko lyssnat på den musiken. Jag borde kanske blivit misstänksam om jag ska vara efterklok.
När jag nu fått det förklarat för mig så sa jag:- Jag som inte trodde du slog sönder saker. Fast i och för är det ju som den gången du sprang ut från duschen och halkade in med knät i väggen så det blev ett hål.
Då börjar Fanny skratta igen:- Har du sagt det! Hahaha
Jag tittar på Koffe.
Koffe:- Ja men alltså det var ju nästan så.
Jag tittar på Koffe lite till.
Koffe:- Ja ok då. Jag jagade Nicko och snubblade.
Tänk att sanningen alltid kommer fram till slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0