fyrbarnsmor

När vi satt och åt pizza var Nicko i sitt esse. Han pratade, skämtade och höll igång hela tiden.
När Nicko blir nervös eller stressad är han hur stimmig som helst.
Han har ju gått och väntat på att Kim ska flytta hit i flera dagar så nu ikväll visste han inte hur han skulle bete sig.
Han är jätterolig till att börja med när han blir sån men efter ett tag blir det bara jobbigt.
Undrar vad Kim tänkte om vår stora stökiga familj egentligen.
Nu har jag varit och skjutsat Koffe, Kim, David och en annan kompis till shell och köpte godis.
Koffe frågar Kim hela tiden om han vill hänga med och så och Kim verkar tycka om det. Hoppas bara att allt komer att bli bra. Jag håller tummarna. Det är nervöst att ta ansvar för en kille som så gott som är vuxen.
Jag vet ju bara en bråkdel om hans förflutna. Jag har ju ingen erfarenhet och jag kan nog va lite blåögd ibland. Jag tror ändå på att han vill börja om så jag försöker gå på min magkänsla.
Jag antar att hela den här situationen måste va värre för honom än oss. Vi i familjen har ju varann vad som än händer och vi känner varann utan och innan. Kim vet ju hur mycket jag än talar om för honom att han nu tillhör vår familj att han aldrig till hundra procent kan göra det. Jag kommer behandla alla barn lika men han har ju saker i bagaget som inte mina barn har. Jag kan ju aldrig få nån mammarelation med honom heller eftersom han är för stor för att formas.
Ibland känner jag mig osäker på vad min uppgift är egentligen. Vad kan jag göra för honom? Är vi verkligen rätt personer? Har han för mycket i sitt förflutna så att det är för sent?
Den Kim vi känner är jättemysig, har framtidsvisioner, är arbetssam och helt enkelt jättebra på alla sätt och vis.
Frågan är om vi kommer få se en annan sida nu. Nej det här kommer att funka. Jag tror på Kims förmåga att vända sitt öde till nåt bra. Han är ett maskrosbarn.