fyrbarnsmor

Jag är jättenöjd med den. Jag måste bara inhandla en spotlight som lyser den upp den.



                 


                 

Nu ska jag gå och lägga mig. Det är jobbardag imorgon så jag behöver vara utvilad och pigg och glad till mina kunder.

Äntligen fick jag hämta min tavla på barnen.
Jag hade bestämt mig för en svart ram innan men nu när jag såg den och fick välja mellan en vit och en svart blev det inte helt enkelt längre.
Det blev den svarta i alla fall. Jag hade ju siktat in mig på den så jag blir nog mest nöjd med den i längden.
Ann-Kari blev sjuk idag så jag skjutsade ut Koffe till macken efter hans skola. Jag hade ju ett sånt där roligt möte med Emils rektor så det var nog tur att han slutade tidigt idag.
Nu ska jag åka ut och lösa av Koffe så han kan hjälpa Fanny laga hennes cykel som han har lovat.
Våran helg är ett stort frågetecken. Jag vet inte än om jag ska jobba eller inte. Vi hade planerat att åka till Stockholm och se Sunemusikalen men det verkar inte bli så.
Ibland strular saker till sig så dom blir inte som man tror.
Vi får se vad som händer i helgen.
Dax att åka nu så Koffe får gå ifrån kassan.

Jag åkte som jag skulle till jobbet imorse.
När jag ringde hem för att kolla att alla hade vaknat så svarade Emil. Han sa att han hade ont i magen.
Strax efter ringer Ronnie och talar om att Emil har kräkts.
Det blev till att ringa Ann-Kari och fråga om hon hade lust att komma och jobba.
Som tur var hade hon det så hon var på jobbet inom en halvtimme.
Nu vill inte skolan ha dit varken Fabian eller Emil förrän tidigast på fredag om ingen av dom kräks mer efter idag så jag blev långledig plötsligt.
På sätt och vis skönt men det hade varit roligare att vara ledig med friska barn så man kan göra nåt.

Hittade gamla bilder på barnen: 
  

         
 Fabian 2 år cirka

         

Emil cirka ett halvår.

Jag var på Onoff en sväng igår. Jag skulle köpa en mp3 som jag sett i reabladet men den hade inte kommit in än.
Emil hittade samlingsboxen med fem myror är fler än fyra elefanter-filmerna.
Han har länge velat ha dom och med tanke på att han har problem med ljudandet av bokstäver och sånt så tänkte jag att det kunde va en bra grej om det var ett bra pris.
Emil frågade killen i kassan vad den kostade och han kollade på sin data.
Han svarade att den kostar 199 kronor för att det var den sista dom hade kvar så då reade dom ut den.
Jag slog till direkt och Emil blev glad och nöjd. Vi satte på första filmen direkt när vi kom hem. När Fanny kom visade Emil stolt upp sin samlingsbox och berättade hur otroligt billigt det var med två hundralappar.
Fanny satt och bläddrade i Onoffbladet som jag fick i brevlådan dan innan.
Fanny:- Men här är samma box med på rean för 349 kronor. Den ska inte släppas förrän imorgon.
Det var alltså så att den vi köpte var väl den sista dom hade kvar av den gamla sändningen eller nåt och då skulle dom tydligen slumpa bort den innan dom packar fram samma boxar igen dan efter.
Mycket märkligt kan jag tycka. Annars brukar det vara så att man får betala det dyra priset på varor som ska reas dan efter.

Jag var ledig igår och började inte förrän vid elva idag så jag känner mig utvilad nu.
Igår lämnade Ronnie barnen på skolan åt mig så jag fick sova ut. Jag vaknade inte förrän elva.
Egentligen var det inte min avsikt från början att ligga och sova bort hela dan utan jag tänkte att jag skulle gå upp så fort alla gått hemifrån och äta frukost i lugn och ro för mig själv.
Tyvärr råkade jag somna medans jag låg och lyssnade på familjen som gjorde sig klara.
Lagom när jag hade masat mig ur sängen ringde Åsa och frågade om vi skulle ta en lunch så det blev en timma på Corner.
Hem igen och göra lite nytta i en timma och sen kom dagens roligaste åtagande.
Kvartsamtal för båda smågrabbarna. Fabians gick fort. Han är duktig, flitig, hänsynsfull, ligger långt före dom andra helt enkelt bara lovord. Det samtalet var avklarat på dom avsatta 45 minuterna.
Sen skulle vi gå över till Emil. Där var det inte riktigt lika mycket lovord. Han kan som sagt inte ljuda bokstäver, stör i klassen med sina tics och är allmänt ointresserad av skolan.
Han hade blivit mycket bättre sa läraren men fortfarande var han alldeles för vild.
Efter halva samtalet fick Emil gå ut utanför eftersom vi inte ville ta upp dom jobbiga bitarna när han lyssnade.
Jag vet inte om dom har rätt. Han kanske ska gå i specialklass. Jag kanske överreagerar. Jag vet faktiskt inte vad som skadar honom mest.
Fortsätter det som nu i skolan så kommer han att halka efter dom andra. Dessutom är alla barnen i klassen jätteirriterade på Emil som stör hela tiden så det byggs upp ett agg mot honom.
Jag skulle kunna tänkt mig att låta honom gå kvar i sexårsverksamheten ett tag till eftersom han är född sent på året och inte är speciellt mogen än. Det är ju försent för det nu så nåt måste ju göras antar jag.
Jag vill bara inte "stämpla" honom redan. Nicko har fått sin stämpel som stökig och den släpper aldrig efter det. Har dom väl börjat särbehandla ett barn så kommer hela skolgången bli sån. Det är min erfarenhet.
Jag vet inte. Jag kanske har fel. Jag kanske förstör hela hans möjlighet till att komma ifatt bara för att jag blivit lite "nojig" utav mina gamla erfarenheter. Jag skulle aldrig ha valt samma skola igen. Jag kan aldrig bli objektiv när det gäller dom. Det finns för mycket sår kvar.
Varför ska det vara så svårt att göra det som är rätt. Jag trodde vi gjorde det förra gången med Nicko men istället så förstörde vi hela hans liv. Hade jag inte gått med på att ta emot deras "hjälp" den gången så hade kanske Nicko kunnat gå i en "vanlig" klass idag.
Hade jag bara haft ett facit men såna finns ju inte.

Igår bestämde jag mig för att jag skulle ta tag i saker och ting idag. Bli lite mer energisk. Städa och plocka lite här på macken.
Jag har massa energi nu så det kommer bli bra. Jag har ju tio timmar framför mig nu.
Tömt alla sopor har jag gjort och sorterat ut alla plastdunkar så jag behöver inte gå ut i kylan mer förrän jag ska hem.
Nu ska jag ta mina frukostmackor sen är jag redo för dammtrasan.
Jag ska nog inte lova för mycket förresten för vem vet jag kanske får massor av kunder sen så jag inte hinner. Chansen är väl inte så stor i slutet på november men man ska aldrig säga aldrig. Jag lever på hoppet.
Måste ju hinna beställa varor också eftersom jag är ledig imorgon.

Det har varit helt dött idag.
Utslaget på hela dan har det nog varit en kund i kvarten eller nåt.
Skittrist. Jag blir gäspig och slö och vill inte ta mig för nåt fast att jag egentligen har guldläge att storstäda eller möblera om eller nåt annat kul.
Jag håller fast vid varenda kund som vill ge mig en minut eller två av sin dyrbara tid.
Dom tycker nog att jag är extremt pratsjuk idag.

Igår var han hos tandläkaren och drog ut en tand.
Han fick sprutor både i tandköttet och i gommen men han sa inte ett pip. Jag vet hur ont det gör. Jag ligger inte riktigt lika stilla som honom måste jag erkänna.
Trots att tanden krånglade när dom bände och vred på den och det blev en lång och utdragen process så hördes han inte ens.
Det enda man såg som kunde ge en liten aning om att han tyckte att det inte var jätteskönt var att han vickade lite på tårna ibland när det var som jobbigast.
Han imponerade stort på både mig och tandläkaren och tandsköterskan.
Stolt som en tupp var han när han la tanden i glaset igår kväll och det sista han sa var att hoppas att inte tandfén glömmer bort mig nu.
Jag skäms att säga det men tandfén glömde tyvärr bort honom i alla fall. Tandfén är pinsamt glömsk.
Hon får kompensera honom inatt med två guldpengar istället.

Nu dröjer det nog ett bra tag innan han kommer hit igen.
Jag skulle inte kunna säga det till honom för då blir han så katig men jag kommer att sakna honom.
Skulle han bo i stan så skulle jag nog ta honom mer för självklart men nu passar jag verkligen på att träffa honom så mycket jag hinner när han är här.
Det blev mer tid än jag trodde från början. jag skulle ha jobbat kväll onsdag och torsdag och då hade jag inte hunnit med med honom.
Nu tog jag ledigt onsdan eftersom jag ändå skulle till doktorn med Emil den dan och dessutom åkte jag ju på att jobba helgen också så då kan man behöva lite ledigt innan och torsdan blev ändrat till förmiddag på grund av Ann-Karis sjuka barn.
Nu kommer han snart hit till macken och säger hejdå.

Jag ringde henne medan jag satt i bilen på väg från jobbet.
Det känns som att jag pratade med henne häromdan men det var tydligt att jag inte hade gjort det.
Tuva hade blivit akut sämre för ett par veckor sen så dom fick ta henne till akuten. Dom blev inlagda ett par dar och blev sen skickade ner till Lund för operation.
Nu är Tuvas hjärta lagat!!
Det är fantastiskt vad läkarna kan.
Nu är hon mycket piggare men tyvärr har hon ont också. Dom har ju sågat (eller vad dom gör) upp hela hennes bröstkorg så det måste göra helvetiskt ont.
Stackars barn. Tur att hon inte kommer minnas nåt från bebistiden.
Jag måste ta mig i kragen och åka dit och gosa lite bebis igen. Nu kan ju Emil få följa med också.
Han som var så rädd att Tuva skulle bli dålig i sitt hjärta om han så mycket som sa ett knyst.

Det kom in en kvinna till mig för en halvtimme sen:
Hon: Hej jag har hyrt den där transitbussen där utanför och det visade sig att spolarvätskan var slut. Har du nån som kan hjälpa mig fylla på? Jag kan ingenting om den bilen. Eller du är kanske själv här?
Jag: Försök få upp motorhuven så länge så kommer jag när det blir tomt här inne. Tyvärr är jag själv just nu.
Hon gick ut till bilen och plötsligt får jag se hur det formligen ramlar ut människor ur bilen. Både män och kvinnor. Alla medelålders så några av dom borde rimligtvis veta hur man fyller på spolarvätska.
Varför kan inte då nån av alla dessa passagerare fylla på? Hon var ju inte nån ensam stackars kvinna som var strandsatt direkt.
Dessutom ville hon inte slösa pengar på spolarvätska så hon fyllde bara i med vanligt vatten. Det blir nog jättebra när det är tre minusgrader ute.
Snålheten bedrar visheten ibland.
Bara för att dom en kund köper tex en glödlampa av mig så anser dom att det är min plikt att sätta dit den. Jag fattar inte det riktigt. Jag kräver aldrig av Kvantumpersonalen att dom ska tillaga min fläskfilé som jag köper av dom.
I det här fallet så var det tydligen min plikt trots att jag inte fick sälja nåt ens.

Ann-Kari har fortfarande sjuka barn och jag blev helt plötsligt inte ledig den här helgen som kommer som planerat så jag tog mig en ledig dag idag.
Trots att jag inte jobbat så har jag ändå haft fullt upp hela dan.
När jag hade lämnat barnen imorse så handlade jag och sen var det lagom att åka tillbaka och hämta Emil för sjukhusbesök.
Han skulle kolla upp sin tågång och sitt kissande.
Läkaren var väldigt noggrann med undersökningar och beslutade att skicka remiss till magnetröntgen av ryggraden och remiss till rehab.
Han ska få gå på sjukgymnastik för att försöka lära sig gå på hela foten. Antagligen blir det specialskor med inlägg också som tvingar ner foten i rätt läge.
Nåt som kändes skönt var att blodsockret visade normalt. Ingen diabetes i sikte än i alla fall.
Efter doktorn skjutsade jag tillbaka EMil till skolan och mötte sen upp Åsa på Corner för en lunch. Jag erbjöd även Emil att få följa med dit istället för att äta mos och fisk på skolan men han hade sett fram mot fisken så länge sa han så han vägrade missa den.
Både Emil och Fabian pratade sig varma om den underbart goda fisken som dom hade fått idag. Dom goda svarta kryddorna som var på laxen. Det var SÅ gott.
Efter skolan hämtade vi Sylvester på dagis och åkte hem och bakade lussebullar och lagade mat.
Nu väntar vi på min pappa och farmor och min bror och Tina så ska vi äta sen.

Vi var hos optikern förut och provade ut nya glasögon.

      

Snygga eller hur?!

När man fyller 7 år så tror man att den dan varar för evigt.
Sen Emil vaknade imorse har han gått omkring med en självklar känsla av att vara störst bäst och vackrast. Han har haft all fokus hela dan och alla har gett honom full uppmärksamhet.
Han fick själv välja tårta  på bageriet. Han fick självklart plocka bort rosen från tårtan innan alla hade tagit och lägga på sin egen tallrik. Han har bestämt middag idag (självklart mcdonalds).
Tyvärr tar ju även födelsedagarna  som sagt slut. Imorgon är han som vilken 7åring som helst igen. Ingen kommer att ta extra hänsyn till honom. Det är bara att hoppas att han inte hunnit vänja sig vid att vara prins.

Han hade en liten motgång vid maten förut. Hans morfar och gammelfarmor skulle också äta här. Vi blev med andra ord åtta personer och vid vårat matbord finns det åtta stolar så det passar ju perfekt. Emil gick ändå in i vardagsrummet och satte sig med sin mat. Jag gick efter honom och frågade varför han inte ville sitta med oss när det var honom vi firade.
Han förklarade att den enda stolen som var kvar var den bredvid hans morfar och morfar är så elak och killas och retas så där ville han inte sitta.
När tårtan kom fram var hans gammelfarmor så snäll att hon tog platsen bredvid morfar så Emil fick sitta på tryggt avstånd.
En sån uppoffring hade hon nog inte gjort om det inte vore för att det är hans födelsedag.
Emil har rätt hans morfar är en retsticka. Man skulle kunna tro att det är han som är barnet här.

Jag skulle ju visa bilder på den toppenfina, tuffa, superhäftiga ultrasnabba cykeln så här kommer dom:

                                  


                                  


När jag ändå håller på så vill jag visa upp mina äldsta söners supergulliga tjejer. Det är dom som gör det roligt att vara pojkmamma:

                                  

Fanny har jag lagt ut bilder på tidigare men hon har ju ändrat frisyr och sånt så jag måste ju uppdatera ibland. Nästa tjej har jag inte haft nåt kort på innan så här kommer våran söta Karin:

                                 

Det syns inte på kortet men på hennes tröja står det humör med VÄLDIGT stora bokstäver. Hennes mamma har köpt den till henne.
Här har vi aldrig sett skymten av nåt humör men hon kanske är annorlunda där.

Emil blir stor kille idag!!!
Vi var uppe vid sex imorse och sjöng för honom. Han fick sina paket av syskonen först.
Ett spel och en plansch (med cross såklart) av Koffe och Fanny, nåt experiment av Fabian och walkietalkies av oss.
Han tittade sig omkring lite diskret och undrade nog om det var allt. Artig som han är så sa han att han var jättenöjd med sina presenter när vi frågade.
Till sist gick vi sen ut och hämtade hans nya cykel.
Han blev jätteglad och tog på sig kläder och hjälm med en gång. Han körde några varv utanför i mörkret och kylan.
Naturligtvis var han tvungen att stegra lite med cykeln för att testa dämparna och växla upp och ner ett antal gånger också. Man måste ju veta att allt funkar som det ska.
Jag ska lägga in en bild på den snygga cykeln vid ett senare tillfälle.
Idag blir det jobb till tre. Sen ska jag diskutera med Emil hur han vill göra på sin stora dag. Mcdonalds är nog givet och en tårta måste man ju ha när man fyller. Vi får se om han vill baka den själv eller om vi ska köpa en.
Dessutom måste vi ner till optikern senare idag och prova ut nya bågar till glasögonen.
Han var hos ögondoktorn igår och det visade sig att lasern hade gett resultat.
Han var jättenervös när vi satt i väntrummet. Han vill inte åka till Stockholm och operera igen.
Nu hoppas jag bara att det var sista gången han fick tillbaka starren i det ögat.

Jag jobbar just nu mer än vad jag brukar.
Ganska så mycket mer.
När jag jobbar kväll är jag hemma lagom till att pussa barnen godnatt och när jag jobbar förmiddag måste jag hinna med alla måsten och allt dåligt samvete som jag inte hinner på mina jobbarkvällar och jobbarhelger.
Ärligt talat innehåller inte mitt dygn i närheten av lika många timmar som jag är i behov av.
Varje dag lägger jag mig med dåligt samvete för att nåt av mina måsten inte har hunnits med.
Varje dag vaknar jag med tusen nya och gamla måsten som ska hinnas med under den dagen.
Det tar ALDRIG slut.
Ett av mina måsten som jag alltid har dåligt samvete för och som oftast blir uppskjutet är barnens läxor. Både Fabian och Emil har tre läxor var i veckan.
Jag skjuter hela tiden upp dom tills imorgon och till slut är det försent.
Jag vet inte hur många gånger som jag suttit helt slutkörd efter en jobbarhelg på söndagkvällen vid åtta och gjort läxor med dom i ren desperation.
Ibland har jag skjutit upp dom till måndag morgon för att jag är helt slut när jag kommer hem och tror att det blir bättre bara jag får sova först.
Det blir det inte.
En kväll när jag visste att jag var tvungen att ta itu med Emils läxa så fort jag kom hem så åkte jag omvägar. Jag orkade inte åka hem. Jag höll på att bryta ihop på riktigt i bilen.
Då beslutade jag mig för att vara ärlig på skolan och berätta hur min situation ser ut för tillfället.
Jag pratade med deras lärare dagen efter och hon sa inte mycket just då utan lyssnade bara.
I fredas fick jag hem ett brev från skolan.
Jag är kallad på möte nästa fredag med rektor, lärare, specialpedagogen och skolsköterskan för att "se över Fabian och Emils studiesituation".
Jag trodde att om jag bara var ärlig mot dom så kunde dom kanske dra ner lite på barnens läxor i alla fall.
Jag ska gå till läraren idag och säga till henne att hon vann över mig. Jag gör som dom säger.
Jag tar hellre alla läxor än att jag sitter på deras förbannade möten.
Dom vet nog mycket väl hur jag mår av att bli kallad dit. Efter den mardrömmen som vi gick igenom med Nicko i ett års tid.
Jag var på möten där var tredje vecka då. Alltid med samma personer inblandade. Alltid satt jag som ett styggt barn som fick skäll. Alltid med samma klump i magen. Alltid tittade dom ner på mig och skakade på huvet åt mig som om jag var en värdelös mamma. Alltid krävde dom att jag skulle sluta jobba kväll och vägrade lyssna när jag försökte förklara att det var en omöjlighet och att det inte var på grund av det som Nicko hade adhd.
Dom enda gångerna jag kände mig någorlunda trygg på mötena var när Nickos underbara psykolog från BUP följde med.
Hon var vansinnig efter ett sånt möte. Hon sa att hon att ALDRIG under hela sitt yrkesliv hade hon nånsin stött på en skola som är så nervärderande och arroganta mot föräldrar som dom var på den skolan.
Efter det mötet blev jag styrkt av hennes ord. Hon fick mig att förstå att jag hade ingen anledning att buga och bocka och acceptera allt dom sa till mig.
Jag krävde en utredning av rektorn efter det och det slutade med att jag fick nån slags ursäkt. Av rektorn i alla fall men inte dom andra.
Rektorn erkände att dom skött allt med Nicko väldigt illa.
Jag är bränd efter det. Jag kan inte gå på ett möte med dom. Jag byter hellre skola på barnen.
Det är klart att jag kan göra lite läxor med dom men så många som dom har är löjligt.
VARJE DAG ska Fabian läsa högt för mig och skriva av tre meningar i en bok, Emil ska jag ljuda bokstäver med och läsa för och därefter anteckna i hans bok vilka sidor vi läst, hur det gått och datum osv. Det tar åtminstone en timme per kväll.
Ovanpå det så har båda två matteläxor och Emil har läsverkstan. Där ska han plocka ut bokstäver ur en text och stryka under med olika färger, lära sig texten flytande och svara på frågor angående texten.
Eftersom jag omöjligt kan läsa med dom varje dag så får vi sitta jättelänge dom gånger i veckan som jag hinner och sen skriva fel datum i böckerna för att låtsas att vi gjort läxorna som vi ska.
Jag får väl böja mig för hoten. Jag ska inte vara ärlig mer utan jag gör den där förbannade läxan om jag så ska stupa på köpet.

Han fyller inte förrän på tisdag men det är lättare att fira på helgen. Det finns inte lika mycket tid till att förbereda fika och städa på en vardag.
Han fick pengar av flera. Sammanlagt hade han nästan 800 kronor i sin nya plånbok som han också fick igår. Han är stolt som en tupp.
Till råga på allt så var det ju kedja på plånboken också så han går omkring med den i bakfickan hela tiden så kedjan hänger så där tufft på sidan.
När jag frågade vad han skulle köpa för hela sin förmögenhet så funderade han på om det inte till och med var så mycket pengar att det skulle räcka till en ny cykel.
Han önskar sig en treväxlad cykel med dämpare mer än något annat.
Vi har köpt honom en sån cykel som han ska få på tisdag.
Jag var väldigt sugen på att ge den redan igår men då har vi inget på hans riktiga födelsedag.
Det är en stor sak att fylla 7 år.
Han fick också ett playstationsspel, en ljudbok, två pokemongubbar, en leksaksfyrhjuling som hade riktiga motorljud och en jacka.
För att kunna få ihop det med alla födelsedagar den här helgen så åt vi mat och tårta hos oss vid efter ett med min släkt och Ronnies mamma. Efter det fick vi köra iväg alla och slänga oss i bilen och ta kakorna och lite mer tårta hos Ronnies bror. Deras äldsta fyllde 17 år.
Det har med andra ord blivit tre olika tårtor för oss i helgen.
Tårtransonen är därmed uppfylld för ett tag framöver.

Han skulle firas idag med porterstek och tårta så vi var där vid tre.
Det är inte lätt att köpa present till nån som har allt och som dessutom köper sig det som han inte har själv.
Jag var i ett antal affärer innan jag hittade den perfekta presenten.
Ett par långkalsonger med älgar på! Kan det bli bättre till en jägare?!
Undrar om han tar på sig dom när han ska till skogen imorgon.
Vi köpte lotter och choklad också men det var inte så originellt.
Mamma hade köpt ett lottpaket med flera lotter i, Anders och Tina köpte lotter och Mario köpte nåt tips eller vad det var.
Vi vill väl helt enkelt att han ska bli rik.
Nu får vi väl vänta och se om han är miljonär imorgon annars får det bli lotter både till julklapp och nästa födelsedag. Nån gång ska väl turen slå in om man bara är ihärdig nog.
Jag har aldrig haft tur i lotter men så köper jag nästan aldrig nån heller. Det är helt omöjligt att vinna om man ingen lott har.
Ett tag köpte Ann-Kari och jag två triss varje torsdag och la vinstpengarna i en påse. Vi skulle använda dom till nåt kul men vi hade fått ihop mer pengar om vi hade lagt i 50 kronor i påsen istället för att köpa lotter.
Vi fick efter mycket om och men ihop några hundra som vi tog med till Stockholm när vi var där och åt mat för dom.
Med all otur på andra sätt som jag haft på sista tiden så kanske jag helt plötsligt har fått tur i spel nu. Dax att börja spela kanske och testa lyckan.

Emil fyller år på tisdag så vi ska fira honom imorgon. Jag ska försöka mig på grekisk pyttipanna. Antagligen ovanligt korkat att ge sig på en maträtt som jag aldrig lagat själv när jag ska bjuda massa släkt på middag.
Det kan bli en dyr historia om jag måste åka och panikköpa pizzor istället.
Jaja jag har sett Ann-Kari laga maten så det kan inte vara så svårt.
Det är en baggis.

Igår kom min nya mobil.
Den är helt underbar!! Ronnie är grymt avundsjuk. Bilderna blir hur bra som helst och det finns massor roliga finesser på den.
Jag tar bilder på allt och alla vare sig dom vill eller inte. Jag kommer bli den mest hatade kameramarodören i min bekantskapskrets. Alla kommer att skrika så fort jag tar fram min mobil.

Dagens skörd:



Nicko med sin morfar på mcdonalds




Frukost



Fabbe smått hysterisk kan man tro


                         

Ni ser att alla inte är så glada över att vara med på kort.

Igår tog jag lite kort på macken också:

  

                       

Sist men inte minst har vi min farmor och min bror också ( missade tyvärr Anders tjej Tina men det tar jag nästa gång) :

  

Det här med mobilkameror med 8,1 pixlar i var ju jättekul.

Han ska komma hit och vara här i en vecka.
Vi hade en diskussion om det vid matbordet häromdan.
Fabian:- Hur länge ska morfar va här?
Jag:- En vecka. Han åker hem på fredag.
Fabian:- HA! Jag visste det!!
Sen blev han tyst en stund och vi andra undrade naturligtvis hur han kunde tycka att det var så självklart.
Fabian:- Men asså Emil fyller ju på tisdag och han åker ju inte hem på onsdan heller.
Jag:- Varför??
Fabian:- Man åker ju på en fredag eller lördag.
Koffe:- Morfar är ju pensionär. Varje dag är som en lördag för honom.
Emil:- VA!! Får han äta godis varje dag?!

Morfar får faktiskt äta godis varje dag. Han har ingen som bestämmer över honom. Hans mamma slutade med det för flera år sen. Tänk när Emil får det så bra. Han kommer frossa i godis varje dag.

Var Ronnie och jag och såg på bio igår.
Den var riktigt bra. Det enda jag kan klaga på var att det var en textad version. Det räckte inte med att dom textar allt dom säger utan det står kommentarer inom parentes hela tiden om hur dom skrattar och sånt.
Typ :- (Ulla skrattar missnöjt) eller ( Det knackar på dörren) och sånt.
Bioduken är ju stor så texten blir inte heller direkt liten. Blickarna dras dit hela tiden.
Jag tycker det är jättebra att dom textar väldigt tydligt för alla hörselskadade men jag tvivlar på att nån av dom igår var hörselskadad.
Alla visningar behöver väl ändå inte ha den versionen kan jag tycka. Åtminstone så borde det räcka med vanlig textning.
För övrigt var filmen riktigt kul.
Ronnie är bara så dyr att ta med på bio så det är inte alltid jag har råd att låta honom gå med.
Han kan inte nöja sig med en popcorn ELLER en baconchips utan självklart måste han ha båda. Givetvis kan han heller inte ta den lilla popcornen då utan den största ska det vara.
Om man då tror att han tänker äta upp allt det så misstar man sig. Hälften av popcornen och nästan alla baconchips åker i soporna.
Trots att han gör så varje gång så lär han sig aldrig.
Tänk om han sitter i biosalen och helt plötsligt blir outhärdligt sugen på just baconchips om han har valt popcorn. Den hemska upplevelsen besparar han sig ifrån genom att gardera sig.
Underligt nog lät han bli godispåsarna i alla fall. Annars brukar det bli en påse bilar också.

Egentligen inte trött som i harintesovittillräckligttrött utan totalt utmattad som i harförmycketatttänkapåutmattad.
Jag undrar ibland om jag nånsin kommer att få det lugnt. Kanske när barnen växt upp. Kanske nästa år ( det är mycket som ska ske på alla plan det här året). Kanske när jag blir pensionär. Eller kanske aldrig.
Jag är nog inte en person som ska ha det lugnt.
Jag har ju aldrig haft det så det kan hända att jag skulle vantrivas om inget hände.
Det kanske är som Åsa säger att jag drar till mig problem som en magnet.
Mitt senaste "problem" är ju tjejen som jag berättat om och hur jag kunde bli så involverad det vet jag inte.
Igår fick hon problem med några tjejer  och det slutade med att jag fick ta tag i det. Den ena av tjejerna som hon hade problem med är en gammal kompis till henne och det var hon som var drivande tydligen. Av en händelse känner jag den tjejen med och även hennes pappa så jag fick ringa och försöka reda ut allt med alla inblandade inklusive pappan.
Det tar mycket ork och kraft från mig att engagera mig i alla ungdomar och jag vet inte själv varför jag gör det.
Det brukar börja med en liten sak som jag utan problem kan hjälpa dom med och innan jag vet ordet av så är jag fast. Helt plötsligt har det blivit känslomässigt svårt att bryta med ungdomen och av nån anledning har dom sällan nån annan vuxen som kan hjälpa dom så jag känner mig tvungen. Kanske inte tvungen direkt men jag bryr mig för mycket om dom för att överge dom.
Nästa gång jag känner på mig att jag kommer bli indragen i nåns liv ska jag fly innan det går för långt. Jag ska vända mig om och säga till den personen att dom får klara sig själva. Min empati är slut nu. Jag ska bara ägna mig åt mig själv hädanefter. Jag ska bli den största egoisten i stan. Jag kommer aldrig mer att ens sträcka ut en hand och hjälpa nån upp som har ramlat. Jag ska bli kall och cynisk och extremt otrevlig mot alla så att ingen kommer vilja vara i näheten av mig.
Det är mitt nya jag.
Jag kommer inte att bli så omtyckt men tänk vad mycket tid jag kommer få till annat. 

Jag som alltid fixar mina julklappar i sista minuten är för en gångs skull tidig i år.
Med två familjemedlemmar i alla fall.
Idag fixade jag Ronnies. Jag kan ju inte skriva här vad han får ifall han läser men jag tror han kommer bli glad. För en gångs skull känns det som att jag hittat rätt. Han är annars hopplös att handla till eftersom den enda hobby han har är cross. Visst jag kan väl handla nån ny kolv till crossen eller nya handtag eller nåt men hur kul är det då?
Den här gången köpte jag nåt som jag tycker ska bli kul att ge bort.
För övrigt har jag Emil ganska klar också. Jag köpte en lite leksaker till honom som han skule få när han fyller år men det blev ändrade planer.
Han ska få en cykel istället. Eftersom cykeln är så dyr så blir det inget mer så dom andra presenterna får jag ge i julklapp istället.
Det var i alla fall två klara.
Dom andra har jag inte en susning om vad jag ska ge dom. Deras presenter är dom jag kommer jaga runt hela stan efter dan innan julafton.
Det roligaste är när man kommer på den perfekta presenten. När man vet att man gör nån superglad och supeöverraskad för att dom inte trodde att man skulle köpa just den saken.
Tyvärr är det inte ofta man lyckas med det. Inte jag i alla fall.
Jag har ju en månad drygt att tänka ut vad jag vill ge. En månad är inte lång tid om man har sån dålig fantasi som jag.
Det finns ju alltid strumpor och kalsonger att köpa så nåt paket ska jag väl lyckas skramla ihop under granen.

Mitt största problem nu kommer bli att inte ta fram Ronnies present i förskott och ge honom. Jag ska spara på den i en och en halv månad till.

Det blev en varm smörgås på café kannan efter jag hade varit och tagit cellprover på mödravården.
Jag hade egentligen en tid för provtagning förra veckan men jag är suverän på att hitta ursäkter varje gång det är dax så jag gick inte.
Jag hatar gynstolar. Jag får panik när det är dax.
Karlar ska vara glada att dom aldrig behöver va med om nåt så förnedrande.
Att ligga naken upphissad med en främmande människa mellan benen som ska undersöka ens allra privataste. Det är hemskt!! Fruktansvärt!! Kränkande men tyvärr nödvändigt.
En vän till mig tog sina prover för ett tag sen och det visade sig sorgligt nog finnas cellförändringar så hon ska opereras. Det blev en liten väckarklocka.
Hittar man cellförändringar innan det gått för långt så går det att göra nåt åt men om man som jag aldrig går på kontrollerna så kan det hinna bli försent.
Jag tog mod till mig och ringde och beställde en ny tid igår eftermiddag. Av en händelse råkade dom ha en tid redan vid kvart över åtta imorse och det var nog tur för ju längre jag hinner gå och vänta desto större är chansen att jag hittar en ursäkt att slippa. Nu hann jag inte tänka ut nåt bra över natten så det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig dit.
Nu hoppas jag bara att provsvaren inte visar nåt och att allt går bra för min vän.
Även att jag vet att det inte är ett stort ingrepp så är det alltid obehagligt att bli sövd. Det kommer gå bra det är jag övertygad om.

Jag kom ju lite bort från det ämnet som jag påbörjade här förut. Jag skulle skriva om Jessicas och min frukost men kom in på gynbesök. Det var inte riktigt meningen.
Jag kan i alla fall säga att jag lyckades hålla mig ifrån kakorna både idag och igår (jag åt frukost med Åsa igår). Det är inte en helt självklar sak för mig när jag är på ett fik med alla glafsiga och söta kakor.
Att då "bara" välja en smörgås det är som en seger.
Det är tack vare den som jag fikar med om jag lyckas hålla mig. Jag skulle aldrig sitta och svulla i mig en bakelse eller ett wienerbröd själv medans Jessica sitter med en slät kopp kaffe. Jag kan heller inte sitta och titta på om nån annan äter.
Tur att jag har vänner som inte är lika dåliga på självbehärskning som jag.
Underligt nog så har jag vänner som pratar lika mycket som jag så en timme går alldeles för fort. Vi har lagom värmt upp då och så ska man avbryta mitt i samtalet.
Nu är det jobb igen som gäller till sju ikväll. Det är ganska socialt det med. Mycket kallprat om väder och vind men det är en del av det sociala livet som också behövs.

Var på Koffes skola och hade kvartsamtal med hans lärare.
Enligt David så är det Koffe som är "gullebarnet" hos läraren.
Det kan jag mycket väl tänka mig. Typiskt Koffe att smila in sig hos vuxna och alltid se oskyldig ut.
Medans vi var på samtal väntade David och Pontus hemma hos oss.
Läraren var nästan enbart positiv till min son så det fanns inga stora anmärkningar. Bara några sena ankomster men det är sånt man får räkna med som förälder.
När vi kom hem sa David:
David:- Vadå berättade han inte om när vi var på vinden? Hahaha
Koffe:- Nej han sa inget. Hahaha
Jag:- Vad var det med vinden då?
David:- Vi hade typ 20 minuter kvar av dan i onsdas och då fick vi för att vi skulle se vad som fanns på vinden. Det fanns en sån där rulle med golv du vet där uppe så Koffe kröp ner i den. Sen stack ju huvet upp och då tog jag en kartong och gjorde ögon och mun på den så han kunde titta ut. Då kom läraren upp där och Koffe kunde ju inte gå därifrån för han satt ju fast. Hahaha. Efter sa han att jag skulle få skolk för hela den dan bara för det.
Jag:- Men Koffe då??
David:- Honom tyckte han synd om. Läraren sa att jag hade tvingat honom.
Koffe bara flinade. Av nån underlig anledning ser han alltid så oskyldig ut med en liten gloria över huvet så han får ALDRIG skäll.
Han har gått igenom hela livet i skolan utan att behöva vara syndabock. Det spelar ingen roll hur inblandad han än är så ser alla vuxna honom som ett offer eller nåt. Han tittar väl med sina oskyldiga hundögon med långa ögonfransar och alla smälter.
Nicko skulle kanske gå nån kurs hos Koffe så han skulle kunna charma sig ur sina situationer lite bättre. För honom är det tvärtom. Vare sig han varit i närheten eller inte så skyller alla på honom.

Jag har egentligen två stunder på dagen.
Varje stund är på tio minuter var och dom är bara mina.
Det är när jag sitter i bilen på väg till och från jobbet.
Dom är väldigt värdefulla för mig mina stunder. Det är bara då som jag inte har några måsten eller krav.
Jag brukar antingen dunka musik eller ringa nån och småprata lite.
Ibland händer det också att jag bara har lite svag musik på och bara tar mig en stund att tänka lite. En stund av eftertanke kan man kanske kalla det för.
Dunka musik ger mest effekt. Det viktiga är att välja musik som jag kan sjunga till och sen skruvar jag upp till smärtgränsen. Sjunga kanske jag egentligen inte ska kalla det för. Jag snarare vrålar.
Jag vet att jag lagom brukar brukar hinna med två låtar innan jag är framme så det gäller att välja med omsorg så jag inte slösar bort tiden på fel musik.
Om det lagom hinner bli rött vid stoppljuset på bron när jag kommer så får jag tre extra minuter dessutom.
Det är oftast på vägen hem som jag väljer att ringa nån.
Ofta blir det stackars Åsa som råkar illa ut. Ett tag när jag ringde henne ofta så lät hon inte så glad när hon svarade. Hon tyckte nog det var enformigt att prata med mig varje kväll. Jag sa till henne att : Vänta du bara. Rätt som det är så slutar jag ringa och man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Nu Åsa är båset tomt. Jag kommer inte att ringa dig på kvällarna längre!
Min tid på dagen är förkortad. Jag har bara min morgonstund kvar.
En gång om dagen på tio minuter då jag ska klämma in musikdunkande, socialt prat med mina vänner och tid att fundera!!
Det är killarna på gatuköket som har ändrat mitt liv.
Dom har skaffat en resturang till och lämnar kvar killen utan körkort på kvällen. Naturligtvis kan jag inte med gott samvete se på när han står vid busshållsplatsen och väntar på bussen medan jag ändå åker till stan så jag erbjöd mig att skjutsa hem honom på kvällarna.
Det vore väl trevligt med lite sällskap i bilen om det inte vore för att vi har rensat ur alla samtalsämnen nu.
Jag är egentligen inte bra på att kallprata. Trot eller ej men jag kan faktiskt vara lite blyg. 
Han är väldigt trevlig i alla fall så det ska nog gå bra.
Det är bara att acceptera att mitt liv har blivit förändrat.

Vi hade en bokad tid att gå igenom bilderna som fotografen tog på barnen.
Det var verkligen inte lätt. Det var många bilder som hade det lilla extra som jag ville ha.
36 bilder hade vi att gå igenom. En av bilderna fastnade jag för lite extra. Fabian tittade på Koffe och hade ett så äkta leende att jag bara smälte.
Det svåra är att hitta en bild där alla 4 är perfekta.
Varje bild vi fastnade för så var det alltid nån av grabbarna som inte var riktigt hundraprocentigt bra.
När vi kom fram till den allra sista bilden så sa det bara klick!! Vilken underbar bild!!
Det var precis den bilden som skulle få huvudplatsen i mitt vardagsrum.
Ronnie och jag var rörande överens om att just den bilden slog dom andra med hästlängder.
Hade hon inte tagit den där allra sista bilden så hade det inte varit lika lätt att välja.
Jag är helnöjd.
Den 28 november kommer tavlan och jag ska få välja ram.
Dax att göra plats ovanför soffan då tills dess.
Nu går jag i valet och kvalet om jag ska ha svart eller vit ram. Trä är inget för mig. Vitt är det som skulle passa bäst i vardagsrummet men svart passsade bäst till bilden.
Jag har ju ett tag på mig att tänka på det nu.

Det är min jobbarhelg så jag var ledig igår.
Det kändes i och för sig inte som att jag var ledig. Jag hade fullt upp hela dan.
Möten på morgonen och på eftermiddan och däremellan samtal i mängder angående en tjej som far illa som jag försöker hjälpa. Trots alla samtal och försök att dra i alla trådar som jag som familjehem kan dra i så kan jag inte hjälpa tjejen tillräckligt.
Jag lyckades få henne till nytt boende men tyvärr tio mil bort och det var inte riktigt ok för henne. Alla sina vänner har hon i stan och hon har behövt skaffa nya alldeles för många gånger redan.
Nu vet vi inte hur länge den här lösningen ska vara heller. Det är ingen idé att rota sig och börja tycka om människor för imorgon kan det bli tal om flytt igen.
Till nytt hem eller tillbaka till mamma. Det är soc och mamma som bestämmer det.
I den situation som hon sitter i så var allt bättre än det hon har men det smärtar mig obeskrivligt att inte kunna göra mer för henne när hon skriker på hjälp.
Det finns så otroligt många barn som far illa. Samhället gör ingenting för dom. Trots dom problem som finns i tjejens familj och trots att mamman förbrukat sin rätt att ta hand om henne så kan inte samhället ta ifrån en mamma vårdnaden.
Det är alltså mamman som fortfarande ska bestämma var flickan ska vara och när och om hon vill ha hem henne igen.
Flickans vilja är ingen som frågar efter.
Jag bad socialen att ha ett enskilt möte med flickan men dom ansåg att det inte behövdes. Dom hade pratat med hennes mamma!!
Så bra!! Har dom pratat med henne har dom säkert fått alla sanningar som finns att få!!
Det känns som att slåss i tomma luften.
Det svåra är att slå mig till ro och tycka att jag gjort rätt och att jag gjort vad jag kan. Jag tänker på henne hela tiden.
Hoppas att hon fortfarande kommer våga be om hjälp i framtiden trots att hjälpen kanske inte blir som hon hoppats.
Livet är tuffare mot vissa än mot andra.

Som det otroligt snälla och gulliga barnbarn jag är så var min plan att åka till henne med en blomma innan jobbet.
Men som det otroligt stressade och upptagna barnbarn jag är så stannade det vid tanken tyvärr.
Jag skjutsade barnen till skolan, hängde tvätt, tog hand om disken, bäddade sängarna, lagade lunch till jobbet och sen hade jag bara tid till en sak till. Jag hade tre måsten :
1: Åka till farmor
2: Hämta växel på banken
3: Duscha
Jag valde duschen. Banken och farmor hamnade på delad andraplats i min prioriteringslista idag.
Med lite enkel huvudräkning kom jag fram till att farmor skulle ta för lång tid.
Först skulle jag ha blivit tvungen att gå in i en affär för att välja en blomma och sen kan jag ju inte bara slänga in den utan att stanna en liten stund.
Banken var också alldeles för tidskrävande med tanke på parkeringsmöjligheterna på stan.
Det är underligt det där att mina dagar aldrig räcker till för alla mina måsten utan att jag måste spara några till senare. Varje dag läggs det några måsten på hög så jag aldrig kommer ifatt.
Imorgon har jag två möten så chansen att jag hinner med farmor imorgon är nog inte så stor och sen jobbar jag hela helgen.
Jag MÅSTE hinna ringa henne ikväll i alla fall.

Jag vet inte men jag tror att jag just gjorde bort mig till en kund.

Hon:- Nu ska jag inte lägga plånboken på papperskorgen som jag gjorde en annan gång. Då åkte den ner. Hahaha
Jag:- Det är du inte ensam om. Det är mycket saker som åkt ner i den papperskorgen.
Hon:- Då är det inte bara jag som är dum då?! (fortfarande med ett leende)
Jag:- Nejdå det är många som är dumma.

Det tog mig ett par sekunder innan jag förstod vad jag precis hade sagt och då var det försent för hennes leende var redan borta.

Nu har skumtomtarna kommit till min mack.
Jag har beställt lite chokladkartonger också eftersom det först är fars dag nu på söndag och sen är det inte långt kvar till jul.
Jag byggde en liten stapel med skumtomtar, chokladdopat skum och julgranar. Julgranarna är en nyhet för i år. Det är ahlgrens bilar som gjort granar i samma färger och smaker som bilarna.
Det är kul när det kommer lite nytt.
Det enda jag hade glömt beställa var julmust. Bara för att skumtomtarna finns så blir folk sugna på must.
Personligen kan jag inte förstå tjusningen varken med must eller skumtomtar för jag gillar inget av det men bara mina kunder får det dom vill ha så är jag nöjd.
Jag har märkt idag att en del kunder stannar upp när dom kommer in och tittar på mig och ler. Sen kommer det nån kommentar om min hårfärg och då kommer jag på vad dom tittar på. Själv glömmer jag bort hela tiden att jag klippt mig så jag hajar till varje gång jag går förbi en spegel.
Det blev en sån markant skillnad så det vore konstigt om inte nån såg förändringen nu när jag varit så modig.
Jag vet inte om dom ler för att dom tycker det blev bra eller om dom inte kan hålla sig för skratt riktigt. Jag är absolut inte van vid att vara så här korthårig.
Färgen är jag nöjd med men längden vet jag inte rikitigt men det växer ju ut igen som tur är.

Nu har jag äntligen varit hos frisören.
Det var välbehövligt kan jag säga. Jag har lite för många hårstrån med silverfärg men nu är dom borttrollade.
Den här gången blev det inte blont utan ganska mörkt brun och mycket kortare än vad jag nånsin klippt innan.
Lite ovant än så länge men jag vänjer mig snart.
Idag börjar jag vid elva så nu tänkte jag sätta mig i datarummet i min sköna soffa och slötitta på ett par avsnitt av andra avenyn en stund.

Steken blev jättebra.
Det var ju ingen konst alls. Det var nog bland det enklaste jag tillagat eftersom man inte behöver efterkrydda nåt.
Nu får jag nog ta och prova på lite fler nya recept och inte vara så feg jämt.
Det är inte svårt att laga mat egentligen utan det är bara självförtroendet som sätter gränserna tydligen.
Jag blir bara så nervös när jag ser ett recept för helt plötsligt ser allt så svårt ut när det är uppstyltat i flera steg. Ingredienserna ser så många ut när dom står uppställda på rad på det viset.
I ett recept står det steg för steg vad man sak göra och är man då så otålig som jag så tröttnar man innan man kommit till steg tre.
Till och med pannkakor skulle se avancerat ut om man skrev ett recept på det viset. Man blir avskräckt inann man kommit till : Knäck äggen i skålen.
Dax att bli mindre feg och mer tålmodig kanske.
Jag kommer nog köra på i mina gamla invanda matspår i alla fall men nu har jag ändå en ny maträtt att lägga till i min fantasi.

Nicko har ju vunnit pris när han var på lavalan i tre dar nu.
Dom hade tävlingar där och Nicko var ju naturligtvis med.
Först vann han en tävling där man skulle äta en gurka på kortast tid och Nicko var oslagbar segrare på 20 sekunder!
Sedan en tävling att äta 20 marsmallows med huvet upp och ner mellan benen. Även där Nicko som segrare på 43 sekunder!
Nästa tävling gick inte lika bra. Springa en sträcka på typ hundra meter, dricka en joltcola och springa tillbaka. Där kom Nicko tvåa.
Till sist var det kast med liten hårddisk. Den gick inte heller så bra.
Han kom i alla fall hem med två musmattor som kostade 299 kronor styck och två biobiljetter. Inte illa för att käka gurka och marsmallows.
Dessutom hade hans snälla kompisar passat på att rita en snopp i ansiktet på honom när han hade somnat.
För honoms egen skull får man hoppas att det går att tvätta bort eftersom skolan börjar imorgon igen.

Ledig söndag dessutom.
Den trasiga datan på jobbet gjorde mig sömnlös fredag natt så inatt sov jag som en stock.
Jag vaknade vid tio men sen låg jag kvar i sängen i en och en halv timme till.
Koffe har övningskört med mig till Willys. Det går faktiskt ganska bra nu. Dels har nog min nervositet släppt lite och dels börjar Koffe förstå att man inte behöver visa sig på styva linan när man övningskör.
I början trodde han att han kunde mer än han kunde så det blev för hög fart i korsningar och alldeles för nära kanterna ibland.
Nu har han börjat lugna ner sig och inte tar några risker. Det är stor skillnad mellan när han ska våga köra ut vid mötande bilar och när vi som är vana vid trafik och kan avgöra mötande bils hastighet bättre och dessutom kommer snabbare iväg.
Det kommer nog bli bra så småningom.
Nu har jag försökt mig på att göra en porterstek. Det kan bli spännande.
Blir det totalt misslyckat så får det väl bli corner till middag.
Man måste ju våga testa nya recept ibland när fantasin tryter.

Igår hjälpte Ronnie och grabbarna Anders och Tina att flytta.
När jag kom hem från jobbet åkte vi dit och tittade på lägenheten och åt sen pizza hemma hos oss.
Det fanns inte riktigt plats i deras lägenhet att sitta och äta.
Lägenheten var jättefin. Stor och luftig med riktigt snygga fönster. Jag skulle kunna ta den bara för fönstrens skull.
Köket var helt otroligt snyggt. Nya gråa tapeter, rostfri fläkt och rostfritt kylskåp och jättesnyggt kakel.
Tyvärr fanns det ingen plats för ett ordentligt bord i köket men ett litet barbord med ett par stolar får plats.
Oftast är det ju bara middagen man äter ihop och till det har dom ett bord i vardagsrummet.
Det var en charmig annorlunda lägenhet. Inte så där tråkigt massproducerad som dom ofta känns när man kommer till Långrevsgatan och sånt.
Det ska bli kul att få se den när möblerna står på plats där dom ska och så.
Det enda jag inte är avundsjuk på är allt uppackande av kartonger och städandet av dom gamla lägenheterna. Det är det värsta med att flytta.
Det roliga är småpysslandet med det nya boendet. Planerandet av möbler och tavlor.
Nu ska jag gå och skala potatis.

Kanske inte när datan strular och så men just nu är mitt jobb superkul.
Det är kunder hela tiden och alla är positiva och glada.
Jag tycker det känns som att jag har haft ett leende på läpparna hela dan. Jag blir glad av glada människor.
Återstår att se om jag kan stänga tidigare idag som jag hade tänkt nu när det är helgdag. Det är inte så farligt om jag inte kan det om kunderna fortsätter i den här stilen idag. Då kan jag jobba till nio om det är så.

Koffes fest var mycket städad och ordentlig.
Dom drack lite öl men ingen blev för full.
Emil hade jättebekymmer om deras öl och rökvanor när jag kom hem igår.
Emil:- Mamma vet du!! Koffe sa att dom bara skulle kramas ute men jag vet att dom har rökit!! Jag tror att dom druckit öl också! ( det sista viskade han som om han var rädd att dom skulle höra honom)
Jag:- Nej lägg av!! Det kan jag väl inte tänka mig!! ( Emil uppfattade inte ironin)
Fabian:- Amen Emil!! Asså Koffe är nästan arton år och då får man dricka öl och dessutom är det bara svagöl som det inte är sprit i. (lättlurad 8åring)
Koffe kom in och hade hicka. Jag sa till honom på skoj att han skulle hålla andan så hickan försvann. Han gjorde det men hickan var kvar.
Emil:- JAG SA JU DET!!!! När jag har hicka så håller jag andan och då försvinner den. DU HAR DRUCKIT SPRIT!!
När Koffe hade gått ut till sina kompisar så kom Emil och hämtade mig och ville att jag skulle följa med honom. Han drog med mig till altandörren. Därifrån kunde man se en del av Koffes rum eftersom dörren stod öppen.
Emil:- KOLLA!! Jag ser ölburkar där!!
Han slutade bry sig om ungdomarna när han väl hade fått rätt. Mycket stolt över sin upptäckt så somnade han istället.

Jag skulle BARA starta om datorerna på jobbet efter stängning igår eftersom den varit "seg" ett par dagar.
Stationsdatan gick bra. Allt gick enligt beskrivningen där. Inga problem.
Kassadatan var inte lika medgörlig. Den vägrade starta upp. Jag startade om den på alla sätt jag kunde tänka mig ett tjugotal gånger. Jag kände på alla sladdar så dom satt som dom skulle och jag ringde både Ronnie och ANn-Kari för att se om dom hade nån idé.
Det gick bara inte!!
Två timmar höll jag på!
När klockan var nio åkte Ronnie hit istället för att se om han kunde få igång eländet.
Jag åkte hem under tiden för barnen var kvar hemma.
Ronnie var kvar i en och en halv timme. Han öppnade upp datan och rengjorde den och tog ner det andra tangentbordet så han kunde gå in i programmet. Utan resultat.
Den vägrade gå igång för honom också.
Jag som satt och tänkte att det vore ju jätteretligt om han kommer hit och trycker på nån enkel tangent och skrattar åt mig för att jag är så otroligt oteknisk så det var med blandade känslor som jag tog emot beskedet att inte heller han lyckades.
Datasupporten öppnade inte förrän vid åtta imorse och det var samtidigt som jag skulle öppna min butik.
Jag hängde på telefonen exakt åtta.
Första beskedet var att dom skulle skicka en ny data med expressbud från Stockholm. Det innebär minst fem timmar utan att kunna ta emot kort, sälja bensin eller slå in nåt i kassan. Jag kan då endast ta emot kontanter och då måste jag veta priset på varan och sen skriva upp på ett papper och lägga pengarna vid sidan av och slå in dom sen när datan är på plats.
Det är mycket påfrestande att jobba så. Kunderna gnäller för att dom inte kan tanka och många får lägga tillbaka sina varor för att dom bara har kort. Stammisarna får skriva upp coh ska komma tillbaka och betal senare men det brukar alltid vara några stycken som glömmer som man får söka upp.
När jag nu hade ställt in mig på att dagen skulle bli utan data halva dagen så drog jag ut mina vagnar och drog upp persiennerna och öppnade.
Lagom när jag fått min första kund ringde dom från datasupporten igen.
Dom ville att jag skulle försöka gå in i datan med ett annat tangentbord och med honoms hjälp försöka återskapa inställningarna så jag fick igång datan.
Det vara bara till att låsa dörren igen och dra ner persiennerna.
Han bad mig gå upp till stationsdatan och hämta tangentbordet från den datan.
Jag frågade dom mest dumma frågorna hela tiden och när jag hade lyckats ta mig in på inställningarna som jag skulle till så var jag alldeles för snabb att trycka på enter hela tiden.
"Har du tryckt på enter nu igen?!" hörde jag hur han liksom väste lite irriterat varje gång jag sa hoppsan.
Det tog mig 47 minuter att få igång datan. Jag kan tänka mig att om det varit en mer datavan som Ronnie så hade det gått på halva tiden.
Han sa innan vi la på att "Du var ju jätteduktig!". Säkert!! Han var skittrött på mig.
Nu funkar datan i alla fall men det är med nöd och näppe. Dom ska skicka en ny data till oss på måndag men nu behövde det inte bli akut.
Jag håller tummarna för att den håller tills dess i alla fall.
Det blev inget besök hos Daniel och Helen igår kväll med andra ord.
Koffe fick inte ha sin fest utan oss heller.