fyrbarnsmor

Jag jobbar just nu mer än vad jag brukar.
Ganska så mycket mer.
När jag jobbar kväll är jag hemma lagom till att pussa barnen godnatt och när jag jobbar förmiddag måste jag hinna med alla måsten och allt dåligt samvete som jag inte hinner på mina jobbarkvällar och jobbarhelger.
Ärligt talat innehåller inte mitt dygn i närheten av lika många timmar som jag är i behov av.
Varje dag lägger jag mig med dåligt samvete för att nåt av mina måsten inte har hunnits med.
Varje dag vaknar jag med tusen nya och gamla måsten som ska hinnas med under den dagen.
Det tar ALDRIG slut.
Ett av mina måsten som jag alltid har dåligt samvete för och som oftast blir uppskjutet är barnens läxor. Både Fabian och Emil har tre läxor var i veckan.
Jag skjuter hela tiden upp dom tills imorgon och till slut är det försent.
Jag vet inte hur många gånger som jag suttit helt slutkörd efter en jobbarhelg på söndagkvällen vid åtta och gjort läxor med dom i ren desperation.
Ibland har jag skjutit upp dom till måndag morgon för att jag är helt slut när jag kommer hem och tror att det blir bättre bara jag får sova först.
Det blir det inte.
En kväll när jag visste att jag var tvungen att ta itu med Emils läxa så fort jag kom hem så åkte jag omvägar. Jag orkade inte åka hem. Jag höll på att bryta ihop på riktigt i bilen.
Då beslutade jag mig för att vara ärlig på skolan och berätta hur min situation ser ut för tillfället.
Jag pratade med deras lärare dagen efter och hon sa inte mycket just då utan lyssnade bara.
I fredas fick jag hem ett brev från skolan.
Jag är kallad på möte nästa fredag med rektor, lärare, specialpedagogen och skolsköterskan för att "se över Fabian och Emils studiesituation".
Jag trodde att om jag bara var ärlig mot dom så kunde dom kanske dra ner lite på barnens läxor i alla fall.
Jag ska gå till läraren idag och säga till henne att hon vann över mig. Jag gör som dom säger.
Jag tar hellre alla läxor än att jag sitter på deras förbannade möten.
Dom vet nog mycket väl hur jag mår av att bli kallad dit. Efter den mardrömmen som vi gick igenom med Nicko i ett års tid.
Jag var på möten där var tredje vecka då. Alltid med samma personer inblandade. Alltid satt jag som ett styggt barn som fick skäll. Alltid med samma klump i magen. Alltid tittade dom ner på mig och skakade på huvet åt mig som om jag var en värdelös mamma. Alltid krävde dom att jag skulle sluta jobba kväll och vägrade lyssna när jag försökte förklara att det var en omöjlighet och att det inte var på grund av det som Nicko hade adhd.
Dom enda gångerna jag kände mig någorlunda trygg på mötena var när Nickos underbara psykolog från BUP följde med.
Hon var vansinnig efter ett sånt möte. Hon sa att hon att ALDRIG under hela sitt yrkesliv hade hon nånsin stött på en skola som är så nervärderande och arroganta mot föräldrar som dom var på den skolan.
Efter det mötet blev jag styrkt av hennes ord. Hon fick mig att förstå att jag hade ingen anledning att buga och bocka och acceptera allt dom sa till mig.
Jag krävde en utredning av rektorn efter det och det slutade med att jag fick nån slags ursäkt. Av rektorn i alla fall men inte dom andra.
Rektorn erkände att dom skött allt med Nicko väldigt illa.
Jag är bränd efter det. Jag kan inte gå på ett möte med dom. Jag byter hellre skola på barnen.
Det är klart att jag kan göra lite läxor med dom men så många som dom har är löjligt.
VARJE DAG ska Fabian läsa högt för mig och skriva av tre meningar i en bok, Emil ska jag ljuda bokstäver med och läsa för och därefter anteckna i hans bok vilka sidor vi läst, hur det gått och datum osv. Det tar åtminstone en timme per kväll.
Ovanpå det så har båda två matteläxor och Emil har läsverkstan. Där ska han plocka ut bokstäver ur en text och stryka under med olika färger, lära sig texten flytande och svara på frågor angående texten.
Eftersom jag omöjligt kan läsa med dom varje dag så får vi sitta jättelänge dom gånger i veckan som jag hinner och sen skriva fel datum i böckerna för att låtsas att vi gjort läxorna som vi ska.
Jag får väl böja mig för hoten. Jag ska inte vara ärlig mer utan jag gör den där förbannade läxan om jag så ska stupa på köpet.