fyrbarnsmor

Saker kan förändras på en sekund.
Vissa människor får fler motgångar än andra och jag är tydligen utvald att bli den som får lite fler.
Jag har gråtit sen igår och det känns inte som det kan ta slut. Nån gång måste ju även tårar ta slut. Jag hoppas på det. Jag vill inte må så här. Att försöka vara en trevlig och bra mamma nu går bara inte.
Jag slängde ihop en makaronipudding till barnen igår kväll på ett smått hysteriskt vis medan mina barn tassade runt mig och var helt förvirrade av att mamma gråter och vispar samtidigt.
Jag önskar ändå att alla som går igenom kriser skulle ha såna underbara barn som jag har för utan dom skulle jag inte ha rest mig upp idag.
Småbarnen kramade mig och tröstade så mycket dom kunde och Koffe ska vi inte tala om. Han gav sina syskon mat och gjorde läxorna med dom och la dom. Dessutom erbjöd han sig att hämta dom idag på fritis. Han är vuxen nu. Han har alltid varit min klippa.
Nicko är en solstråle hela han så han behöver bara komma i närheten så känner man värme.
Jag kommer att le igen och livet kommer att gå vidare även om det inte känns så nu.