fyrbarnsmor

Igår morse tillbringade jag hela förmiddagen med att oroa mig för att jag trodde det var sista dan på macken. Jag har sörjt och mått riktigt dåligt och gått som en zombie hela dan.
Fram på eftermiddagen kändes det som att vi i alla fall skulle få ha öppet nån dag till så då skulle jag ställa om mig i huvet och åka till macken för att beställa varor ifall att jag nu kommer ha öppet på onsdag med. Man vet ju aldrig.
Jag kan just nu bara ta en dag i taget men butiken är tom och jag måste ha nånting att sälja.
Åtminstone ett par godispåsar och nån dricka vore ju trevligt att sätta på hyllorna för just nu ekar det härinne.
På kvällen hade jag insett att jag trots allt skulle få gå till macken idag och kände mig faktiskt lite lättad när jag gick och la mig. Jag vet att det är oåterkalligt och att jag ändå ska stänga vilken dag som helst men jag suger ut varenda stund jag kan nu på slutet.
Det känns som att jag verkligen är närvarande på jobbet nu. Som att jag memorerar varenda kund och varenda händelse och hur lokalerna ser ut i minnet. Kanske att ta fram senare när jag har lagt allt bakom mig.
Klockan två ringer Ronnies mobil och på samtalet så förstår jag att det är polisen som ringer om macken.
När polisen ringer oss på nätterna så handlar det alltid om inbrott och just då funderade jag mest på hur snopen den inbrottstjuven blev om han nu kom in när han upptäckte att det inte finns nåt att stjäla.
Men den här gången var det inte en inbrottstjuv. Det var en kund som skulle tanka på kortautomaten och inte fått ut sitt kort. Kunden blev då lite smått panikslagen och försökte bryta upp luckan.
Det blev till att klä på sig kläderna för mig och sätta mig i min toyota och glida ut till macken en sväng. Polisen och kunden stod och väntade troget på mig när jag kom.
Han har gjort ett riktigt gediget och bra jobb måste jag säga.
Att lyckas bryta luckan som han har gjort kräver krafter. Desperation och styrka måste det ha varit.
Jag tyckte faktiskt lite synd om killen. Han ville ju bara ha tillbaka sitt kort och det förstår jag men trodde han allvarligt talat att han skulle kunna bryta upp luckan?
Polisen och jag fick med gemensamma krafter trycka och vrida på nyckeln en bra stund för att kunna få upp luckan och ta ut kundens kort.
Han ursäktade sig med att han faktiskt hade kollat efter ett telefonnunmmer han kunde ringa men det stod inget. Jag förklarade då att skulle mitt telefonnummer stå här skulle jag inte ha fått  sova en enda natt på 6 år och det finns ingen mack där det står personal redo att åka och plocka ut kort vid 2 på natten. Tyvärr så är det den bistra sanningen.
Jag undrar vad kunden hade gjort om inte polisen hade råkat åka förbi och ta honom på bar gärning.
Hade han lyckats få upp luckan då? Hade han sovit i sin bil vid automaten? Hade han åkt och lämnat sitt kort åt sitt öde?
Nu fick jag aldrig veta hur det hade slutat men jag kan ju bara konstatera att hade han åkt med kortet kvar i maskinen så hade jag ju haft hans namn på kortet i alla fall så det hade inte varit så smart.
Allt som allt från att polisen ringde och jag var tillbaka i min säng igen tog 40 minuter och när jag klädde av mig och skulle somna om tänkte jag på hur bisarrt mitt liv ändå är ibland.
Jag tänkte på att andra människor med vanliga jobb blir aldrig väckta av poliser på nätterna och ska sen ut och åka en sväng mitt i natten för att sen bara gå och lägga sig igen som om ingenting har hänt.
Det här är min verklighet och andra har sin.