fyrbarnsmor

Fabian skulle ta sitt långtidsverkande insulin igår kväll.
Han kommer in med sin spruta och det visar sig att jag glömt hämta ampuller till den.
Ronnie och Fabian har samma sorts insulin men olika sprutor så jag säger då till Fabian att använda pappas spruta istället.
Samtidigt som Fabian tar sin spruta bär jag in Emil för att han ska kissa. När jag kommer ut till vardagsrummet igen säger Fabian att han kom precis på att det nog är så att med pappas spruta går det 2 enheter på varje hack och i så fall har Fabian vridit upp 20 enheter istället 10. Siffrorna är borta på sprutan så vi kan inte tyda vad det står så jag ringer Ronnie och frågar.
Inte nog med att Fabian hade rätt angående enheterna utan dessutom har vi lyckats ta en spruta som inte Ronnie använt på minst ett år. En ampull får aldrig vara mer än en månad gammal och den här var alltså ett år minst!
Med andra ord så har Fabian fått i sig dubbel dos av ett år gammalt insulin.
När Fabian förstår vad som hänt börjar han storgråta av rädsla. Jag blir också livrädd och ser en insulinkoma framför mig men inför honom försöker jag behålla lugnet och ringer sjukhuset.
Medans jag sitter i telefonkö till sjukhuset så ger jag Fabian oboy och banan och chokladboll så att insulinet har nåt att jobba med så länge annars hade det kunnat bli ett snabbt sockerfall och ambulans.
Sköterskan som jag först pratar med tar oss på stort allvar och skickar oss med en gång vidare till akuten och där får jag prata med en underbar barnläkare.
Det han själv inte kan om diabetes tar han snabbt reda på och han tar sig verkligen tid att fråga om allt.
Han säger slutligen att vi själva får välja på om vi vill ha Fabian hemma och kolla hans blodsocker hela natten minst en gång i timmen eller om vi vill lägga in honom.
Jag tar beslutet att vi själva kollar honom och sätter klockan med en timmes mellanrum.
Doktorn säger att jag inte ska anklaga mig själv för det som hänt och berömmer mig för att jag hade pressat upp blodsockret i förebyggande syfte. Han lovar att ringa på morgonen om vi inte behövt höra av oss under natten för att följa upp hur det gick.
Ronnie och jag har turats om hela natten med att kolla blodsocker och mata i honom choklad och bananer när det har behövts.
Nu är Fabian vaken så då är det lättare för honom själv att känna när han sjunker så nu är faran över.
Doktorn höll vad han lovade och ringde för att kolla läget förut.
Det har varit svårt att sova nånting alls inatt för jag var livrädd att det skulle hända nåt men allt gick bra och Fabian vaknade och var glad imorse och verkade ha glömt rädslan från igår.