Emil och jag tog en promenad igår kväll

Det blev en stressig eftermiddag igår.
Jag hade glömt att jag hade en tid inbokad på banken så den där promenaden till stan hanns inte med.
När jag hade hämtat barnen så gick allt i ett med ärenden och matlagning och annat. I ett svagt ögonblick hade jag sagt till Emil att vi kanske kunde ta en promenad eller cykla eller nåt men när maten äntligen var klar så var klockan över sju.
Emil hade inte glömt löftet om en promenad så han tjatade på mig tills jag gav efter. Jag tänkte att vi kan ju ta en liten promenad runt området bara men inte. Emil var så lycklig över att ha sin mamma för sig själv en liten stund att han höll mig i handen hela tiden och pratade oavbrutet.
När vi hade gått en lagom sväng (tyckte jag i alla fall) och var på väg tillbaka till våran gata igen blev han besviken och frågade om vi inte kunde gå längre.
Det slutade med att vi gick i över en halvtimme. Han var så glad när vi kom hem och sa att han det var så skönt och att vi måste göra det här varje kväll. Det enda var att han tyckte att hans syskon skulle få samma chans också. Lösningen då var att vi skulle ta med en av bröderna varje dag vi gick så dom också får promenera med oss. Idag tycker han att det är Choffes tur. Frågan är om han är lika glad åt att gå en promenad med sin mamma och hålla handen som Emil är.
Jag får fråga honom.
Imorse när jag skulle till jobbet kom Emil upp. Pigg som en lärka och trallade och var på sitt allra bästa humör. Det första han pratade om var våran promenad som vi ska ta ikväll.
Tänk att så lite kan glädja så mycket. Det är bra att jag har nån som peppar mig att gå ut och gå nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0