Lilla Fabian
Han ringde från skolan igår och var hängig så han ville bli hämtad. Han hade ont i halsen och kände sig allmänt förkyld och genomsnorig.
Tyvärr kom inte Ronnie ifrån jobbet förrän strax innan sex i alla fall så det blev inte tidigare. När jag kom hem tyckte jag han såg tveksamt sjuk ut. Så där mittemellansjuk så man inte riktigt kan avgöra om han ska va hemma eller inte. Han kändes småvarm men ändå inte övertygande varm så jag bestämde mig för att vänta tills idag och se hur han skulle må då. Imorse var han förhållandevis bra. Han fick gå till skolan och nu håller jag tummarna för att han inte ska bli sjuk igen.
Hade han varit vrålsjuk så hade vi ju varit tvungna att lösa det på nåt sätt men nu var han på gränsen så jag hoppas vi gjorde rätt val.
Idag ska jag åka och väga mig igen och köpa nytt pulver. Den här veckan har haft sina dar när det har varit fruktansvärt jobbigt att inte få äta. Jag hoppas att jag gått ner så pass mycket så att jag hittar tillbaka till motivationen igen för nu är det tufft. Att leva 4 veckor utan mat är som en mardröm för mig. Varje gång jag håller på att ge upp så räcker det med att se mig i spegeln för att inse att det är priset jag får betala för att jag slarvat i 2 år. Kilona måste bort nu. Jag både bävar för och ser fram mot vägningen. Har det inte varit nåt bra resultat är risken att jag inte kommer att stå ut längre.
