fyrbarnsmor

För ett tag sen klagade han på att han hade fått ont i sitt öra men sen sa han inget mer om det så jag trodde det var ok och det syntes inget.
Igår när Fabian och han brottades kom Fabian emot örat och Emil blev jätteledsen.
När jag tittade på baksidan av öronsnibben såg jag att han hade fått en knöl som det kom var ur.
Jag blev så illa tvungen att plåga honom med att tvinga ur örhänget ur örat. Det var näst intill omöjligt. Emil tjöt och vred sig hela tiden och örat var svullet. Hänget var som en ring som var jättesvår att få upp eftersom det inte gick att få grepp om den utan att göra honom illa.
Till slut var jag genomsvett och Emil blev hysterisk varje gång jag bara närmade mig örat så jag blev tvungen att skrika i åt honom att va stilla. jag hade inget val om jag skulle kunna få bort hänget.
Till slut när jag fick närma mig örat tänkte jag att det är nu eller aldrig så jag tog i allt vad jag kunde och lyckades bända isär ringen.
Vi torkade försiktigt och fick ut lite var och blod men knölen är kvar. Nu hoppas jag att den försvinner så småningom.
Jag sa till Emil innan jag tog ur örhänget att nu kommer han inte kunna ha nåt mer örhänge för det måste läka och då växer hålet igen och det var hna införstådd med.
Han sa att det gjorde ont häromdan när han spelade kula så det har väl kommit in nån smuts antar jag.

Jag har plockat varor och beställt varor och haft kunder precis hela tiden.
Förut kom Muzo från gatuköket upp. Jag har vid nåt tillfälle uttryckt nån slags nyfikenhet för deras turkiska mat och frågat en del.
Han bestämde sig för att stilla min nyfikenhet och bjuda mig på deras populäraste mat i Turkiet. Kräsna jag blev bjuden på nånting som jag inte ens kommer ihåg namnet på.
Det var ris (det tycker jag ju om), tsatsiki (också gott), kycklinklubbor (så här långt gick allt bra). Över allt det här ligger det vita bönor i tomatsås! Var kom vita bönor in i det här? Allt annat var ju gott ju.
Jag petade bort bönorna så gott jag kunde och åt det jag kom åt.
Det var väldigt snällt och omtänksamt i alla fall.
Jag erkände faktiskt att jag inte var så förtjust i bönorna. Risken finns annars att jag får såna matlådor var och varannan dag. Utelämnar han bara bönor så skulle jag gärna ta det andra men det är väl dom som är poängen kan jag tänka mig.
 

Gräset hos oss var oroväckande högt. Jag visste inte ens om gräsklipparen skulle orka med det eller om det skulle behövas lie först.
När Ronnie och jag kom hem igår så tog vi ett gemensamt krafttag för att vinna över trädgården. Vi tog tag i varsin gräsklippare och tog även fram trimmer och en liten såg att såga ner våra rabarber med.
Våra så kallade blomsterland har vi gett upp för flera år sen så dom kör vi ner med trimmer eller gräsklippare. Våra grannar sliter nog sitt hår. Dom har extremt gröna fingrar och har inte ett fel nånstans. Där växer det inga maskrosor eller ogräs. Dom låter minsann inte sina rabarber växa till dom har blivit stora som träd med stammar.
Dom sitter där på sin fina altan som dom har byggt på en helg medans våran har varit ett pågående projekt i flera år.
Men å andra sidan så har dom inte 4 barn och en bensinmack. Han jobbar vanlig heltid och hon jobbar inte mycket alls och barnen är utflugna för länge sen.
Men å andra sidan igen så är jag övertygad om att jag inte kommer lägga ner mer energi elelr tid åt trädgården sen när jag har vanligt jobb heller. Inte ens när barnen flyttat ut så kommer jag ligga på alla fyra i landen och plantera och rensa ogräs. Det kommer aldrig att hända. Om jag inte slå i huvet och får en personlighetsförändring förstås.
Inte det att jag inte vill ha en fin trädgård att sitta och titta ut över. Jag skulle jättegärna vilja ha små fågelbad, en liten damm, små öar av perenner och små söta möbler utplacerade på strategiska ställen i trädgården men jag har inga gröna fingrar eller nån fantasi.
Ska jag nånsin få det fint omkring mig så får jag nog bli rik först och hyra in trädgårdsmästare och inredningskunnigt folk.
Det är bara att acceptera att alla kan inte va bra på allt.

Efter middagen igår fick jag för mig att prova ett recept på kokoskakor och när jag ändå höll på gjorde jag kärleksmums också.
Lagom när allt var klart och jag hade bara ett par minuter kvar av kokostopparna i ugnen ringde det på dörren och min kusin Anneli kom. Hon kommer inte ofta kan jag säga. Sist var nog för kanske 3-4 år sen men i ärlighetens namn kan jag säga att det var minst lika länge sen jag var hos henne. Tyvärr. Jag tycker mycket om henne men det blir liksom aldrig av. Nu hade jag ju som tur var kaffebröd att bjuda på.
Vi pratade en liten stund och lagom när det blev kaffedax så ringde det på dörren igen. Tydligen kunde min mamma också lukta sig till kaffebrödet.
Efter en stund kom Ronnies kompis Kim så en kaka slank ner där med.
Dessutom hade Emil Sylvester hos sig och Nicko hade Jonatan.
Det blev med andra ord inget fika kvar att lägga i frysen men det är ju godast nybakat.

Nicko ska till ögondoktorn idag och göra ögonbottenröntgen. Jag jobbar heldag och Ronnie har jobb upp över öronen på Mekonomen så ingen av oss kunde följa med honom.
Choffe skulle ändå va hemma från skolan idag så han följer med istället.
Nicko har aödrig varit på ögonmottagningen så jag får hoppas att dom med gemensamma krafter hittar rätt. Jag skickade med dom pengar så dom kan gå och fika medans dropparna tar hand om pupillerna i 40 minuter. Det brukar alltid jag och Emil göra och det är den enda roliga stunden på hela sjukhusbesöket så det är bäst dom också får göra det.
Nu väntar jag på samtalet med ett resultat av röntgen så jag får se om ögonen är som dom ska. Det finns ju alltid en risk med synen när man har diabetes så därför görs den här undersökningen med jämna mellanrum för alla diabetiker.

Jag hade disk i mängder när jag kom hem igår.
I förrgår när maskinen var proppfull skulle jag trycka på den men då var den stendöd. Det hann därför bildas ytterligare ett dygns disk innan jag tog tag i det när jag kom från jobbet igår.
Jag var inte speciellt pigg på att diska när jag kom hem efter min hysteriska jobbdag men alla tallrikar och glas var ju slut så jag hade inget val.
Jag började med allt som stod på bänken och det fick jag torka för hand eftersom jag inte äger nåt diskställ När jag sen gav mig på disken som stod i maskinen kunde jag ställa tillbaka det i maskinen för att droppa av så då gick det lite fortare. Det är inte ofta jag får diska för hand så det kan va rätt så avkopplande men inte igår.

Jag hade en riktigt jobbig dag på jobbet så jag var trött. Ann-kari var ledig så jag öppnade och stängde.
Morgonen ägnades åt dom vanliga bestyren.
Jag fick nya kampanjvaror som skulle hitta sin plats i butiken på förmiddagen. Ommöblering igen för hundrade gången den här våren. Lagom när jag fått plats med det mesta så kom 2 pallar varor.
Pallen kom vid tolv och jag hade inte plockat klart allt och kastat alla kartonger förrän precis innan jag skulle stänga. Det var alldeles för mycket kunder för att hinna plocka ifred.

Nu är det en ny dag med nya uppgifter. Idag ska jag ta tag i filmerna som jag inte hann med igår och sen kommer tidningsleveransen. För övrigt blir det nog en lugn dag.
I eftermiddag ska vi ta med oss Sylvester hem från dagis.

Horst blev inlagd på sjukhuset igår. Det var väntat och det är skönt när han är där så dom håller koll på läget. Hoppas bara dom inte skickar hem honom förrän han mår bra.

Dom sista dagarna har han inte mått så bra. Han har i och för sig mått dåligt ända sen operationen men dom sista tre dagarna har varit värre än innan.
Han kan varken äta eller dricka och kan knappt gå ens. Nu ska han få komma till akuten idag. Det är inte en dag för sent men som den karl han är så ska han ju inte till doktorn förrän det är ohållbart. Envis som synden.
Nu hoppas jag dom hittar vad som fattas honom och ger honom en dundermedicin så han blir frisk med en gång.
Jag får besked av min mor i eftermiddag så jag får avvakta tills dess.
Alla tummar hålls för Horst nu. Han har lidit nog nu tycker jag.

Jag kom inte från jobbet förrän närmare halv nio igår. Jag åkte direkt hem och hämtade Ronnie och tog den sena visningen av 17 again.
Vi kom inspringandes vid tio över nio. Jag vet ju att reklamen brukar vara i en kvart eller nåt så vi chansade på att filmen inte börjat än. Det visade sig att dom inte ens hade startat den än. Det var ingen mer än vi i salen så medans vi betalade satte på filmen.
Filmen var bra och underhållande.
Dom stora grabbarna hade koll på dom små. Vi såg till att båda dom små låg i sängen innan vi gick. Det är skönt nu när killarna blivit så här stora. Man behöver inte barnvakt lika ofta då utan dom klarar sig en stund själva med hjälp av syskonen.

Som jag tidigare berättat så glömde ju Nicko sin packning hemma när vi åkte till Stockholm och det enda han fick med sig var sin engelskaläxa. Det är min Nicko det. Skolan framför allt.
Igår hade han det stora engelskaprovet.
Han log med hela ansiktet när han kom och gick gatan upp och det första jag blev visad var provresultatet.
119 rätt av 128 möjliga!! Längst ner står det ett JÄTTEBRA!! och MVG!!
Han hade bäst resultat i hela klassen.
Vem har han fått sitt läshuvud från?

En äcklig macka och en god kaka på Kvantum blev det mitt i städningen.
Sällskapet var trevligt och vädret var fint. Vi satt ute och åt och fick lite frisk luft. Det behövdes efter allt damm jag andades in hemma i städningen. Både rensa lungorna och huvet en stund.
När vi satt på uteserveringen kom min svägerska cyklandes med Sylvester i barnstolen och skulle handla.
Jag som är bortskämd med att alltid ha bil när jag handlar blir lite förbryllad när såna som hon som alltid måste släpa på matkassar på cykeln tycker att fyra tunga matkassar och en unge där bak är en baggis. Jag som knappt kan hålla balansen på cykeln själv. Jag skulle max ta en påse om jag blev tvungen.
Naturligtvis erbjöd jag mig att köra hem kassarna åt henne och fick då även sällskap av Sylvester i bilen.
När jag sen hämtade barnen på skolan blev Emil helt eld och lågor när han hörde att Sylvester hade åkt i våran bil och ville då självklart åka hem till honom och leka.
Det slutade alltså med att priset stackars Tina fick betala för att få skjuts hem med varorna var att få hem Emil till sig. Hon sa att det gick bra men det kanske hon bara sa för att va artig.
Fabian följde med mig hem och hjälpte till att städa. Jag sa till honom att ta en säck och rensa på sitt rum. Han missförstod mig. När jag sa att han skulle kasta så menade jag gamla och trasiga leksaker som dom aldrig nånsin leker med men Fabian har ju slutat leka för länge sen så han tyckte att allt var gammalt. Han vände upp och ner på alla lådor och kastade precis allting. Då menar jag verkligen allt. Alla turtles och bilar och tågbanor och allt som Emil leker med.
Fabian leker ju bara med datan så han kunde inte förstå varför vi skulle spara på nåt. Snacka om egoist.
Det blev till att rota runt i säcken och plocka upp allt igen men det slutade ändå med nästan en full säck med gammalt skit från deras rum. 
Emil har än så länge inte saknat nåt från sitt rum så jag får hoppas vi inte slängde fel saker. 

Nu har jag städat en stund till så då kan jag fortsätta från restaurangen i lördags.

Maten var som vanligt otroligt god och alla åt sig så mätta så vi inte ens var hungriga till frukosten  dan efter.
Evelyn skötte sig riktigt bra. Hon tröttnade lite på slutet men det är inte så konstigt när man är liten.
Fabian och Emil slogs om vem som skulle få äran att sitta jämte henne och vem som skulle få dra vagnen när Teresia och jag gick runt lite med henne utanför när hon hade tröttnat. Bäst resultat blev det när Emil drog och lekte rally med henne och Fabian sprang franför vagnen och spelade apa.

När Teresia och Kaliffa bröt upp och åkte hem kom Tommy en sväng. Han hade en stund mellan sändningarna så han skulle fika med oss men det blev att vi åkte med honom till svt istället.
Där fick barnen prova på hur det var att presentera väder på tv och se hur det ser ut i en nyhetsstudio. Det var jätteintressant. Vi fick till och med stanna och se sista nyhetssändningen.
Barnen var som ljus. Dom fick varken röra sig eller göra ljud och det skötte dom perfekt.
Vi var på hotellet efter tolv och då var alla riktigt trötta.

På söndan gick vi upp rätt sent. Alla var som sagt mätta efter maten kvällen före så ingen av oss åt så mycket.
När Ronnie stod i duschen på hotellrummet passade jag på att smsa Anna och se om hon kunde träffa oss en stund. Det visade sig att hon jobbade och av en händelse så bor och jobbar hon i Tyresö där Ronnie är uppväxt så han blev helt eld och lågor. Vi ställde in gpsen på adressen där han var uppväxt och åkte runt och tittade på gamla minnen innan vi letade oss fram till fiket där Anna jobbar.
Kaffebrödet där var inte att leka med. För en sån sockerberoende som mig var det rena himmelriket men ändå slutade det med chokladboll. Ärligt talat var jag fortfarande mätt efter maten på mongolia.
Att träffa Anna var i alla fall trevligt. Det var kul att se henne med kunderna. Hade hon bott i stan hade jag anställt henne på macken. Nu är det ju inte så lång tid kvar men ändå.
Hon satte sig ner och pratade en minut eller två med jämna mellanrum när det blev uppehåll mellan kunderna. Hade jag varit lite förutseende och ringt dan innan så var hon ledig då men jag är ju alltid i sista minuten.

Efter sockerkicken ställde vi in gpsen på Södertälje och stannade på Tom Tits. Det var ett toppenställe. Till och med Ronnie hittade barnet i sig och sprang runt mellan alla experiment. Barnet i Ronnie blev snart trött och ville sätta sig och fika. Av nån underlig anledning satte vi oss i 2 jättesköna fåtöljer som av nån märklig anledning stod vid ett experiment där det kom luft ur golvet och man skulle sätta en badboll där som skulle flyga i luftstrålen.
ALLA barn på Tom Tits skulle nödvändigtsvis sätta på luftstrålen hela tiden. Varje gång den stängdes av och det blev lite lugnt så var snart en ny unge där och satte på den igen.
När Choffe och Nicko kom och skulle fika med oss satte Choffe stolen precis vid luftstrålen utan att se det men Nicko hade naturligtvis sett det. När Choffe precis skulle ta en tugga på sin bulle tryckte Nicko på knappen och det flög bullsmulor överallt. Choffe fick en smärre hjärtattack men kul var det.

Två och  en halv timme var vad vi orkade sen åkte vi hemåt. Alla var lagom trötta på varann i bilen. I alla fall barnen. Jag tröttnade på barnens bråk till slut och dom sista fem milen hem var inte kul. Jag bet ihop och låtsades inte höra dom men det var svårt att undvika.
Idag har Choffe jobbat åt mig och jag har städat mitt hem. Det har tagit mig hela dan och jag är ändå inte klar. Nästan allt blev klart så jag får va nöjd med det.

Nu har vi varit och gjort Stockholm osäkert. Storstan blir sig aldrig mer lik efter våran framfart.
I fredags åkte vi dit. Vi mellanlandade i Skärholmens centrum och shoppade en del. Lite mer än jag hade budgeterat för men det var mest till Nicko och han köper sig sällan kläder så det fick gå.
Efter affärerna åkte vi till Heron city och barnen spelade en stund på Spinners innan vi såg natt på museet på bion.
Bion var klar strax innan elva så vi kom inte till hotellet förrän klockan var halv tolv på natten.
När vi ska packa ur vårasaker ur bilen så visar det sig att Nicko inte fått med sig sin väska med packningen. Det enda och absolut enda han fick med sig hemifrån var sin engelskaläxa. Det är killen som tar skolan på allvar. Skit samma om man har rena kallingar eller tandborste bara man har sin läxa med sig. Nicko vet vad man prioriterar.
Naturligtvis kom han fram till att det var mitt fel att väskan stod kvar i hallen. Inte för att jag kan förstå hur jag alltid kan vara den skyldiga men Nicko säger att hade inte jag stressat honom när vi skulle åka så hade han inte glömt den. Därför är jag den som är ytterst ansvarig för kvarglömt bagage. 
Nickos snälla och hjälpsamma bror lovade att låna ut kallingar och en tshirt till honom och tänderna fick borstas med tandkräm på fingret den kvällen så allt löste sig i alla fall. Dom delade till och med på samma mobilladdare.
Dom stora grabbarna fick ett helt vanligt hotellrum på våningen under oss medans Ronnie, jag och småkillarna fick ett betydligt lyxigare med enorma panoramafönster och separat badrum med badkar och två rum med varsin tv i varje. Inte illa tycker jag. Fabian och Emil var mest nöjda med att det fanns kassaskåp på rummet för där låste dom in sina nya bilar som vi köpte tidigare på dan. Man vet aldrig när biltjuvarna kan  va  framme så  vi tog det säkra före det osäkra.
På lördan var det meningen att vi skulle till grönan men vädret var inte riktigt med oss och  att åka karuseller i regn är ingen höjdare så vi skippade det.
Vi slappade några timmar på rummen istället. Vid tvåtiden åkte vi till Tommy och fikade. Han skulle åka till jobbet strax efter fyra så det blev inte så länge. Vi hann ändå med att få reda på att det är en ny bebis på gång. Marie är satt på jäsning och ska föda i mitten av oktober. Vi blev jätteglada för deras skull.
Efter fikat satte in vi in gpsen på destination Kaliffa och Teresia. Utan några som helst missöden och vilsekörningar så kom vi enkelt och smidigt hem till dom och fick gosa med lilla söta Evelyn. Världens sötaste och gladaste ettochetthalvtåring. Vi hade köpt en sommarklänning och tights till henne men kartongen var roligast om man ska fråga Evelyn. Det var ett roligt handtag på så hon kunde leka att det var en väska och det var bra så mycket bättre än tråkiga kläder.
Vi stannade hos dom en stund och åkte sen allihop till den mongoliska restaurang som är ett måste enligt Ronnie. Ronnie skulle aldrig i livet kunna åka till Stockholm utan att få äta på djingis khan.

Fortsättning följer senare för nu ska jag städa lite till. Jag kan inte få ner en hel helg på en gång för då blir jag sittandes här i timmar.

Plötsligt så dog trafiken ut. Det blev helt dött här nu. Alla som var på resande fot den här helgen åkte nog antingen igår kväll eller idag på förmiddan.
Ronnie och småkillarna har varit på Natalies konfirmation idag. Jag missade Denises konfirmation också så vi får se om jag kommer på Kevins. Det är ju några år dit så jag får planera in det i almanackan.
Mina barn har inte varit intresserade överhuvudtaget av att konfirmera sig. Vi är väl inte så kyrkliga av oss i våran familj.
Nu är det inte långt kvar till jag får stänga och sen har jag 3 dagars ledighet på raken.

Jag tänker samma sak varje vår när alla kryper ut ur sina grottor.
Jag har kunder överallt. Jag kan tänka mig att det här inlägget kommer att ta minst en timme att skriva.
Redan när jag kom imorse så körde det igång och sen dess har det varit fullt ös.
Igår mådde jag inte så bra. Det kan ha varit åskan som låg i luften för jag har märkt att jag brukar känna av den.
Jag fick en pall med varor vid två och eftersom jag hade lika mycket kunder igår som idag så hade jag lite problem att få in allt i butiken. Jag bar in tre-fyra kartonger och plockade sen upp dom innan jag tog in nya. Det gick inte fort ner på pallen och jag hade huvudvärk och kände mig yrslig och konstig i kroppen. Ett tag tyckte jag faktiskt lite synd om mig själv till och med.
Efter en och en halv timme kom Muzo ( på gatuköket bredvid) upp och började bära in min läsk. Han tyckte att pallen hade stått länge nog nu som han sa. Han misstrodde med andra ord min kompetens som varuinplockare. Han trodde inte att varorna skulle komma in innan jag stängde om inte han ryckte ut som den gentleman han är.
Strax efter varorna kom på plats kom åskovädret. Åskan var inte långt ifrån mig och jag som aldrig är rädd för åskan annars måste faktiskt erkänna att jag inte var så katig när det vibrerade i backen och lyset slocknade varje gång den slog ner.
Regnet vräkte ner. Det var som att nån hällde hinkvis med vatten här utanför. Lika plötsligt som ovädret kom så försvann det sen typ en timme innan jag skulle stänga.
När jag kom hem la jag mig i sängen redan vid åtta och satte på en film sen sov jag ända till sju imorse. Ibland behöver man sova ut och det har jag gjort nu.
Jag fick rätt i början på inlägget. Nu har det gått nästan en timme sen jag började skriva.

Jag lyxade till det för mig själv igår. För en gångs skull så handlade jag kläder endast på damavdelningen.
Jag behövde verkligen kläder. Alla mina byxor har spruckit lite här och där och mina tshirts är urtvättade och konstiga.
Det blev först en tur till Lindex. Resultatet blev 1 par jeans och 2 tshirts. jag hittade ddessutom en tunika som var helt underbar och en annna tsirt men dom fanns inte i min storlek så det var bara att glömma. Sen blev det Kappahl och där kom mitt shoppingmonster igång. 1 jeanskjol, 1 par tights, 3 tsirts, 1 skärp och ett par mjukisbyxor.
Jag känner mig helnöjd med mina inköp. För en gångs skull hittade jag kläder när jag skulle ha. Det blev inte jätte dyrt heller.
Mitt i shoppingen fick jag avbryta och gå på massage också. Det var inte heller helt fel. Min ena axel gjorde lite för ont så jag behövde det med.
Jag hann faktiskt med att handla konfirmationspresent till Natalie också och två tröjor på jcrean till Fabian.
Min plånbok blöder nu men det var faktiskt inga onödiga inköp. Jag behövde allt.

På kvällen gjorde vi grillspett. Barnen tyckte det var jätteroligt. Vi ställde fram allt i våran tacosnurra och alla gjorde sina egna spett. Fabian och Emil var dom som var mest fascinerade. Dom frågade flera gånger om vi inte kunde göra om det nån mer gång och dom gjorde flest spett av alla. När dom själva var mätta så erbjöd dom sig att grilla våra bara för att det var så kul.
Idag och imorgon jobbar jag heldag men sen ska jag vara ledig i 3 dagar. Konfirmationen imorgon får dom klara av utan mig. Jag är inte så mycket för det kyrkliga i alla fall så jag överlever nog.

På grund av det fina regnvädret igår så blev det mer jobb än det hade behövt bli.
Vi har en murare här nu som ska ta hand om själva hålet i taket. Efter honom kommer det annan firma som tar hand om takpappen.
Inte nog med det. Sen kommer det ytterligare en firma som ska ta hand om fuktskadorna som blev i väggar och innertaket i rummet bredvid.
Inbrottstjuvarna skapade ju arbetstillfällen i lågkonjukturen i alla fall.
Nu har dessutom mina kunder fått nåt annat än nedläggningen att prata om. Nu diskuterar vi enbart inbrott i några dagar.

Det var två killar här nyss. Den ena var en riktig spelevink.
Spelevinken till kompisen:- Ska du ha en glass eller? Du vet det är ju sol idag.
Kompis:- Va är det sol?
Spelevinken:- Du har inte sett det? Ska du ha glass eller? Vilken glass ska du ha? Nogger eller? Nogger is the shit! Ska du ha en nogger?
Kompisen stod och betalade sin diesel under tiden och bara log:- Ja ta en nogger. Det blir bra.
Spelevinken kommer fram mot kassan lagom som jag tar nästa kund och då hör jag honom på bred småländska: -Kolla dom har Thorleifs! Dansbandens svar på ACDC!
Då började jag asgarva. jag kunde inte hålla mig längre.

Det måste ändå vara att ha ett stort hål i taket samma dag som det spöregnar. Eller?
Det vräker in vatten i förrådet och jag tömmer hinkar hela tiden. Vi har lagt plast över hålet men det hjälper inte ett skit.
Jag har städat bort cement och damm så gått det går men nu är det inge idé. All cement som ligger på golvet är blöt nu och det går inte så bra att sopa upp den så jag har gett upp för stunden.
Hade det varit varmt och solsken idag kunde det varit riktigt lyxigt och fint med en sollucka i taket.

Polisen har gjort klart sina undersökningar och jag har fått klartecken från försäkringsbolaget att det bara är att kalla hit en murare så nu väntar jag på nån Staffan som skulle komma och kolla på det.

Jag vaknade inte riktigt hundraprocentigt när jag hörde telefonen.
Jag trodde jag var vaken.
Jag var övertygad om att jag var vaken.
I min vakendröm så reste jag mig upp för att ta telefonen och Ronnie ropade efter mig att "ta inte emot fler jobb idag för jag har fullbokat" och jag svarade att "ja det är lugnt" sen vaknade jag på riktigt och telefonen ringde fortfarande.
Det var som att behöva bli väckt två gånger.
Det räcker med att bli väckt en gång vid tre på natten.

Jag visste inte först om jag skulle våga åka hem förut men polisen sa att chansen för att tjuvarna kommer tillbaka inatt är lika med obefintlig och jag har ju larmat så skulle dom krypa ner genom sitt hål så går ju larmet.
Jag var hemma vid strax efter fem och skulle försöka vila en stund. Det var lönlöst. Jag vände och vred på mig och lagom till klockan ringde vid tio över sex så hade jag lyckats koppla av lite.
Polisen sa att det var tre-fyra killar och att dom hade en silverfärgad kombi. Jag kunde inte sluta tänka på att det på nåt vis fick en liten svag klocka att pingla nånstans i bakhuvet på mig.
Jag är lite senildement eller rätt så mycket rättare sagt så jag kommer inte ihåg mer än en halvtimme i taget sen raderar min hjärna ut allt men det är nåt med den där bilen som känns bekant. Jag kanske bara inbillar mig.
Killarna eller i alla fall en av dom måste ha varit inne på macken den senaste tiden för att kunna veta exakt var dom skulle hugga hål. Dom har antagligen stegat upp hur långt det är till lagret och sen gått efter det på taket.
Nu hoppas jag att dom hittar fingeravtryck på verktygen dom lämnade kvar så kanske dom åker fast.

Telefonen ringde och väckte mig för en timme sen. Polisen ville jag skulle komma ut till macken.
Nån vänlig själ som var ute och gick hörde att det bankade från taket på macken och såg flera personer.
När jag kom ut så hade inte larmet gått men det är ett stort hål i taket. Man ser himlen inne från lagret. Det är ett hål på kanske en halvmeter runt om.
Killen som ringde hade upplevt det som att inbrottstjuvarna hade försökt få tag i honom så han sprang allt vad han kunde härifrån när han hade ringt.
Ingen av dom har hunnit komma in så därför har inte larmet gått.
Nu står jag här med ett enormt hål i mitt tak mitt i natten och vet inte vad jag ska göra. Jag kommer nog inte vara så pigg när jag öppnar kan jag säga. Nu har jag vaknat till ordentligt men när dom ringde förut var jag rätt så dimmig.
Jag får inte gå in i förrådet förräns teknikerna har varit så jag kan inte hämta min växelkassa när jag ska öppna.
Det lär bli en spännande dag idag.

Min familj var förbi här på macken förut på väg till crossbanan i Oskarshamn.
Ronnie, Choffe, Nicko och Emil var uppjagade och lyckliga och pratade inte om annat än cross. Det pratas och andas och levs cross hos oss varje vaken timme så jag är rätt så van.
Plötsligt såg jag att ett barn fattades.
När jag frågade Ronnie var min lilla söta Fabian höll hus fick jag ett svar som gav mig en tår av stolthet i ena ögonvrån. Min son, min tvillingsjäl, min älskade pojke satt kvar i bilen och läste i sin bok. Vilken kille!

Jag var lite småtrött igår när jag kom hem så jag gjorde inte många knop.
Efter jag hade stängt åkte jag till affären och handlade ingredienser till mammas smörgåstårta och sen direkt hem till Babben.
Babben var som vanligt kul och hennes duett med Linda Bengtzing var klart bäst. Jag fick nästan gåshud när jag hörde dom.
Efter Babben var det dax för årets melodifestival. Jag har inte haft så mycket koll på årets bidrag eller rättare sagt ingen koll alls men jag tycker dom höll hög kvalité i år. Alla länder hade låtar som var mer eller mindre bra och för en gångs skull slapp men dom där riktiga idiotlåtarna som alltid brukar finnas minst en av varje år.
En låt som stack ut med en gång var faktiskt Norges. Den var riktigt bra. För en gångs skull tyckte tydligen alla andra länder precis som jag. Rätt låt vann definitivt!
Jag såg klart på alla låtar men sen orkade inte jag vara vaken mer så jag gav Fabian uppdraget att kolla röstningen åt mig och lämna fullständig redovisning idag.
Jag smög upp ur sängen imorse när jag skulle göra mig iordning till jobbet men tydligen smög jag inte tillräckligt bra för Fabian låg nog på helspänn och lyssnade efter mig. Jag hann med att höra nåt om att Norge vann och att kommentatorerna hade sagt att ingen annan hade en chans innan det ens var avgjort och att det var rekord i röster innan jag var tvugnen att springa in på toaletten.
När jag bredde mackorna fick jag resten av redovisningen.
Fabian hade sett att hallåan efter sändningen hade en blå klänning med gult kors så det måste ha varit för att hon hejade på Sverige. Han förstod ju naturligtvis hur besviken hon måste ha blivit när inte vi vann och han tyckte det var väldigt roligt att hon kunde svenska. Han hade inte förstått att det var sänt från Sverige utan han trodde att det var från Ryssland fortfarande.
Det är skönt med en son som är så vaken och observant. Hade jag gett nån annan av barnen uppdraget så hade jag fått vara glad om dom vetat vem som vann.

Det har börjat komma några nya stammisar till oss. Dom kommer dagligen och vad vi kan förstå så hör dom hemma på behandlingshemmet här nedanför.
Den ena killen har Ann-Kari lagt märke till att han heter Kjell har jag för mig om. Han är skum men än så länge har han bara varit trevlig och artig så inget ont om honom. Han kommer ibland flera gånger om dan. Han köper glass och dricka och alltid cigaretter. Varje gång han ska ha cigg ställer han sig och tittar undrande på cigarettskåpet som om han inte kan bestämma sig för vilken sort han vill prova idag. Han tänker och hummar ett tag och till sist säger han:- Ja vad ska jag ta?? Hmm?! Jag tar nog långa röda prince!! Som om han kommit på en ny sort att esta fast det är samma som alla andra dagar. Det här upprepas varje gång.
Han klär sig lite märkligt i trasiga shorts eller tjejmjukisbyxor som det står girl på ändan på. Idag kom han tillsammans med en annan av dom nya killarna som har varit den som jag tyckt var minst märklig men jag har nog bytt åsikt från idag.
Dom kom på en tandemcykel. Kjell iförd sina tjejmjukisar och en långärmad tshirt med rödochvitrandig luva uppfälld på huvudet med ett par solglasögon som han satt så att bågarna var utanför luvan och liksom höll fast luvan så på avstånd såg det ut som en sån där tyggrej som schejkerna har.
Grejen är att idag var det kompisen som var märkligast. Han har aldrig utmärkt sig nåt speciellt tidigare men idag såg jag plötsligt att han hade stuckit in en fjäder i örat. En sån fjäder som finns i kulspetspennor men den här var grövre och längre. Den satt verkligen fast rakt in och petade ut kanske tio centimeter.
Jag ville gärna fråga varför men jag tänkte att han kanske gjort så för att jag skulle fråga och sen skulle han skratta åt mig så jag lät bli trots min nyfikenhet.
Jag tittade efter honom när han gick ut och tänkte hela tiden att nu plockar han nog bort fjädern men inte. Han satte sig på sin tandemcykel med sin kompis Kjell och cyklade iväg.
Varför frågade jag inte för?! Nu kommer jag inte kunna släppa det här förrän jag fått veta vad det var bra för.

Jag har möblerat om, plockat bort hyllor och en kyl och vips så blev macken mycket trevligare.
Det har börjat gapa tomt på vissa ställen på sista tiden. Vissa varor köper jag inte hem längre eftersom jag inte vet om jag hinner bli av med dom så hyllorna har sett så tråkiga ut.
Nu blev det mer yta och helt plötsligt ser det nästan ut som om jag fått mer varor också fast jag bara har tryckt ihop dom lite.
Jag trodde inte att jag överhuvudtaget skulle hitta nån sån energi idag efter den här natten. Nicko och hans kompisar lät rätt så skapligt när jag skulle lägga mig och vid tre vaknade jag sista gågnen och tittade på klockan. Efter det somnade jag som en stock och sov riktigt tungt när klockan ringde imorse.
Tänk om jag istället hade fått vara hemma med den här nyfunna energin. Tänk vad mycket jag kunde ha fått uträttat då.
Jag får hoppas att samma fenomen inträffar nån annan dag med. Har det hänt en gång så kan det hända igen.

Mjölkbilen kom med dagens leverans. För att slippa dra vagnen så långt så backade han så nära intill han kunde och sänkte ner lemmen. Jag tyckte naturligtvis att jag skulle underlätta för mjölkkillen att komma in med vagnen så jag sprang bort till dörren och skulle sätta upp den med spärren åt honom.
Eftersom han hade ställt bilen så nära så blev jag tvungen att putta dörren över lemmen innan jag kunde haka i den i väggen.
Nu föll det sig naturligtvis in så att precis när jag var mitt på hans lemm (lastbilslemmen naturligtvis) så började han åka uppåt. Han hann inte många centimetrar innan han då hakade av min tunga järndörr från gångjärnen och jag skrek till att han skulle stanna. Han hade inte sett mig innan så plötsligt ser han bara hur jag står och håller emot dörren med alla krafter. Han måste ha undrat i en sekund eller två vad jag egentligen höll på med.
Nu var det inte så lätt att få tillbaka denna tunga dörr på gångjärnen igen som man skulle vilja tro.
Av en händelse hade jag en hjälpsam kunde i butiken som kom till undsättning. Vi var alltså två man och en kvinna om att få den på plats. Alla tre hjälptes åt att hålla samtidigt som mjölkkillen med en hand körde så försiktigt han kunde med lemmen upp och ner sakta med fjärrkontrollen för att försöka pricka in dörren igen.
Efter en hel dels trixande lyckades vi till slut få dörren på plats.
Man ska ju lära sig nåt nytt varje dag sägs det och idag har jag lärt mig hur mycket en dörr av järn med en krossäker ruta väger.

Jessica och jag pratade om igår att vi kanske skulle kunna ta oss en tur till Linköping och busfabriken med barnen när som slutat skolan.
Då trodde jag fortfarande att jag skulle vara ledig idag och jag visste heller inte om att svärmor skulle firas idag. Sist jag hörde nåt om hennes firande så nämndes lördan men det hade ändrats utan min vetskap så jag blev lite snopen när Ronnie plötsligt sa det igår.
När allt blev uppochner idag så glömde jag för ett tag bort Linköpingsdiskussionen men det hade som tur var inte Jessica gjort. Hon ringde mig på jobbet och frågade hur vi skulle göra och eftersom vi har lite problem med våran impulskontroll så bestämde vi oss raskt för att åka så fort Choffe kommit för att byta av mig.
Halv två satt vi då i bilen med fem glada barn och begav oss till alla busglada barns paradis.
Närmare tre timmar tillbringade vi i varsin röd klippansoffa. Ätandes bokstavspommes och slappade. En perfekt fredageftermiddag tycker jag. Att kunna slappa och frossa samtidigt som man är en populär och bra mamma är inte dåligt.
Barnen var nöjda när vi åkte därifrån och dom var till och med relativt medgörliga en snabbsväng på IKEA och en lika snabb sväng på Ica Maxi.
Emil fick nya skor och jag fick en picknickkorg.
Nu har jag svårt att komma till ro och gå och lägga mig. Antagligen kommer jag svära över mig själv imorgonbitti när klockan ringer så jag får be Nicko och hans lanarkompisar (6 kompisar med datorer fick han in i sitt lilla rum) att sänka ljudet så jag kan få några timmars sömn innan macken ska öppnas igen.

Min lediga dag blev min jobbardag. Ann-Kari är sjuk så det var bara till att masa sig upp ur sängen vid sex och ringa skolan och be dom snällt om att ta hand om mina barn åt mig.
Jag vet inte hur jag ska få ihop min dag men det måste ju ordna sig.
Jag orkade inte städa hemma igår.
Det blev en timme frysandes på fotbollsplan när barnen tränade men för övrigt mådde jag inte så bra igår.
Idag hade jag tänkt att tvätta, städa och plocka iordning så mycket jag bara kunde innan jag hämtade barnen och sen åka till stan och köpa födelsedagspresent till min svärmor som vi ska till vid fem idag och till Natalies konfirmation. Dessutom hade jag tänkt hinna med att handla till smörgåstårtan jag ska göra på söndag men nu får jag planera om lite grann i huvet.
Jag hade antagligen inte orkat allt det där i alla fall. Gårdagens möte tog rejält på mitt humör och psyke så jag känner mig helt urlakad. Det ska bli spännande att se hur pigg och social jag blir hos svärmor i eftermiddag.
I helgen jobbar jag så Ronnie såg sin chans att dra med ungarna och åka cross i Oskarshamn imorgon. Fabian är inte så förtjust i crossåkandet så han är inte så glad åt att bli medtvingad. Tyvärr skulle han bara gnälla hela dan om han var med mig på jobbet så det är inte heller nån bra idé så han får överleva en dag i Oskarshamn.

Vi har varit på Nickos skola nu.
Rektorn, 2 av Nickos lärare, Agneta från Olympen, bupMalin, Bupdoktor Gudrun, Ronnie och jag. Jag kände verkligen att dom la ner all sin tid och energi på att hitta en lösning på problemet så mötet gick bättre än jag förväntade mig.
Det kändes verkligen som att vi allihop som var där kände Nicko och försod honom och varför situationen ser ut som den är. Den ena läraren var lite mer motsträvig än den andra. Den yngre av dom. Jag fick känslan av att hon tog en del av det som sas som personlig kritik och att hon då ville försvara sig medan den äldre läraren inte tog åt sig utan visste att inget av det som diskuterades var nån kritik mot deras lärarroll. Han verkade mer självsäker i sin roll som lärare och behövde då inte hävda sig och förklara sig.
Inget av det som vi pratade om var heller nåt som var riktat just till dom. Det är massor av indicier som gjort att det har gått snett.
Jag och Ronnie påtalade flera gånger och väldigt tydligt att Nicko har extremt dåligt självförtroende och att han inte känner sig välkommen. Han läser av lärarna hela tiden och läser in negativa känslor även om det inte finns. Det hade båda lärarna själva märkt. Dom sa att dom fick känslan när Nicko kom till klassrummet att han vände utochin på sig själv för att vara till lags så ingen skulle bli arg och att han var nervös och hela tiden kollade in lärares reaktioner.
Den äldre läraren skulle ta på sig ansvaret för att prata med hela lärarlaget om att alla vid ett bra tillfälle ska ta Nicko avsides och berätta att dom tycker det är kul att han kommer på lektionerna och att dom i fortsättningen ska berömma så mycket dom kan för att skapa en positiv atmosfär.
Rektorn lovade oss en deltidsassistent som ska hjälpa honom att ta sig till några av lektionerna. Tyvärr kunde hon inte avvara den assisten så mycket men det är bättre än inget. Han ska få hjälp av den killen att öva på att hålla fokus på sitt mål.
För andra kan det tyckas som en självklarhet att ta sig från ett klassrum till ett annat med rätt böcker och i rätt tid men för Nicko är det en omöjlighet och det är det som han ska få hjälp att träna med assistenten. Sånt är svårt att få andra att förstå som inte själva har eller har haft dom koncentrationssvårigheterna som adhdbarn har.
Vi ska ha ett nytt möte veckan innan nian börjar så då får vi reda på om han även i fortsättningen kan få lite extraresurs.
Efter all oro och späning som jag haft inför det här mötet så käner jag mig bara tom nu. Tom på känslor och tankar. Jag vet inte ens om jag vill gråta, skrika eller bara lägga mig och sova bort allt som är jobbigt. När jag känner så brukar jag påminna mig om vad bupMalin sa till mig en gång att "tänk bara på att så som du mår nu så mår Nicko jämt". Nicko går inte på ett enstaka möten här och där utan han lever i det här varje dag.

Jag bytte min lediga dag igår till att vara ledig idag istället eftersom barnen hade studiedag idag.
Förmiddan slappade jag. Alla barn utom Choffe var hemma. Dom små hade ledigt och Nicko tog sig ledigt. Skolk skulle det antagligen kallas för om det var ett annat barn. Ett sånt barn som har normal skolplikt men nu är inte Nicko ett sånt barn så han har andra regler än dom tydligen.
Vid halv två hade jag träff med mäklaren och Muzo som hyr tomt av oss. Jag hatar såna möten så jag satt mest tyst. Jag är ingen bra försäljare. Skulle jag bestämma priset skulle det väl bli gratis men då kan nog banken bli lite tjurig så jag får låta mäklaren sköta snacket. Muzo fick gå efter tio minuter men mig släppte hon inte iväg förrän efter en halvtimme. Hon ställde frågor som jag absolut inte kan svara på.
Efter att ha svettats klart där gick jag in en snabbis på Lindex och köpte mig ett par shorts.
På din sko hittade jag ett par träskor som skulle vara perfekta för mig. Jag provade dom länge och väl och bestämde mig till slut för att köpa dom.
Jag ställde mig som nummer tre i kön men nummer ett var så sölig att jag gav upp. Det skulle mätas i skor för att se om dom olika modellerna som hon hittat var lika stora invändigt i samma storlek och gummistövlarna hon skulle köpa var lite spruckna upptill på skaftet på den ena stöveln så det gick inte. Dessutom skulle hon reklamera ett par skor som hon inte hade kvittot kvar till. Jag gav upp väntan och beslutade mig för att risken att få parkeringsböter var inte värd skorna.
Jag får se om dom finns kvar nästa gång jag kommer till stan.
Vid tre var jag hemma igen och snabbplockade lite i en timme. Hängde tvätt, vattnade blommor och annat tråkigt som måste göras innan jag slängde in alla grabbarna i bilen för att åka till tandläkaren med dom.
Alla fyra brukar få gå vid samma tillfälle. Oftast får vi komma efter fyra på eftermiddagen och jag kan slå vad om att det är för att dom inte vill ha mina huliganbarn tillsammans med vsina andra kunder. Dom river väntrummet den korta stund vi är där så dom tycker nog det är skönt när det är gjort för den här gången.
Alla fyra fick flourbeläggning på tänderna och tandläkaren sa till om att inte äta på en stund. När vi kom ut därifrån kom barnen fram till att dom absolut ville ha mcDonalds och jag gav efter. Flouret skulle torka i en kvart sa tandläkaren och det tar ju en stund att få maten tänkte jag.
Ronnie ringde och ville ha ut delar till en bil till macken så det blev lite stressätande. På en halvtimme var vi på väg ut igen och vem mötte vi i dörren då om inte tandläkaren! Han flinade när han såg oss och sa "det blev lightdricka nu hoppas jag?".
Sen blev det till att skjutsa Choffe till Fanny och tillbaka över hela stan igen för att hämta bildelarna och till slut ut till macken med dom.
Väl på macken så skulle inte Nicko åka med mig hem utan han stannade hos Ronnie och jag åkte hem för att möta upp min mamma. Vi åkte i mammas bil till blomaffären och köpte blommor till min farmor.
Hon blev jätteglad över att få främmande oväntat. Tror jag i alla fall. Hon verkade glad. Vi hade med oss kakor och barnen var utanför och lekte mest hela tiden. Dom kom bara inte för att äta sitt fika och för att berätta att det var några barn i Choffes ålder som bråkade utanför. I blomaffären var dom helt galna men så fort dom kom hem till farmor verkade dom förstå att dom skulle visa hänsyn.
Vi kom hem därifrån strax innan nio och barnen gick och la sig med en gång. Några minuter senare ringer Ronnie och säger att han inte har några nycklar till macken med sig så han kan inte åka hem förrän jag kommer ut med ett par.
Det blev till att sätta sig i bilen igen och lämna nycklar.
Jag hade fantiserat om att den här dan skulle ägnas åt att sittauppkrupen med en bok i en soffa 90% av dan men nu är det försent för det. Nu är det dax för sängen. Imorgon börjar både Ronnie och jag vid sju så barnen ska väckas och skjutsas till skolan tidigt.
Det här var min dag i korthet. Längre version än så blir det inte.

Jag har efterfrågat ett möte med Nickos skola länge nu men dom har behandlat Nicko och oss som luft i ett halvår nu. Agneta som har haft hand om honom på Olympen har ringt mig flera gånger och varit frustrerad och arg på hans arbetslag som inte ger henne uppgifter att jobba efter till honom. Fast att alla barnens kvartsamtal om deras betyg och sånt skulle ha varit gjorda innan påsk så har jag fortfarande inte hört nåt.
I förra veckan mådde Nicko inte bra över sin skolsituation så jag lät honom stanna hemma. Dels för att låta honom få ett andhål och dels för att se vad skolan skulle göra när han inte ens dyker upp där utan förklaring i en hel vecka och jag kan säga att jag har inte hört ett knyst från skolan. INGEN på den f-bannade skolan har efterfrågat honom. Han är luft för dom. Dom är tydligen gladast när dom slipper honom. Hur ska jag annars tolka deras ovilja till att hjälpa min son?
Den senaste tiden har han suttit av sin skoltid i cafeterian varenda dag. Agneta tycker inte att han platsar hos henne på Olympen eftersom barnen hon ska ta hand om där har en helt annan problematik än Nicko. Dom är våldsamma och går hos henne för att skydda dom andra eleverna från dom och Nicko har "bara" koncentrationssvårigheter. Han har ALDRIG nånsin varit otrevlig eller dum mot nån så han är satt i ett "fack" av skolan där han inte hör hemma.
Olympen är med andra ord inte rätt plats för honom och i klassen är han inte välkommen. Därför blir det cafeterian. Därför ansåg jag att han lika gärna kan ligga i sin säng och sova och sitta vid datan än att sitta av tiden i en cafeteria.
Nu pratade jag med rektorn imorse så på torsdag blir det möte med förhoppningsvis så många inblandade som möjligt. Nickos doktor och "bupmalin" kommer som stöd.

En herr och fru i 60årsåldern köpte nyss glass. Frun köpte en magnum och herrn en top hat. När herrn skulle betala sa frun att hon bara skulle springa snabbt in på toaletten.
Han:- Men glassen då?! Den smälter ju!
Hon:- Men jag ska bara in lite snabbt.
Han:- Glassen kommer va precis smält när du ska äta den! (med gnällig röst)
Hon svarade inte utan rusade så fort hon kunde in på toaletten. Antagligen stressad för att inte glassen skulle hinna bli helt rinnig.
Han tittade efter henne med en uppgiven min och letade sen desperat efter nåt ställe att förvara den värdefulla snabbsmältande glassen. Han kom plötsligt på den geniala idéen att han kunde möblera om lite i min colakyl som står vid disken och lägga i glassen där. 
Hon höll på att missa den eftersom han redan gått ut utan att upplysa henne om var hennes glass fanns så jag fick ropa tillbaka henne när hon sprang förbi. Antagligen hade hon hela tiden när hon satt och kissade suttit och tänkt på och befarat sig över den stackars glassen. Lättnaden var nog total när hon insåg vilken räddare i nöden hennes man var. Så glad och så lättad har hon nog aldrig förr känt sig. Att se sin glass räddad från den halvminuts smältande som hon hade trott att den blivit utsatt för måste ha varit underbart.
Mycket rådigt ingripande av honom.

Jag är absolut inte materialist men ändå är det väl naturligt att ha saker man längtar efter eller bara vill ha lite grann i alla fall?
Just nu den närmaste tiden är det våran Stockholmsweekend som kommer att kosta pengar. Hur mycket man än försöker att dra ner på kostnaderna en sån helg så går det inte.
Inträden och åkkort på Gröna Lund för sex personer, mat i tre dar och hotell går inte att få billigt hur man än snålar. Dessutom är det heller inget kul att snåla när det är den enda semester vi får med barnen innan nästa sommar.
En annan sak som jag väldigt gärna vill ha som är en helt egoistisk egen sako som inte är till hela familjen är solglasögon med min styrka. Det är jättejobbigt att köra bil när solen skiner och jag kan ju inte ha vanliga solglasögon för då måste jag ta av mig dom jag har och då blir jag en trafikfara. Tyvärr är det inget kul att lägga 2000 bara till mig själv när vi är så många i familjen som jag kan lägga pengarna på så det blir nog inte i år heller tror jag.
Sen har jag fler önskemål på längre sikt förstås som jag inte känner lika akut för. Jag behöver en liten bensinsnål bil när jag börjar mitt nya jobb i höst men det är inte akut första dan direkt. Jag kan köra med forden dom första veckorna om det är så men i längden är det inte ekonomiskt av mig att åka runt på jobben i en bil som drar 1,5 liter per mil.
Nåt annat som jag skulle vilja är att ta med mina barn på en utlandsresa nästa år. Bara få ägna sig åt dom till hundra procent. Dom har fått stå undan en hel del dom här 6 åren med macken så på nåt sätt så känner jag att jag är skyldig dom det.
När macktiden är slut så finns risken att vi sitter med lite nya färska skulder så drömmarna får jag ta med mig ett tag till antar jag.
Jag tror ändå att det är nyttigt att ha drömmar och framtidsvisioner och inte få allt man vill ha hur lätt som helst. Det är drömmarna som gör att det är värt att kämpa.
Det här var den lilla materialistiska rösten i mig som talade. Den som jag oftast kväver eftersom jag tycker att saker inte har nån betydelse i det långa loppet. Det är människorna i ens liv som betyder nåt och inte pengar och saker. Därför är jag rikare än dom flesta.

Choffe kom och bytte av mig vid halv två. Egentligen var det min heldag men jag var så otroligt trött så jag var jättetacksam att få lämna macken.
Jag hade lite konfirmationspresenter att köpa så barnen och jag åkte ner till stan. På guldfynd hittade jag ett jättegulligt halsband med en blomma i silver som jag till att börja med tänkte mig till barnens kusin Natalies konfirmation nästa helg och två underbara porslinsänglar som jag själv blev kär i till min kusin Julia till imorgon.
Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig för när jag skulle visa änglarna för Ronnie så kunde jag inte förmå mig att ge bort dom så jag tog dom själv och beslutade mig för att ge halsbandet till Julia och hitta nåt annat till Natalie.
Jag har en liten förkärlek till änglar men jag är inte lika säker på att Julia har det så dom hade kanske inte varit så lämpliga till henne. Det intalade jag mig i alla fall för att jag skulle få ta dom själv. Hon kanske inte gillar silverblomhalsband heller men det är inte lätt för mig att handla presenter till 15åriga flickor när jag själv bara har huset fullt av pojkar jämt.
När vi ändå var på stan passade vi på att gå till Lindex och handla varsin snyggtröja till Fabian och Emil tills imorgon och dessutom fick dom välja varsin tuff tshirt med.
Efter det blev det lunch/middag på mcDonalds innan vi köpte en liten chokladask och fikabröd och åkte till sjukhuset för att hälsa på min farmor.
Farmor mådde definitivt inte speciellt bra fast att hon själv gärna ville påskina det. Vi blev bara kvar en halvtimme och fika var inte att tänka på. Hon var totalt utmattad och försökte hela tiden att hålla skenet uppe så till slut tyckte jag att hon behövde vila och tog med mig barnen och åkte hem. Barnen kände på sig att det inte var läge att busa för en gångs skull så dom satt knäpptysta på en stol hela halvtimmen och pratade med väldigt låga röster. Det kändes jobbigt att se farmor så medtagen. Hon har varit pigg och alert hela mitt liv och knappt haft en förkylning så det är inte likt henne.
Nu hoppas jag att det vänder snabbt så hon kommer på benen igen. Efter hennes relativt stora operation vid den åldern så tar det väl på krafterna antar jag. Läkarna skulle ta några prover på henne igår för att se om det var nån infektion som spökade så jag ska ringa lite senare och se om dom kommit fram till nåt.
Resten av min kväll tillbringade jag med att ligga i min soffa på altan med en tidning och läsa och slumra om vartannat. trots det så känner jag mig inte piggare idag så ikväll efter jobbet blir det väl soffläge igen så jag kommer ifatt nån gång och kan börja känna mig lite pigg igen.

Han ringde mig vid halv fem igår eftermiddag och pratade väldigt snabbt och osammanhängande om nån tjejkväll och barnen och jobb men jag kunde först inte reda ut vad han ville ha sagt.
Det visade sig att Mekonomen skulle ha "tjejkväll" efter dom stängt där tjejer som anmält sig fick komma och få råd och tips om bilen och sånt och då var alla killarna i verkstan också tvungna att jobba. Ronnie hade inte riktigt uppfattat det innan så plötsligt när han skulle hämta barnen så fick han inte gå hem.
Choffe är som alltid en räddare i nöden och ställde upp på att passa sina syskon tills jag kom hem. Annars hade dom fått komma till mig på macken i några timmar.
Ronnie kom inte hem förrän vid nio igårkväll så imorse var han bra trött.
Min reservdel till matberedaren kom igår. När Ronnie hade ätit sin mat på kvällen satte han ihop den åt mig och den fungerar klockrent igen. Jag hade lovat Ronnie raggmunk när han satte ihop den men jag hade inte räknat med att han skulle göra det klockan tio på kvällen så jag höll inte mitt löfte igår.
Nu måste jag ta reda på vad killen som hjälpte oss med reservdelen heter så jag kan skicka nåt tackkort eller nåt till honom. Verkstan vi ringde till har ingenting med försäljningen av apparaten att göra så dom har inte fått ett öre i förtjänst men ändå tog han sig tid och besvär att leta reda på delen och sen skicka den kostnadsfritt till mig. Det kallar jag bra service. Hade jag bott i Stockholm och ägt massor av hushållsmaskiner så hade jag lämnat in alla reperationer till den killen men nu är ju tyvärr inte fallet så. Därför får det bli ett tackkort med en lott eller nåt istället.

Ronnie har varit i kontakt med firman som reparerar såna matberedare som jag har och tillsammans har dom rett ut vad jag har förstört och vilken del jag behöver för att Ronnie ska kunna laga den.
Naturligtvis finns inte den delen till just den maskinen på lager som reservdel men den supertrevliga reperatörskillen letade bland skrotade maskiner och hittade en skrotad likadan som min som han plockade delar av och ska skicka till oss.
Ibland ska man ha tur och råka få prata med den trevligaste personalen på en firma.
Snart slipper jag stå och skära potatis tills jag har blåsor i hela händerna när det ska va potatisgratänger och riva morötter på rivjärn så tummarna blöder till mitt morotsbröd.
En helt ny värld öppnar sig med nya möjligheter. Fantastiskt!
Vi ska äta raggmunk, potatisgratäng och rårivna morötter hela nästa vecka.
Sen ska jag tänka mig för både en och två gånger innan jag stoppar ner okända föremål i min matberedare nästa gång.

Jag fick ett samtal nyss till macken.
:- Hej det är Tommy här.
Jag:- Jaha hej.
Tommy:- Ja det är så att jag kör för Dhl och jag tänkte fråga. Ni ligger där när man kör in till Gunnebo va?
Jag:- Ja just det.
Tommy:- Jag har mackor som jag ska köra till er. Men jag tänkte på det att det tar ju sådär en 45 minuter tills jag kommer.
Jag:- Visst det är lugnt.
Tommy:- Jag tänkte jag skulle fika nu. Tror du det går bra om jag köper en sån där macka av dig och betalar den sen när jag kommer?
Jag:- Ehh? Ja visst det går bra.
Tommy:- Då köper jag en ostochskinkbaguette då. Vad kostar den?
Jag:- Den kostar 35 kronor.
Tommy:- Då tar jag det. Jag betalar sen då. Hejdå.
Jag:- Javisst. Hejdå?!?
Clever kille det där.

Jag skjutsade henne till sjukhuset igår morse. Hon skulle läggas in på avdelningen vid nio och sen ta alla prover som skulle vara klara till idag.
Eftersom hon aldrig under sitt 85åriga liv knappt varit sjuk så var hon av naturliga orsaker lite nervös. Det hade jag också varit om jag var hon så jag hade dåligt samvete när jag var tvungen att gå så snabbt efter vi kommit till avdelningen. Hon hade i alla fall två trevliga damer som rumssällskap så hon har ju nån att prata med.
Tyvärr var jag tvungen att byta av Ronnie som hade hur mycket bilar som helst inbokade så jag kände mig stressad.
Pappa ringde mig på eftermiddagen och gav mig hennes telefonnummer så ikväll när jag kommer hem ska jag ringa och se hur hon mår.
Jag vet inte om jag kan hinna med ett besök eftersom jag jobbar kväll imorgon och börjar då vid elva och innan dess ska jag ha hunnit med att hitta en present till min kusin som ska konfirmeras på söndag och på fredag och lördag jobbar jag heldag.

Inte så att jag står och tjuter bakom kassan direkt men jag är inte på mitt bästa humör idag tyvärr.
Jag antar att det är en blandning av vädret och av att nedläggningen av macken närmar sig.
Trots att vi har nya jobb båda två och att jag är övertygad om att allt kommer lösa sig så känns det ändå väldigt vemodigt. Jag kommer sakna mitt jobb och mina kunder enormt mycket. Jag erkänner inte det så ofta utan brukar nog låta lite hurtfrisk och säga att det ska bli SÅ skönt med 40timmarsvecka och lediga helger och sånt men idag kan jag erkänna att enbart positivt känns det inte. Imorgon kommer jag säkert att vara lika hurtfrisk och positivt inställd till mitt nya jobb och nya liv igen men idag deppar jag lite. Vissa dagar är lite motigare än andra.
Förutom mitt trista humör så har dagen varit bra. Inte mycket kunder men en hel del varor att plocka på så jag har haft att göra.
Igår hade jag kvartsamtal med Choffes lärare. Det tog cirka 5 minuters mumlande för honom att kort och koncist berätta hur duktig Choffe är och sen försökte jag kallprata lite för att det inte skulle bli pinsamt tyst så efter 20 minuter var vi därifrån. Han hade hälften G och hälften VG så det tycker jag absolut han ska va nöjd med.
Den enda av mina barn som har lite svårt med inlärningen är Emil. Choffe och Fabian har oförskämt lätt för sig och Nicko har också ett helt suveränt läshuvud men hans problem är ju bara att inte skolan låter honom få rätt stimulans så han kan visa vad han går för.
Emil är jag övertygad om att han också kommer att komma ifatt dom andra så fort han har mognat på sig lite. Han är bara lite omogen för sin ålder men när krypet i benen har släppt och han hittar ro till att sitta stilla så kommer han visa lärarna att han är precis lika lättlärd som sina bröder.
Nu ska jag ta tag i tobaksbeställningen.

Jag började med kvartsamtalet för Fabian.
45 minuters idel beröm. Han är före alla andra, supersnäll, perfekt på alla sätt och vis. Inga klagomål så långt örat nådde.
Sen var det lilla söta Emils tur. Han ligger efter dom andra, har svårt med koncentration, slabbar med maten för att spela pajas inför kompisarna och har stora problem med självförtroendet.
Första delen av kvartssamtalet fick Emil vara med men det tog inte mer än 5 minuter så hade han tappat koncentrationen och vände och vred på sig på stolen och ville inte sitta kvar så då släppte dom iväg honom.
Lärarna bestämde att dom ska försöka bättra på hans uthållighet med att ställa en äggklocka på tio minuter i taget och om han klarar sitta stilla dom minuterna får han ett klistermärke eller nåt.
Han slipper inte ifrån stödundervisningen i källaren än heller men det kanske är lika bra.
Efter kvartsamtalet hade jag mötet med rektorn och övrig personal om Emils "studiesituation" som det så fint heter.
Där kom det fram att dom har funderat lite på om han skulle ha gått om ettan men jag var emot det så vi la ner det förslaget.
Han har redan fått se sin klasslista till hösten så jag vill inte sabba hans glädje. Däremot blev det bestämt att hans stödundervisning ska ökas på istället.
Emil fick vara på fritis medans vi hade alla möten och Fabian gick hem till Nicko.
Klockan var nästan sex när jag kom ut från skolan efter tre timmars möten om barnen. Jag var skapligt trött i huvet vid det laget. Men nu är det gjort för dom två för den här terminen. I eftermiddag har jag kvartsamtal för Choffe men det brukar gå snabbt. Han är lika okomplicerad och lättförstådd som Fabian. Det är bara Nicko och Emil som blir missförstådda och granskade i sömmarna jämt.

Han har gått på tå sen han började gå när han var ett år. Vi har varit otaliga gånger hos doktorn och undersökt fötter och hälsenor och gjort magnetröntgen i ryggen till och med för att hitta orsaken till tågången.
Det är fortfarande ett mysterium och vi vet inte hur vi ska lösa det. Till och med i skor så får han upp hälen och går på tårna.
Idag hade han då tiden hos sjukgymnasten där han skulle lära sig lite övningar som han ska göra hemma. Tyvärr tror jag inte mycket på det men allt är värt att prova.
Dom har pratat innan om specialskor till honom som håller ner hälen men nu ska dom avvakta med det. Ska han behöva gå med specialskor så hade det varit bättre att han hade gjort det nu medans han är så pass liten att han förhoppningsvis inte blir retad för det men läkarens ord är min lag. Det tråkiga är att allt ska ta så lång tid inom sjukvården. Vi har sökt hjälp för hans tågång sen han var 4 år.
Det kan kanske tyckas som ett mindre problem men tyvärr har hans fot blivit missformad av att han aldrig använder hälen och hälsenan blir för kort när man inte sträcker ut den.
Nu får vi träna som galningar med honom på kvällarna och hoppas det ska räcka med det.
I efter middag har jag ett möte på skolan angående Emils "studiesituation" som det så fint hette i kallelsen. Hela styrkan på skolan är inkallad som vanligt. Rektor, sköterska, specialpedagog, speciallärare och ordinarie lärare. Det läggs ner mycket energi på barnens skola när dom upptäcker att deras 7åringar inte kan ljuda mer än 6 bokstäver. Nu hoppas jag att han kan ljuda tillräckligt många bokstäver så att dom kan bli nöjda och låta honom vara ett tag.
Jag kan bara intyga efter att ha haft en överaktiv, sent utvecklad pojke i 6årsgrupp på Marieborg att det är nästan förenat med dödsstraff att inte lära sig bokstäver lika fort som alla andra barn i 6årsgruppen. Då blir man satt i specialklass i källaren för att straffplugga redan i ettan. Nu har han gjort ett år i källaren så straffet kanske är tillräckligt för dom nu?

Vi hade 60årsfest för henne i lördags.
Alla som jag bjöd in kunde komma så det blev lyckat. Risken när man ska ha fest är ju alltid att en del inte kan men vi började med att anpassa helgen efter när min morbror med familj kunde och det visade sig vara en bra anpassning. Det är roligt att träffa alla släktingar som man så sällan träffar i normala fall.
Mamma visste ingenting innan och hon anade inte ett dugg eftersom Horst nyligen opererats. Tyvärr mådde inte Horst så bra hela kvällen. Han hade ont trots att jag var noga med att han inte fick hjälpa till och bära och springa runt men det blev ändå alldeles för ansträngande för hans nyopererade lungor.
Vi började ostbricka och välkomstdrink och fortsatte sen med lite buffé innan vi avlutade med tårta. Det mesta gick åt ganska skapligt utom fläskfilén. Den hade jag över hälften kvar av.
Nätterna innan festen blev det inte så mycket sova för mig. Jag vaknade på nätterna och tänkte igenom vad jag hade handlat och vad jag inte hade handlat och vad jag hade lagat för mat och vad jag hade kvar att laga.
Tjälknölen skulle vara inne i ugnen i nästan tolv timmar och eftersom jag hade två stycken att göra så var jag tvungen att anpassa tiden så att det inte skulle bli så att jag skulle vara på jobbet när ugnstermometern skulle in i köttet eller steken skulle ut ur ugnen. Eftersom ugnen var upptagen i ett dygn med tjälknölar och filén skulle ligga i marinaden efter den var färdig så blev jag tvungen att ställa mig klockan tolv på natten på fredagkvällen och steka 8 filéer så den natten kom jag i säng vid 3. Vid åtta på lördan vaknade jag och kände att det var dax att sätta fart med tårtor och potatisgratänger men jag var absolut inte trött. Det blev jag inte förrän på söndan. Jag vaknade vid tolv igår förmiddag. Det är inte likt mig att sova så länge.
Nu är kalaset över för den här gången. Nu ska jag börja planera för farmors 85årsfirande i höst istället. Jag ska väl smyga in ett par smörgåstårtor i min planering om två veckor också men det är ju inte så ansträngande.
Igår eftermiddag bjöd vi in Jessica och Andreas på resterna från festen innan Jessica och jag gick med barnen på bio. Vi såg Hanna Montana. Den var faktiskt riktigt bra. Barnen satt som ljus genom hela filmen.
Nu ska jag beställa varor så att jag får det gjort. Kunderna blir så griniga om det inte finns nåt på hyllorna.

Vi åt en trerätters på Tre rum och kök med mamma och Horst.
Vitlöksbröd med aioli, plankstek och till sist en marängsviss. Fabian tog rödspätta och Emil köttbullar. Alla var mätta och nöjda när vi åkte hem.
Barnen skötte sig relativt bra förutom att Fabian inte visade upp så mycket bordsskick som jag skulle ha önskat. Dom får inte öva sig så ofta på att äta på restaurang så dom har ingen koll på att man inte mosar potatisen och slevar in maten i munnen och att man helst ska tugga ur innan man pratar. Gärna använda både kniv och gaffel dessutom. Men för övrigt gick det smidigt. Barnen har blivit så stora nu att dom kunde gå ut och springa av sig lite energi mellan maten och efterrätten.
Vi hade bordet till kvart i nio men gick en stund innan.
När vi kom hem hade Choffe fest med sina kompisar. Det var bara killar och alla var lite lagom salonsberusade utom en av grabbarna som jag inte ska hänga ut med namn här men han hade nog inte behövt den sista ölen eftersom den ändå kom upp i toaletten.
Idag är jag på jobbet. Turisterna har invaderat Gunnebo idag. Antagligen på väg till Öland.