fyrbarnsmor

Idag fanns det att välja på Loftahammarsutställning eller Hultsfredsmarknad. Vi valde Loftahammar. Jag vet inte om vi valde rätt men det är nog samma skit vilket som.
Det enda vi handlade var varsin munk så det blev inte dyrt i alla fall. Pappa, Birthe, farmor, Anders och Tina gjorde oss också sällskap men det var svårt att hålla ihop med så mycket trängsel.
 
När vi kom hem blev vi sugna på pizza. Eftersom Ronnie alltid måste vara tvärtemot oss andra så var han naturligtvis tvungen att beställa sin pizza från Torino medans vi andra tog Acapulco. När vi skulle hämta maten valde vi att ta Ronnies först. Det tog ett tag att åka tvärs över hela stan och jag kände mig lite småstressad när han kom fram till Torino men jag tänkte att det måste ju gå fort att hämta en ynka pizza.
Jag väntade och väntade. Ronnie kom ut först efter en kvart.
När Ronnie hade kommit in på restaurangen hade han blivit vittne till när den ena kocken blev arg på den andra och helt enkelt slog sin kompis på käften. Han hade skrikit på kompisen och varit arg för att han inte hade sagt till om nån stor order av pizzor som han fått in ett tag innan. Det blev konstig stämning på restaurangen så Ronnie tänkte gå utan sin pizza men när han tänkte vända sig om sa pizzabagarn med sträng och arg röst "-Ska du gå eller?!" så Ronnie tänkte att med det humöret han har är det inte värt att reta upp honom så han stannade.
Därför kom vi lite sent för att hämta dom andra men det var väl lika bra så inte Ronnie retade upp pizzabagaren och hamnade i slagsmål. "En lugn pizzabagare är en bra pizzabagare".
På Acapulco var det i alla fall inga slagsmål utan där gick allt mycket smidigare.

Nu sitter hela våran familj utom Choffe och tittar på "spacebuddies". En dubbad Disneyfilm om hundvalpar som åker rymdskepp till månen. Ronnie och jag åkte med småkillarna och skulle hyra film. Barnen fick en film och Ronnie och jag varsin. Av nån märklig anledning blev det barnfilmen som åkte på först. Av nån annan märklig anledning blev det också en del godis plockat där och cola och ostbågar.

I samråd med min arbetsledare bestämde vi att det var lika bra att jag inte kommer mer den här veckan till jobbet.
Nu firar dom väl stort på jobbet när inte jag är där förstås. Det blir väl värsta tårtan till fredagsfikat och alla dom bra jobben så dom sparar dom tråkiga till i nästa vecka.
Ronnie är fortfarande sjuk så han och jag fick plötsligt vara lediga ihop. Båda två med magvärk men av olika anledningar. Får jag välja så behåller jag nog mina "värkar" istället för maginfluensa men har jag otur så är jag smittad redan.
Idag har jag i alla fall inte sovit bort min dag så inatt ska jag nog kunna sova. Det blir Emils säng inatt igen för säkerhets skull. Ronnie får ta dubbelsängen själv så länge han kräks. Så fort han känner sig frisk ska rummet saneras innan jag flyttar in dit.
Eftersom jag ska upp med killarna och skjutsa till skolan imorgon får det bli att gå och lägga sig nu.

Den molande värken i magen är kvar. På ett sätt skulle det va skönt att vara hemma en dag till men jag får dåligt samvete för mitt jobb också.
Jag tror inte jag skulle få ondare om jag jobbar utan det är nog sak samma så att bara sitta hemma och vänta ut det känns inte helt ok heller.
Jag har ett par timmar att betämma mig på innan jag måste ringa jobbet så egentligen borde jag göra lite nytta hemma så jag ser om det blir värre av att vara igång för än så länge har jag inte gjort mycket. Jag har tillbringat dagen med att glo på tv, lägga patiens på datan och läsa.
Ronnie sover fortfarande. Han har haft en riktigt hemsk natt stackarn. Jag hörde honom flera gånger när han var uppe och kräktes. Dessutom har han ju sockret att tänka på med så han fick mosa i sig choklad och socker med jämna mellanrum med när han sjönk och då spydde han igen.
Jag får nog gå och se till honom och ta ett blodsocker på honom så han inte har tuppat av där inne i sängen.

Det gick smidigt och bra. Jag kom in vid 7.45 och fick gå upp till operation med en gång. Jag blev visad till en "hytt" där jag skulle byta om till dom obligatoriska snygga sjukhuskläderna. En helt suverän vit skjorta i storlek enorm och ett par sexiga knästrumpor som hasar ner så fort man rör sig.
Som tur var hade jag tagit med mig en bok för det blev en del väntande. Först kom narkosläkaren in och pratade med mig och sen blev det väntande igen tills operationsläkaren kom och hade sitt samtal med mig. Vad han sa har jag ärligt talat inte en aning om. Han är nämligen dansk och min danska är lite ringrostig så jag förstod varannat ord och det blir dålig sammanhållning i meningarna då.
Efter ytterligare en stund kom sköterskan som skulle sätta droppet i handen. Hon kom snart fram till att jag hade väldigt segt skinn i min hand. Hon tryckte och nötte flera gånger innan nålen kom på plats och det var inte angenämt direkt.
Vid kvart i tio körde dom in mig i operationssalen. Jag spändes fast med bälte i sängen innan vi åkte och sköterskan sa när vi kom in att det skulle jag vara glad för eftersom hon som körde mig hade nyss åkt dit för fortkörning.
Inne i salen spände dom fast mig ännu mer. Dom spände fast båda benen och ena armen så man kan ju undra om dom tänkte köra rally med mig när dom sövt mig. I så fall är jag glad att dom spände fast mig för det hade blivit tungt för dom att lyfta upp mig igen om jag ramlade av.
När jag vaknade upp var klockan kvart över elva.
Jag vaknade upp med en extrem rastlöshet. Jag fick bara en känsla över att jag ville hem med en gång. Jag bad flera gånger om att få åka hem så till slut tog dom bort droppet och lät mig ringa efter Ronnie. Jag talade om för dom att det inte var personligt utan jag ville hem till min säng.
När jag kom hem var klockan halv ett och jag gick direkt och la mig och där låg jag till sju på kvällen så nu får jag betala priset för det.
Nu är jag klarvaken och den molande värken i magen kom för några timmar sen när all medicin gått ur kroppen.
Jag får nog svälja mig en panodil och försöka tvinga mig till att sova annars blir jag liggande hela dan imorgon.
Tyvärr får jag försöka bädda ner mig i Emils säng för Ronnie har åkt på maginfluensa och springer på toaletten och spyr så inne hos honom vill jag inte ligga. Jag tycker oerhört synd om honom men jag vill inte ha smittan om jag kan undvika det.
Imorgon blir alltså både Ronnie och jag hemma från jobbet. Båda två med värk i magen men av olika anledningar. Jag tar hellre min värk än Ronnies.

Idag var turen med mig. Tack vare att det regnade så kunde inte Ronnie gräva så det blev en Linköpingstur istället.
Det blev skor till både mig och småkillarna och en sväng inne på Biltema åt Ronnie. Vad han köpte vet jag inte riktigt men nåt slags verktyg var det väl antar jag.
Det blev lunch på kinabuffen inne på Ikanohuset och sen avslutade vi med ett par timmar på busfabriken.
Busfabriken var det mest avslappnande för mig. Vi hittade ett par lediga soffor där jag gled ner lite skönt och tog fram min bok. Ronnie Sprang runt med barnen och lekte ett tag men han var mer död än levande när han kom tillbaka. Det kan vara åldern eller så är han bara otränad.
Det var mindre kul att komma hem och hitta sitt kök fullt med disk efter att Choffe och Nicko varit ensamma hemma och tydligen hunnit äta några gånger var utan att ställa in så mycket som en tesked i diskmaskinen.
Jag ska påminna dom sen när dom får egna barn att plocka efter. Eftersom jag inte orkar tjata in disken ska jag gå och ta hand om den själv nu och sen ta en tidig kväll.
Imorgon är det jobb redan vid sex.

Nicko hade fest igår och eftersom det inte gick att låta ungarna hålls själva utan uppsikt av tjatiga Ronnie och mig så blev det inte att komma i säng förrän vid tolv när alla gått.
Efter det tog det ett tag att varva ner och när klockan ringde ringde vid 5 imorse så var jag så trött att jag ville gråta. Jag jobbade på ren viljestyrka och när jag åkte hem från Gamleby trodde jag att jag skulle somna vid ratten ett tag. Jag sprang in en snabbis på Kvantum när jag var tilbaka i stan och köpte frallor till hela familjen. När jag kom hem sov alla fortfarnade så jag väckte ingen utan satte mig alldeles själv vid köksbordet och åt min frukost och gick sen in och la mig igen.
Klockan var då 10 och jag vkande inte förrän vid vid 2 på eftermiddan igen. Barnen var inne ett par gånger och tjatade på mig om lördagsgodis men jag bara viftade bort dom och somnade om.
När klockan var 2 och jag kände mig tvungen att gå upp var jag fortfarande trött. Jag hade lätt kunnat sova i några timmar till men samvetet tvingade upp mig.
Hela dan har jag känt mig som en zombie.
Ann-Kari kom in till stan för att gå på bio med mig men jag tänkte inte på att kolla upp exakt när filmen skulle börja eftersom ja tog för givet att det 18.30 som alltid annars men idag hade dom bestämt sig för att starta alla filmer en kvart innan. Ann-Kari tyckte inte det var nån ide att gå in när det redan hade börjat så vi hyrde film istället. Det blev "remember me". Den var rätt så bra men lite svår att komma in i början.
Nu får det bli sängen och läsa bok och imorgon har jag inget jobb så då kan jag sova så länge jag vill. Jag kommer inte att gå ur sängen alls tror jag.

Vårat modem gick sönder vid åskvädret i tisdags och även om jag inte anser mig vara beroende av data så känner man sig en aning handikappad utan men idag kom det nya.
Nu har jag fått lägga in mina räkningar, kolla av mina mail och kolla facebook så nu känns det ok igen.
När jag kom hem förut blev det till att låsa in sig en stund i sovrummet med min bok. Vi har haft en fruktansvärd vecka på jobbet och idag kändes det som jag skulle ge upp. Det har varit översvämningar och flyttstäd om vartannat hela veckan och det sliter. Imorgon ska jag vara i Gamleby klockan sex på morgonen och städa Ica men sen har jag helg.
På sätt och vis är det bra att jag haft mycket övertid den här veckan så slipper jag oroa mig för operationen på tisdag.
Min altan har ikväll blivit invaderad av ett gäng med 16åringar så Fabian och jag ska ner till videoaffären och hyra oss en film.
På måndag börjar min stackars man jobba igen. Han har inte fått mycket till semester. Det har bara varit jobb här hemma för honom dom här 3 veckorna. Han skulle behöva några veckor nu för att vila upp sig från den här semestern. Han har byggt altan, satt upp stuprör, röjt ur garaget, lagat tak och andra plikter på huset. På måndag kommer byggarna och börjar på garaget så det kommer inte bli lugnare framöver heller.
Dax för att hyra film nu.

Jag lovade mina barn att vi skulle till äventyrsbadet i Mönsterås idag.
Först jobbade jag till elva så vi kom inte iväg förrän vid tolv. Jag var noga med att kolla deras hemsida först för att kolla öppettider. Dom hade öppet till 16.30 så vi åkte först till Kvantum för att få med oss lite badfika dit o sen blev det raka spåret till Mönsterås. Väl framme där så fanns det inte en enda bil på parkeringen så vi anade oråd och Ronnie gick och läste på dörren.
Naturligtvis hade dom inte lördagsöppet på sommaren. Tydligen fanns det en liten ynka ruta på kanten där man kunde klicka för att se sommartiderna men det registrerade inte jag i brådskan.
Choffe googlade snabbt upp äventyrsbadet i Oskarshamn och dom skulle ha öppet till 17 så det blev en ändring i programmet då.
Vi vände tillbaka för att åka dom 3 milen till Oskarshamn och hittade snabbt och enkelt fram till simhallen. Vi packade ur fika och badkläder ur bilen och tittade på klockan som då var 14.10. När vi kommer fram till ingången visar det sig att även dom har sommartider och stängde vid 14.
Man kunde nästan tro att det var fredan den trettonde idag. Vi satt i valet o kvalet när vi var i Mönsterås om vi skulle åka till Oskarshsamn eller Kalmar. Båda var ungefär lika långt från Mönsterås men Kalmar skulle bli så långt hem sen så det blev Oskarshamn. I kalmar hade vi ju åtminstone haft Busfabriken i värsta fall.
Nu blev det en lunch på mcDonalds istället och sen började vi åka hemåt.
Vid Solstadström åkte vi av för att titta på husen och den fina miljön och stannade vid en hängbro dom hade byggt över sjön som barnen ville gå över. Ronnie och jag höll oss på rätt sida av bron och njöt av solen.
När vi kom till Blankaholm svängde vi av och åkte till badplatsen där. Barnen och Ronnie badade och jag satt i solen och läste min bok.
När vi kom hen tog vi fram fikat som vi hade släpat med oss hela dan och satte oss på altan.
Trots allt som började fel så måste jag säga att det har varit en underbar dag. Barnen verkade nöjda och tack vare att vi hade tänkt vara borta hela dan från början så kände vi ingen stress utan tog bara dan som den kom.
Nu är Ronnie ute och snickrar det sista på vårat nya altangolv så imorgon kan vi sitta där och äta frukost. Det är nog bäst att jag sitter där riktigt mycket nu eftersom det är jag som har tjatat om den altanen i flera år nu.

Idag var det megastressigt på jobbet. Jag började med ett byggstäd på elfa med en av sommartjejerna och när vi kommer dit har dom varken satt lister eller tak eller målat klart alla väggar. Det är ju helt omöjligt att städa då så vi fick åka till ett annat jobb och sen var det ännu mer byggstäd efter frukost. En lägenhet hanns också med innan lunch och efter lunch blev det elfa igen. Dagen har gått i ett och jag var stressad från första minuten eftersom jag visste att vi hade mer jobb idag än vi hade personal.
När vi springer in på firman tio över fyra med andan i halsen blev jag nästan rörd till tårar. Där står våra underbara arbetskamrater och väntar in oss på övertid för att bjuda oss på glass. Det är vänskap det.
Imorgon ska jag först jobba ett tag och sen har jag lovat barnen äventyrsbadet i Mönsterås. Emil har två kalas på söndag så det är bara imorgon vi kan åka nånstans.
Idag har jag faktiskt mått rätt så hyfsat. Jag har knappt tänkt på operationen nånting. Jag kunde inte sova på natten men jag la mig en stund på eftermiddagen och blundade.
Nu blir det lite gos med mina pojkar innan jag ska lägga mig. Det är ju jobb imorgon med så det är inte värt att sitta uppe för länge.

Jag kan inte sova om nätterna längre. Jag vaknar flera gånger per natt och tänker på operationen jag ska göra och oroar mig. Säkert helt i onödan men det går ju inte att styra över direkt. Varje dag när jag kommer hem från jobbet så är min familj i full gång med att jobba på den nya altanen eller nåt annat och jag är helt slut av sömnbrist. Det känns ju inte kul då att lägga sig en stund som jag egentligen vill och behöver så jag plågar mig istället och försöker hjälpa till här hemma.
Det är vid såna här tillfällen som jag önskar att min man kunde va lika trött som jag så det skulle vara legitimt att slöa. Å andra sidan så har han faktiskt semester så jag tror inte han är uppe så tidigt direkt.
Just nu håller Ronnie och småkillarna på att rensa ur förrådet som är mögelskadat, Nicko gräver hål till stolparna till nya altan, Choffe jobbar och jag gör inget vettigt alls.
Jag får nog ta mig i kragen och gå ut och hjälpa till en stund innan jagt ska försöka få lite sömn.
Idag låter jag gnällig men jag blir nog trevligare efter den 24 när jag fått besked om hur allvarliga cellförändringar jag har. Hade jag bara varit smart nog att gå på cellproverna som man blir kallad på var tredje år så skulle jag ha vetat att det inte hade varit nån fara för cellförändringar behöver 10-14 år på sig att utvecklas till cancer men jag var senast 1996 så mina cellförändringar kan ha haft fritt fram i många år på sig att växa.
Jag ska inte ta ut nåt i förskott men tankarna finns ju där vissa dar och idag är det en sån dag.
Nu ska jag hänga en tvätt och tänka glada tankar. Det räcker med att titta på mina vackra barn så blir jag glad.

Idag är det exakt 1 år sen vi blev tvingade att lägga ner macken.
Det känns som ett helt annat liv samtidigt som det känns så nära. Minnena är fortfarande starka men ändå avlägsna på nåt märkligt sätt.
Med facit i hand blev det inte så bra som jag hade hoppats. Att bli arbetslös var inte mitt mål men om ytterligare ett år hoppas jag på bättre villkor.
Idag har Ann-Kari och jag umgåtts ett par timmar på stan. Hon har köpt presenter och sen har vi ätit mer än vad som är nyttigt för oss men gott var det. Vi var värda det idag på årsdagen kan jag tycka.
Emil och jag ska ta tag i hans läsande nu. Han har 4 böcker som han ska ha läst ut innan skolan börjar som han fick i sommarläxa men än så länge har han bara läst en så det kan bli lite stressigt att försöka hinna med dom andra.

Det kan va för att jag jobbar och dagarna går i 180 som jag inte ens hinner starta upp datan periodvis och desto mindre hinner skriva på bloggen.
Det kan också va så att jag inte tycker mitt liv är så innehållsrikt just nu.
Hela mitt liv kretsar runt städcentralen. Jag har jobbat mer än nånsin nu och det känns som jag går på ren vilja vissa dagar.
Det enda arbetslösa jag blev var ett par veckor i februari och då var jag sjuk en stor del av tiden så jag skulle kunna tänka mig en veckas semester nu men jag är tacksam att jag har jobb så jag jobbar på. Nu har jag fått förlängt till den sista september. Det är alltså 2 månader till innan arbetslösångesten sätter in. Jag passar inte som abetslös. Jag klarar inte av att vara så överflödig och oönskad som jag känner mig när jag inte har jobb.
Jag har tyvärr bara åkt på ett litet problem. Jag har fått äran att starta upp ett nytt städobjekt och det ser jag väldigt mycket fram mot men plötsligt måste jag va ledig för operation 2 dagar innan start av det nya objektet. Jag har fått cellförändringar som tydligen inte kunde vänta med att opereras.
Bara att hoppas att jag är som ny två dar efter för annars kan det bli jobbigt.

I lördags var Åsa och jag på Ölands djurpark med småkillarna. När vi kom fram duggade och efter en stund gick det över till regn och sen till duggregn igen óch så var det hela dan.
Barnen verkade nöjda ändå och dom åkte karusseller, tittade på djur och badade utan att fukten som trängde in ända in till ryggmärgen bekom dom det minsta. Åsa och jag höll oss under paraplyn, regnjackor och tak så gott det gick så det gick ingen större nöd på oss heller. Tråkigt bara att det inte kunde fått vara toppen väder när vi är på den enda utflykt som barnen verkar få i år men man kan inte få allt.

Nu är det dax att lyssna på Emils läsläxa och sen gå och lägga sig så jag är pigg imorgon på jobbet.