fyrbarnsmor

När Fabian, Emil och jag var och handlade på Kvantum för ett tag sen.
Fabian och jag gick runt och handlade och Emil höll på med nåt vid brödet en lång stund.
Emil kom plötsligt fram till mig och var överlycklig och stolt.
Han hade hittat en tävlingskupong från Pågen som man skulle fylla i. Första frågan var hur många äntligenbröd det finnns och alternativen var 1, 2 eller 3. Emil som är en väldigt klipsk kille läste frågan men missförstod lite så han tittade på ett paket med äntligen subs och i den påsen ligger det 3 bröd på raken så han trodde 3 var rätt svar.
Nästa fråga var vilken smak som fanns på gifflarna och man fick några alternativ. Emil är ju väldigt företagsam så han gick till gifflarna för att titta och kryssade i rätt svar. Han smög dock bort till bullarna och tittade sig noga omkring så ingen såg honom för han trodde det var fusk och att man inte fick titta efter.
Sist men inte minst så skulle man motivera varför man skulle köpa pågenbröd. Emil skrev kort och gott "för att det är gott".
Han skrev under med sitt namn och mitt mobilnummer.
När han hade lagt ner sin lapp i tävlingsboxen ville han att även jag skulle skriva en så jag tänkte att det kan jag väl om det gör honom glad. Han tyckte verkligen att det var superroligt att tävla och fantiserade om vad han skulle göra med kälken om han vann. Eftersom han haft problem med att läsa och skriva så tyckte jag det var så roligt att han kunde fylla i allting själv utan nån hjälp överhuvudtaget.
Jag hade helt glömt bort tävlingen men idag ringde min mobil när jag var på jobbet.
Jag kände inte igen numret och killen som ringde presenterade sig med sitt namn och sa att han ringde från Pågen. Tankarna hann gå många varv och jag kunde inte fatta varför nån från Pågen skulle vilja prata med mig så jag lät nog lite kort ett tag eftersom jag trodde det var nån reklam av nåt slag.
När han sa att jag hade vunnit kälken kom jag ihåg tävlingen. Jag blev jätteglad och tackade.
När vi lagt på kom jag plötsligt på hur förväntansfull och lycklig Emil hade varit när han skrev i sin lapp så jag bestämde mig snabbt för att dra en liten vit lögn för min son och säga att det var han som vann.
Jag hämtade kälken direkt efter jobbet och när Emil kom hem blev han helt salig över sin "vinst". Han har provsuttit den många gånger på vardagsrumsgolvet och låtsats att han svischar nerför backen.
Med facit i hand så är jag jätteglad över min vita lögn nu när jag ser lyckan i Emils ögon.

Nu har jag tittat på både Sofias Änglar och Den hemlige miljonären. Det är då man förstår hur bra man egentligen har det.
Att det finns så mycket fattigdom och misär även i Sverige är nåt man ofta glömmer.
Jag ska absolut sluta gnälla över småsaker. jag kan betala alla mina räkningar, har mat på bordet, tak över huvet, friska barn och kan hitta på lite roliga saker med barnen med jämna mellanrum och sista men absolut inte minst så har vi massa kärlek. Vi har det så bra!!
Det som tog mig hårdast var när dom berättade att familjen i Sofias änglar hade det så dåligt ställt att dom inte ens hade kunnat betala räkningen på gravstenen till deras döda son. Det måste göra så ont att inte ens kunna göra den enda sista saken till sitt barn. Att få vända på varenda krona är inte lätt. Att aldrig få unna sig lite vardagslyx.
Nu ska jag gå och lägga mig och tänka alla lyckliga och tacksamma tankar så jag orkar gå upp till mitt underbara jobb imorgon.
Kanske blir det också en sväng till bokrean efter jobbet. Jag var lite småsugen på att åka dit vid tolv inatt när den börjar men då blir det nog inte kul att jobba sen.

Jag hade riktat in mig på Ankarsrum idag men jag verkar aldrig komma till skott.
Sovmorgon till 11 och sen låg jag kvar och läste i min bok till halv ett. Frukost i lugn och ro och nu sitter jag med en handduk runt det nytvättade håret och samlar krafter.
Jag skickade precis Emil att ringa Ann-Kari och fråga om vi var välkomna på en snabbfika så nu måste jag ta tag i mitt liv och resa på mig.
Jag kan inte fatta varför mina krafter inte verkar räcka till mer än jobb i veckorna och sen är dom helt slut.
Igår ökade jag min dos på Levaxin som jag tar för min sköldkörtel och  det borde göra mig lite mer pigg får jag hoppas annars blir jag snart tokig.
Dax att borsta håret och klä på sig nu så hej och tack för denna gång.

Varenda unge i den här stan verkar ha blivit smittade av samma bacill den senaste tiden.
I måndags när jag väckte Fabian sa han att han hade ont i magen och huvet. Fabian säger ofta att han har ont nånatans för att slippa gå till skolan så jag trodde honom inte utan sa till honom att ta panodil och  gå till skolan.
Vid åtta ringde Emil mig på jobbet och sa att han hade ont i huvet och jag som just då var lite stressad tänkte naturligtvis att nu försöker han få vara hemma från skolan bara för att Fabbe gnällde innan så jag sa samma till honom som jag sa till Fabbe tidigare att ta en panodil och gå till skolan.
Vid tolv ringde Emils lärare mig och bad mig hämta honom eftersom han hade fått feber. Det dåliga samvetet slog ner i mig som en bomb. han hade alltså varit sjuk på riktigt och hans okänsliga mamma trodde honom inte. Usch och fy vilken otroligt hemsk och elak mamma jag var just då. Mina tankar gick ju då till Fabian. Jag tänkte att om inte hans lärare ringer så måste ju åtminstone han må bra så jag slapp bli drabbad av dubbeluselt samvete.
Ronnie hämtade Emil eftersom han ändå hade lunch då och jag gick hem från jobbet för att vara med honom resten av eftermiddan.
När jag kom hem var han i riktigt uselt skick pojkstackarna. Likblek, brännhet och knallröd runt dom rinnande ögonen. Vi satt i soffan när Fabian kom gående hem från skolan.
Så fort han kom innanför dörren såg jag att han var minst lika sjuk som sin lillebror. Och jag som inte trodde honom på morgonen utan bara fräste åt honom att ta en panodil och gå till skolan. Han ringde inte ens sin dumma mamma så hon kunde hämta honom utan han släpade sin febriga kropp hela vägen hem. Resten av den dan sov båda killarna i soffan.
Barnen blev hemma från skolan resten av veckan och Fabian har fortfarande feber än idag.
Det här kanske kan lära mig att tro lite mer på mina barn när dom säger nåt till mig. Att ta dom lite på allvar. Nästa gång kan jag stanna upp och titta lite  på dom och kanske åtminstone känna på pannan om dom är varma. Jag ska bli en bättre mamma från och med nu.

Om tre veckor blir det musikal med Michael Jackssonmusik. Jag älskar hans musik så det är verkligen nåt jag ser fram mot. 
Ronnie jag och smågrabbarna åker ner till pappa i malmö och medan Ronnie och  jag går på musikalen får pojkarna stanna hemma hos sin morfar.
På hemvägen blir det omvägen runt Ullared. Fabian äger knappt en enda kalsong eller strumpor så minst halva kundvagnen kommer vara Fabiankläder.
Choffe får vuxenansvaret att se till att Nicko sköter att komma till skolan och till jobbet medan vi är borta eftersom vi åker på en torsdag. Antagligen får dom nog ta hand om varann. Den av dom som är bäst på att laga mat är väl Nicko så han får vuxenansvaret att se till att dom får i sig mat enligt kostcirkeln. Antagligen blir det en del brunsås och makaroner när Nicko står för maten men det är inte så illa det heller. Choffes matkunskaper sträcker sig till baconsås så det är tur att vi inte ska vara borta för länge för då hade dom väl fått skjörbjugg efter all pasta.
Vi hade även planerat in att försöka gå på en av Kaliffas konserter med hans band i vår men det har jag inte köpt biljetter till än. Det innebär lite mer planering eftersom då kan inte småkillarna följa med och dom flesta av spelningarna som är i närheten är på torsdagar och då är det svårt med barnvakt. Lite synd eftersom både Ronnie och jag älskar deras musik och det skuller vara kul att se Kaliffa live på scen.



Bilden är från när Kaliffa och hans familj var här vid nyår.

Ok jag får väl medge att han varit vuxen ett tag men nu är han på väg att löämna boet och det svider. Tur ändå att man har fler söner kvar sen men när det är Emils tur kommer jag gråta blod.
Idag köpte vi en kombinerad kyl/frys och en spis till Choffes lägenhet men det gick inte så bra som jag hade tänkt. Vi hade sett framför oss hur vi skulle åka med vitvarorna till lägenheten medan Choffe jobbade och bara skjuta in dom på deras plats och allt skulle se perfekt ut. Ack vad jag bedrog mig.
Vi drog ut den gamla spisen och hittade där en antik gammal sladd som Ronnie efter mycket suck och stön lyckades klippa av men när den nya skulle på plats visade det sig vara helt kört. Inget passade så vi sköt in spisen utan att koppla in den och bestämde att vi får ta dit en elektriker senare. När vi skulle skjuta in spisen kom nästa surprise. Skåpen är av gammal modell och när dom byggdes var tydligen inte människor så långa. Nu har vi alltså en spis som inte är inkopplad och som dessutom är tio centimeter högre än diskbänken och inte nog med det så var det inte standardmått på bredden heller så vi har ett glapp på varje sida på flera centimeter.
Med den besvikelsen i sinnet tänkte vi att kylen blir ju kul att skjuta in och se hur fint det blir i alla fall. Ack vad jag bedrog mig igen. Kylen var något högre än den förra så överskåpet kunde vi bara glömma. Inga problem tänkte vi då. Det får bli ett nytt skåp men då kom nästa överraskning. Sladduttaget satt för långt ner så gallret på baksidan av kylen gick emot. Vi kunde alltså inte putta in den så långt som vi skulle.
Ingenting blir nånsin som jag vill så jag borde vara van men det här är löjligt. Vi visste att spisen inte skulle passa på bredden så det hade vi planerat för men resten är ju löjligt ju.
Jag var emot innan när Choffe sa att han skulle köpa nya skåp till köket men nu verkar det plötsligt som en ganska bra idé. På måndag ringer vi en elektriker som komma och kolla elen och på lördag blir det Ikea.
Det enda positiva med att allt i den här lägenheten verkar dra ut mer på tiden än vi från början trodde är att vi får ha kvar sonen hemma ett tag till.