Fabian tonåring.

Idag blir fabian tonåring. Barnen växer och jag hinner inte med. Så säger väl alla föräldrar men det är verkligen så.
I lördags firade vi med släkten och idag med familjen. En rolig överraskning var mina kusiner som dök upp oväntat men välkommet. Ronnie träffade dom i affären och bjöd hem dom. Nu hoppas jag att jag ska skärpa mig och ringa dom oftare när dom nu bor i stan ( eftersom jag aldrig ringt innan så kan det ju inte blir sämre i alla fall ).

Just nu är allt något ljusare än sist jag skrev.
Det mesta jag ville och behövde ha på min önskelista ser ut att ordna sig.
Fönster är på gång, Gotland bokat, tandläkare snart klart och allt annat till barnen tar jag vartefter.
Just nu längtar jag som en besatt efter sommar och semester.

Nu dags för sömn.


Ge mig styrka

Det är mycket nu.
Jobbet äter upp mig sakta men säkert ( egentligen med skenande hastighet om jag ska va ärlig).
Emil har problem med skola.
Jag saknar mamma varje dag.
Jag skulle behöva ett antal tusen till allt som jag just nu dels vill ha och dels behöver:
Tandläkare = behöver,
Nya fönster = både behöver och vill,
En vecka på Gotland i sommar = definitivt både behöver och vill!!,
Nya innebandysaker till Fabbe = behöver,
Ny telefon till Emil = behöver,
Studentkläder m.m till Nicko = Måste!!,
Ullared = behöver och vill
Det var det som ligger närmast i tiden. Det ser ut som att jag kommer få stryka en del på den listan som jag inte riktigt klarar för tillfället.
Men på tal om semester på Gotland så vet jag ju inte ens när jag får ta nån semester. Min kära kollega vägrar rubba sin semester så hon ska bara ha sina veckor som hon alltid haft ( sena veckorna eftersom hon tycker bäst om dom). Det innebär att Ronnie och jag kommer få semester ihop vartannat år eftersom han har perioder så i år blir det inget.
Kollegan har inte ens en familj så hon har ingen att ta hänsyn till men hon är väldigt bestämd och hon anser att det är inte hennes problem att vår familj blir splittrad hela sommaren.
Jag behöver väl knappast skriva hur irriterad jag är ända in i själen?
Jag får väl hoppas på att Ronnie kan göra nåt med sin chef och övertala honom att rubba på hans semester men det är inte så troligt.
Till saken hör att vi på vårat jobb infört semesterperioder för all personal men kollegan har bestämt att hon står utanför alla andra regler så hon vägrar att ha perioder så då får jag fastna i en och samma period hela tiden eftersom vi ska täcka upp för varann när vi är lediga.
Dax att sluta vara konflikträdd kanske men vissa personer rår jag inte på.

Tuff dag

Det har varit mycket jobb idag och mycket känslor åt många håll. Uppretad på vissa i ena stunden och ler åt andra i nästa stund. Jag känner av när det är mycket på jobbet i privatlivet med.
Antagligen är mycket av min utmattning på grund av allt obearbetat jag har efter mamma.
Att fylla år tog på krafterna och jag tänkte mer än nånsin på att det faktiskt inte bara är min dag utan även mammas. Det är en stor dag när man föder sina barn och det vet jag ju så starkt med mina egna men ändå har jag inte riktigt satt mig in i att mamma måste känt så med.
Jag kan tänka ibland när jag känner mig extra lycklig över nåt barnen säger eller gör att så måste mamma ha känt med mig med.
Jag vet inte varför man inte förstår medan tid finns.
Jag drömmer ofta om min mamma nu för tiden och varje gång jag vaknar från en sån dröm känns det som att hon varit hos mig på riktigt och som om hon vill säga mig nåt.
Jag har kramat henne i drömmar och känt värmen i armarna efter henne när jag har vaknat.
Innan hon dog trodde jag inte nånting på allt prat om "andra sidan" och sånt men nu vet jag inte.
Mycket kan nog vara hoppet och önskan om att få ha en bit av henne kvar.
Jag önskar bara att jag snart kan få börja känna mig som förut igen. Det har snart gått ett halvår men såren är fortfarande ömma. Dom gör ont i mig varje dag.
Det är bara på jobbet som jag kan känna mig någorlunda ok så antagligen har jag för lite att göra på fritiden eftersom jag hinner tänka och känna för mycket då.

Idag är Ronnie, Jimmy och Monika i stockholm och begraver ronnies morbror George.
Jag träffade honom när Choffe var liten vid två tillfällen så jag kan inte säga att jag kände honom så det fanns ingen anledning för mig att närvara. För Ronnie känns det ju naturligtvis tungt.
George var en stor del av ronnies barndom och det finns ju alltid minnen som kommer upp och blir starkare när nån dör.
Nu är dom i alla fall på väg hemåt.
Jag tycker inte om att dom åker så här sent men det ska väl gå bra hoppas jag.

Fabian lanar på altan med kompisar och Emil lanar hos love. Själv så behöver jag gå och lägga mig för imorgon är det kurs på jobbet mellan 8 till 13 och dessutom har jag beredskap.
Först blir det nattpromenad med pyret.


Mycket länge sen nu.

Mycket har hänt sen sist.
Mamma blev sjuk i cancer i våras. Läkarna ställde in oss på att hon hade max ett halvår kvar men det blev endast sex veckor.
Jag saknar henne varje dag. Hon dog dagen efter choffes 21årsdag. Hon skriver om hur mycket hon ser fram mot att få gratta Choffe och att hon hoppas få vara med när Nicko fyller år i sin dagbok. Hon hann aldrig gratta Choffe eller Nicko.
Jag har aldrig mist nån så här nära innan så jag visste inte vad riktig sorg var. Vissa dagar är det övermäktigt och då vet jag inte hur jag ska orka ta mig ur det. Det känns inte som det finns nån ljusning framför mig alls.
Just idag har det varit en sån dag. Min egen födelsedag närmar sig och mamma kommer inte att vara där. Jag har ibland försökt att låta bli att fira mina födelsedagar men det har alltid mamma satt stopp för. Hon älskade födelsedagar.
Varför kan man aldrig lära sig att ta tillvara på livet medan man kan.
En annan fruktansvärd händelse var lilla Fannys bortgång. Barnens kusin dog i en bilolycka två veckor innan mamma dog. Hon var endast 15 år. Sorgen som hennes föräldrar tvingas utstå måste vara grotesk. Att mista sitt barn är nog det som är det absolut värsta tänkbara.
Vi åkte till stockholm så fort Tommy ringde och berättade att Fanny låg på intensiven. Vi hann inte fram innan hon dog men vi stannade i tre dar för att stötta.
Jag hade ju samtidigt mamma här hemma som var dödssjuk så jag kände mig splittrad och behövde komma hem för att närvara på läkarbesök och annat.
Det finns mycket jag skulle kunna älta om sorgen men jag klarar inte det nu. Jag försöker hålla mig flytande utan att bryta ihop. Det räcker gott för mig.

För övrigt har allt flutit på som vanligt. Vi renoverade vår hall i somras och tappade garderobsdörren på mitt långfinger min första semesterdag så jag blev sjukskriven med fingret i skena i tre veckor.

Emil har opererat båda vaderna eftersom han är tågångare så han har suttit i rullstol i fem veckor. Nu har han en vecka kvar med gips och idag var vi hela dan på sjukan för att prova ut skenorna som jan ska sova med i tre månader framöver.

Choffe har fått fast jobb hos Jimmy på Anderssons glas och ska snart flytta till en tvåa med Fanny.

Nicko beatboxar på tillställningar och börjar bli en västervikskändis.

Jag hoppas att jag kan finna motivationen att skriva nån mer gång men nu har jag ont i huvet och tänker ta min bok och lägga mig och läsa.


Fem dagar ledigt!

Jag vet knappt hur man gör när man är ledig men jag har njutit så gott jag kunnat.
Det var lite svårt att koppla bort jobbet i fredags när jag visste att alla utom jag skulle jobba så igår kunde jag inte stå emot längre utan det blev en liten tur till jobbet för att kolla lite i planeringspärmen.
Det var nog ingen bra idé eftersom jag redan innan visste att nästa vecka kommer bli en prövning. Jag har mer jobb än personal hela veckan och det hade jag lyckats förtränga ända tills jag såg det svart på vitt igen.
Imorgon ska jag ta tag i det och se om jag kan ringa in lite personal men det är lättare sagt än gjort.

I torsdags blev det första svängen till Smultronstället för i år. Åsa och jag tog med oss småpojkarna dit. Glassen var som vanligt mycket god och mycket dyr men servicen var ovanligt dålig den här gången. Dom satte oss i hörnet som Gud glömde och tittade inte ens åt vårat håll sen.
Det kom in massor av folk efter oss och dom hann både få menyer och glass medan vi fortfarande väntade på menyer. Till slut surnade Åsa till och hämtade menyerna själv men det hjälpte ju inte så mycket för ingen ville tydligen ta upp våran beställning heller.
Jag fick till slut säga till dom att vi ville beställa men killen som jag sa till sa att det kommer en tjej sen och tar upp beställning.
Det gjorde det efter en lång stund men sen undrade vi om hon tappade bort våran lapp för det tog inte mindre tid för dom att göra våra glassar direkt.
Nästa gång dom får för sig att dom ska tränga in mig i ett hörn ska jag fråga först om dom fortfarande kommer att komma ihåg mig om jag sitter där annars väntar jag på ett bättre bord.

Ikväll blev det bullbak som vi har festat på med kall mjölk och bullarna osm är kvar har jag lovat att vi ska ta med och åka och bada nånstans imorgon så nu är det nog bäst att jag lägger mig så jag inte sover bort hela dan.
Godnatt och trevlig nationaldag :)

Mitt i natten och alla sover

Jag borde väl också sova antar jag men min trötthet gick över i överpigghet så här sitter jag helt själv halv två på natten och funderar på att stänga ner datan och lägga mig.
Det är inte ofta jag får sitta så här i lugn och ro så det är väl därför jag passar på.
Tyvärr måste jag upp vid halv sex för att se till att Nicko kommer till sitt jobb och dessutom ska jag baka en tårta innan jag åker till mammas husvagn imorgon så sovmorgon kan jag glömma.
På söndag blir det middag hos svärmor eftersom hon fyller år.
Sen jag blev arbetsledare känns det som min fritid har blivit så mycket mindre trots att det egentligen bara är cirka en timmes arbetstid mer om dan men jag lägger ner så otroligt mycket kraft och energi på mitt jobb så när jag kommer hem är jag totalt slutkörd och känner mig mest som en urvriden gammal trasa.
Under mina 9 timmars arbetstid så rings det mängder av samtal från både kunder och personal och jag ska göra tjänster och ärenden åt min personal hela tiden. Det ska antecknas i anteckningsböcker när kunder ringer och skrivas arbetsordrar och räknas på jobb samtidigt som jag har hand om massor av pappersarbete som jag måste lära mig själv eftersom jag inte har nån som lär upp mig.
Det konstiga är kanske att jag trots det är hur nöjd och lycklig som helst. Det är en utmaning att gå till jobbet nu och det ger mig en enorm tillfredställelse att få göra det jag tycker är kul. Jag behöver utmaningar och det har jag nu kan jag lova.
Nu ska jag i alla fall tvinga mig i säng så jag får några timmars sömn så jag inte somnar vid ratten imorgon.
Godnatt.

Fika hos sonen.

Det är lite svårt att vänja sig vid att Choffe verkligen har flytta hemifrån på riktigt. När man är hos honom och fikar känns det som att han ska följa med hem och ibland när jag fixar våra lunchlådor glömmer jag bort i all hast att det bara är Ronnie och jag som ska ha.
Antagligen kommer jag vänja mig lagom tills det är dax för Nicko att flytta så jag får ny separationsångest igen.
Idag ringde Choffe och bjöd hem oss på fika och eftersom jag hade lovat Fabian att vi skulle kolla på chinos på Lager så åkte vi dit efter klädhandlandet.

Fabian handlade ett par svarta jeans, ett par beige chinos och en tshirt. Helst ville han ha märkeskläder på Borka men hans mamma sa ifrån. Märkeskläder blir en senare fråga när han ansvarar för sitt studiebidrag på gymnasiet.
Gränsen mellan att barnen inte bryr sig om vad dom har på sig och till att helt plötsligt vilja ha det senaste går väldigt fort. Barnen växer upp alldeles för fort.

Nu är det dax för mig att lyssna på när Emil läser sin läsläxa för mig. Efter det får det nog bli läsning för mig själv. Den efterlängtade bok nummer fyra av Mons Kallentoft ligger och väntar på mig.

Nytt jobb med nya utmaningar

Jag sökte och fick tjänsten som arbetsledare på mitt jobb.
Nu har jag jobbat i en vecka och det är massa nytt att lära sig och dessutom hade vi den stressigaste  veckan på länge. Dels var det bara fyra arbetsdagar så då innebär det att en del jobb som skulle gjorts på den röda måndan ska göras på tisdan och ovanpå det så var det sista veckan i månaden och då är vi överbelamrade med flyttstäd. Inte nog med det så är det ett antal större byggen på gång just nu som ska städas så jag har farit som en skottspole genom stan hela veckan.
Såna där bagateller som rast och åttatimmars arbetsdag kunde jag glömma.
Underligt nog så är det sån här kalabalik som gör att jag känner mig levande och ger mig värsta kicken. Jag älskar mitt nya jobb.
Min familj kanske inte tycker lika mycket om mitt jobb eftersom jag inte pratar om mycket annat när jag väl kommer hem men det får dom stå ut med ett tag till.

Nåt annat stort livsavgörande som hänt mig på sista tiden är att min äldsta son har flyttat hemifrån. Det känns underligt nu när han inte kommer hem varje dag och man inte har nån koll alls på hur han mår och hur han har det.
Det är tomt. Vi saknar honom allihop men syskonen såg ändå fördelen med att dom fick egna rum nu.
Choffe hann inte mer än lyfta ur sista kartongen ur rummet så var Nicko där och flyttade in sitt. Fabian var inte sen heller med att ta över Nickos rum och Emil rensade hela kvällen och halva natten för att få ordning på sitt rum så han  skulle få in soffan som jag lovat honom.
Det blev genast mycket mer harmoniskt i familjen nu när Fabian och Emil inte tjafsar om vem som har stökat till vad i deras rum.
I fredags hämtade Choffe sina yngsta småsyskon och tog med dom till sin lägenhet. Han bakade scones till dom och tog med dom och bowlade och avslutade sen kvällen med tacos. Det är antagligen ett tecken på att han saknar sin familj nu.

Nu funderar jag på om jag skulle ta och baka lite cupcakes till fikat. Inte nyttigt direkt men gott.


Emil (jag) vann en kälke!

När Fabian, Emil och jag var och handlade på Kvantum för ett tag sen.
Fabian och jag gick runt och handlade och Emil höll på med nåt vid brödet en lång stund.
Emil kom plötsligt fram till mig och var överlycklig och stolt.
Han hade hittat en tävlingskupong från Pågen som man skulle fylla i. Första frågan var hur många äntligenbröd det finnns och alternativen var 1, 2 eller 3. Emil som är en väldigt klipsk kille läste frågan men missförstod lite så han tittade på ett paket med äntligen subs och i den påsen ligger det 3 bröd på raken så han trodde 3 var rätt svar.
Nästa fråga var vilken smak som fanns på gifflarna och man fick några alternativ. Emil är ju väldigt företagsam så han gick till gifflarna för att titta och kryssade i rätt svar. Han smög dock bort till bullarna och tittade sig noga omkring så ingen såg honom för han trodde det var fusk och att man inte fick titta efter.
Sist men inte minst så skulle man motivera varför man skulle köpa pågenbröd. Emil skrev kort och gott "för att det är gott".
Han skrev under med sitt namn och mitt mobilnummer.
När han hade lagt ner sin lapp i tävlingsboxen ville han att även jag skulle skriva en så jag tänkte att det kan jag väl om det gör honom glad. Han tyckte verkligen att det var superroligt att tävla och fantiserade om vad han skulle göra med kälken om han vann. Eftersom han haft problem med att läsa och skriva så tyckte jag det var så roligt att han kunde fylla i allting själv utan nån hjälp överhuvudtaget.
Jag hade helt glömt bort tävlingen men idag ringde min mobil när jag var på jobbet.
Jag kände inte igen numret och killen som ringde presenterade sig med sitt namn och sa att han ringde från Pågen. Tankarna hann gå många varv och jag kunde inte fatta varför nån från Pågen skulle vilja prata med mig så jag lät nog lite kort ett tag eftersom jag trodde det var nån reklam av nåt slag.
När han sa att jag hade vunnit kälken kom jag ihåg tävlingen. Jag blev jätteglad och tackade.
När vi lagt på kom jag plötsligt på hur förväntansfull och lycklig Emil hade varit när han skrev i sin lapp så jag bestämde mig snabbt för att dra en liten vit lögn för min son och säga att det var han som vann.
Jag hämtade kälken direkt efter jobbet och när Emil kom hem blev han helt salig över sin "vinst". Han har provsuttit den många gånger på vardagsrumsgolvet och låtsats att han svischar nerför backen.
Med facit i hand så är jag jätteglad över min vita lögn nu när jag ser lyckan i Emils ögon.

Tankvärt

Nu har jag tittat på både Sofias Änglar och Den hemlige miljonären. Det är då man förstår hur bra man egentligen har det.
Att det finns så mycket fattigdom och misär även i Sverige är nåt man ofta glömmer.
Jag ska absolut sluta gnälla över småsaker. jag kan betala alla mina räkningar, har mat på bordet, tak över huvet, friska barn och kan hitta på lite roliga saker med barnen med jämna mellanrum och sista men absolut inte minst så har vi massa kärlek. Vi har det så bra!!
Det som tog mig hårdast var när dom berättade att familjen i Sofias änglar hade det så dåligt ställt att dom inte ens hade kunnat betala räkningen på gravstenen till deras döda son. Det måste göra så ont att inte ens kunna göra den enda sista saken till sitt barn. Att få vända på varenda krona är inte lätt. Att aldrig få unna sig lite vardagslyx.
Nu ska jag gå och lägga mig och tänka alla lyckliga och tacksamma tankar så jag orkar gå upp till mitt underbara jobb imorgon.
Kanske blir det också en sväng till bokrean efter jobbet. Jag var lite småsugen på att åka dit vid tolv inatt när den börjar men då blir det nog inte kul att jobba sen.

Slappardag

Jag hade riktat in mig på Ankarsrum idag men jag verkar aldrig komma till skott.
Sovmorgon till 11 och sen låg jag kvar och läste i min bok till halv ett. Frukost i lugn och ro och nu sitter jag med en handduk runt det nytvättade håret och samlar krafter.
Jag skickade precis Emil att ringa Ann-Kari och fråga om vi var välkomna på en snabbfika så nu måste jag ta tag i mitt liv och resa på mig.
Jag kan inte fatta varför mina krafter inte verkar räcka till mer än jobb i veckorna och sen är dom helt slut.
Igår ökade jag min dos på Levaxin som jag tar för min sköldkörtel och  det borde göra mig lite mer pigg får jag hoppas annars blir jag snart tokig.
Dax att borsta håret och klä på sig nu så hej och tack för denna gång.

Sjukepedemi

Varenda unge i den här stan verkar ha blivit smittade av samma bacill den senaste tiden.
I måndags när jag väckte Fabian sa han att han hade ont i magen och huvet. Fabian säger ofta att han har ont nånatans för att slippa gå till skolan så jag trodde honom inte utan sa till honom att ta panodil och  gå till skolan.
Vid åtta ringde Emil mig på jobbet och sa att han hade ont i huvet och jag som just då var lite stressad tänkte naturligtvis att nu försöker han få vara hemma från skolan bara för att Fabbe gnällde innan så jag sa samma till honom som jag sa till Fabbe tidigare att ta en panodil och gå till skolan.
Vid tolv ringde Emils lärare mig och bad mig hämta honom eftersom han hade fått feber. Det dåliga samvetet slog ner i mig som en bomb. han hade alltså varit sjuk på riktigt och hans okänsliga mamma trodde honom inte. Usch och fy vilken otroligt hemsk och elak mamma jag var just då. Mina tankar gick ju då till Fabian. Jag tänkte att om inte hans lärare ringer så måste ju åtminstone han må bra så jag slapp bli drabbad av dubbeluselt samvete.
Ronnie hämtade Emil eftersom han ändå hade lunch då och jag gick hem från jobbet för att vara med honom resten av eftermiddan.
När jag kom hem var han i riktigt uselt skick pojkstackarna. Likblek, brännhet och knallröd runt dom rinnande ögonen. Vi satt i soffan när Fabian kom gående hem från skolan.
Så fort han kom innanför dörren såg jag att han var minst lika sjuk som sin lillebror. Och jag som inte trodde honom på morgonen utan bara fräste åt honom att ta en panodil och gå till skolan. Han ringde inte ens sin dumma mamma så hon kunde hämta honom utan han släpade sin febriga kropp hela vägen hem. Resten av den dan sov båda killarna i soffan.
Barnen blev hemma från skolan resten av veckan och Fabian har fortfarande feber än idag.
Det här kanske kan lära mig att tro lite mer på mina barn när dom säger nåt till mig. Att ta dom lite på allvar. Nästa gång kan jag stanna upp och titta lite  på dom och kanske åtminstone känna på pannan om dom är varma. Jag ska bli en bättre mamma från och med nu.

Thriller live

Om tre veckor blir det musikal med Michael Jackssonmusik. Jag älskar hans musik så det är verkligen nåt jag ser fram mot. 
Ronnie jag och smågrabbarna åker ner till pappa i malmö och medan Ronnie och  jag går på musikalen får pojkarna stanna hemma hos sin morfar.
På hemvägen blir det omvägen runt Ullared. Fabian äger knappt en enda kalsong eller strumpor så minst halva kundvagnen kommer vara Fabiankläder.
Choffe får vuxenansvaret att se till att Nicko sköter att komma till skolan och till jobbet medan vi är borta eftersom vi åker på en torsdag. Antagligen får dom nog ta hand om varann. Den av dom som är bäst på att laga mat är väl Nicko så han får vuxenansvaret att se till att dom får i sig mat enligt kostcirkeln. Antagligen blir det en del brunsås och makaroner när Nicko står för maten men det är inte så illa det heller. Choffes matkunskaper sträcker sig till baconsås så det är tur att vi inte ska vara borta för länge för då hade dom väl fått skjörbjugg efter all pasta.
Vi hade även planerat in att försöka gå på en av Kaliffas konserter med hans band i vår men det har jag inte köpt biljetter till än. Det innebär lite mer planering eftersom då kan inte småkillarna följa med och dom flesta av spelningarna som är i närheten är på torsdagar och då är det svårt med barnvakt. Lite synd eftersom både Ronnie och jag älskar deras musik och det skuller vara kul att se Kaliffa live på scen.



Bilden är från när Kaliffa och hans familj var här vid nyår.


Choffe på väg att bli vuxen :(

Ok jag får väl medge att han varit vuxen ett tag men nu är han på väg att löämna boet och det svider. Tur ändå att man har fler söner kvar sen men när det är Emils tur kommer jag gråta blod.
Idag köpte vi en kombinerad kyl/frys och en spis till Choffes lägenhet men det gick inte så bra som jag hade tänkt. Vi hade sett framför oss hur vi skulle åka med vitvarorna till lägenheten medan Choffe jobbade och bara skjuta in dom på deras plats och allt skulle se perfekt ut. Ack vad jag bedrog mig.
Vi drog ut den gamla spisen och hittade där en antik gammal sladd som Ronnie efter mycket suck och stön lyckades klippa av men när den nya skulle på plats visade det sig vara helt kört. Inget passade så vi sköt in spisen utan att koppla in den och bestämde att vi får ta dit en elektriker senare. När vi skulle skjuta in spisen kom nästa surprise. Skåpen är av gammal modell och när dom byggdes var tydligen inte människor så långa. Nu har vi alltså en spis som inte är inkopplad och som dessutom är tio centimeter högre än diskbänken och inte nog med det så var det inte standardmått på bredden heller så vi har ett glapp på varje sida på flera centimeter.
Med den besvikelsen i sinnet tänkte vi att kylen blir ju kul att skjuta in och se hur fint det blir i alla fall. Ack vad jag bedrog mig igen. Kylen var något högre än den förra så överskåpet kunde vi bara glömma. Inga problem tänkte vi då. Det får bli ett nytt skåp men då kom nästa överraskning. Sladduttaget satt för långt ner så gallret på baksidan av kylen gick emot. Vi kunde alltså inte putta in den så långt som vi skulle.
Ingenting blir nånsin som jag vill så jag borde vara van men det här är löjligt. Vi visste att spisen inte skulle passa på bredden så det hade vi planerat för men resten är ju löjligt ju.
Jag var emot innan när Choffe sa att han skulle köpa nya skåp till köket men nu verkar det plötsligt som en ganska bra idé. På måndag ringer vi en elektriker som komma och kolla elen och på lördag blir det Ikea.
Det enda positiva med att allt i den här lägenheten verkar dra ut mer på tiden än vi från början trodde är att vi får ha kvar sonen hemma ett tag till.

Semlepremiär

Egentligen är jag emot att affärerna jämt ska vara för tidiga med allting och semlor är det absolut inte period för än men jag kunde inte låta bli att bli sugen när jag var i affären så just nu står det en plåt med bullar och svalnar i köket. Vid klockan nio ska vi titta på årskrönikan med Filip och Fredrik eftersom Kaliffa ska vara med där med och sjunga så då ska vi frossa.
Imorgon är det meningen att Tommy ska komma med sin familj. På lördag blir det teater med min mamma, Horst, Anders och Tina. Jag fortsätter med andra ord på min sociala linje ordentligt. Bara jag får en stund här och där ensam med en bok så kan jag nog trivas med att vara social.
På tal om det så ska jag ta mig i kragen och ringa Nina som jag lovade att göra förra tisdagen.

RSS 2.0