fyrbarnsmor

Jag har bara jobbat tre dar den här veckan och det är jag inte van vid.
Det kryper i hela kroppen. Jag skulle inte passa som arbetslös. Det måste va en mardröm att vakna varje morgon och inte ha ett jobb att gå till.
Några dar är det alltid skönt att vara ledig om man vet att det är en begränsad period men att inte veta när man ska jobba nästa gång skulle inte klara.
Jag städar och lagar mat och bakar som en galning för att försöka göra mig trött till kvällen annars ligger jag bara och vrider och vänder på mig och kan inte somna för att jag inte är tillräckligt trött.
Jag håller tummarna för att jag alltid ska ha jobb. Åtminstone till pension sen kan jag nog vänja mig vid lite ledighet.
Det är bara att hoppas på att Ronnies och min arbetsmoral har smittat av sig på våra barn så dom inte blir arbetskygga som vuxna.
Jag har alltid satt en ära i att försörja mig själv och varken Ronnie eller jag har nånsin bangat för att jobba och det är ju så att barn gör som man gör och inte som man säger så det borde väl innebära att dom vet vad som gäller.
Mitt liv är på väg till en stor förändring nu när mackens framtid är osäker så man tänker mycket på framtiden.
Det är väl det enda man tänker på just nu.
Hela min dag från att jag vaknar på morgonen är fullständig genomsyrad med oro för framtiden.
För barnens skull försöker jag hålla god min. Jag låtsades vara glad hela julafton och låtsas som att ingenting var fel för att inte oroa dom.
Det är så otroligt många just nu som sitter väldigt otryggt på sina jobb och det märks väldigt väl.
Det är skrämmande.
Ska jag va ärlig så är jag livrädd. Om jag bara kunde få en liten glimt av min egen framtid så jag fick se om det ordnar sig för oss eller inte.
Det måste det göra. Det brukar det som tur är alltid göra.