fyrbarnsmor

Vi hade inget planerat för kvällen och Choffe ville ha iväg oss hemifrån. Han vill ha lite förfest hemma hos oss och då anser han att vi är i vägen.
Nicko ska lana hos en kompis så det blir Ronnie och jag med dom små killarna som ska lyxa till det lite.
Egentligen känner jag att vi inte borde göra av med massa pengar på restaurangmat den här månaden. Choffes födelsedag och den kommande Stockholmsresan och annat den här månaden är tillräckligt dyrt men i ett svagt ögonblick häromdan så frågade jag barnen om dom skulle tycka det var kul att gå ut och äta och sen dess så är dom så förväntansfulla att jag inte kan ta ifrån dom det. Ibland får man helt enkelt ta sig råd till vissa saker.
Förhoppningsvis så har Choffes förfest slutat när fyrverkerierna har tagit slut för sen vill jag nog åka hem. Imorgon är det ju jobbardag för mig så att festa hela natten är nog ingen bra idé. Dessutom kommer inte Fabian och Emil in på värre ställen än mcDonalds och natten kan bli lång om vi ska tillbringa den där med varsin cocacola.

Fabian upptäckte igår kväll när han skulle lägga sig att det fattades TRE KULOR från deras gemensamma kulsamling! Vem skulle det vara som har slarvat bort dom tre kulorna om det inte var Emil?! Naturligtvis var det en stark anledning till att väcka Emil men hans tråkiga mamma sa ifrån.
Fabian tyckte inte alls om mig när han skulle lägga sig. Han låste in sig på toaletten och tjurade och när han väl öppnade dörren och jag upplyste honom om att jag tyckte det var töntigt att göra en så stor affär av tre kulor så skrek han åt mig att: Dom kostar faktiskt EN TIA styck!! och sen smällde han igen dörren.
När vi äntligen fick honom att lägga sig i sängen så somnade han vansinnig.
När jag väckte honom imorse så fortsatte han på exakt samma ställe som han somnade igår innan han ens slagit upp ögonen. Jag hann knappt säga till honom att det var dax att vakna förrän han skrek till Emil: EMIL!! Vart är kulorna som du slarvade bort igår?!?!
Sen var tjafset igång.
Till slut tröttnade jag och höjde rösten åt Fabian och sa till honom: Det finns faktiskt barn i Afrika som skulle vara glada om deras största bekymmer var tre försvunna kulor så skärp dig!! Gnäll över nåt viktigt istället!!
Han slutade inte bråka ändå men dom bråkade i alla fall lite tystare efter det. Att ha två bråkande barn vid halv sju på morgonen är inte det bästa sättet att vakna till på kan jag säga.
Kul för skolan att behöva ha dom två i samma klassrum hela dan idag.

Samtidigt som jag låser upp dörren här på macken så kommer GBbilen med glass.
Medans jag tänder och får ut alla saker som ska va utanför packar GBkillen in kartong efter kartong med glass i butiken. Eftersom han har extremt bråttom idag så erbjuder jag mig att jag kan plocka i glassen själv.
31 kartonger glass ska plockas i frysen helst innan den smälter och däremellan ta alla kunder. Telefonen ringde 2 gånger medan jag stod med glass upp upp till knäna men jag beslutade mig för att dom får ringa senare om dom vill mig nåt. Det räckte med alla avbrott jag fick göra när det kom in kunder i butiken.
Det känns som att jag har sprungit fram och tillbaka hela morgonen och inte riktigt har koll på allt när jag inte får göra allt enligt mina morgonrutiner.
Nu är all glass i frysen, alla kartonger än kastade och alla rutiner gjorda.
Barnen skulle till morgonfritis imorse. Trots att dom satt och kollade på andra avenyn med mig så var dom hur lättväckta som helst. Just nu tycker dom det är superkul att få äta frukost på fritis eftersom det är nytt men i höst när dom ska göra det varje morgon kommer det nog inte bli lika roligt.

Min förstfödda son har blivit vuxen nu. I alla fall enligt honom själv.
Han blev 18 år igår.
Morgonen började jag med att hänga på låset på körskolan. Vi skulle ge honom inskrivning till körskolan och lite pengar till körkort i födelsedagspresent. I fredags fick jag jobba lite oväntat så jag bad Ronnie åka och skriva in honom efter sitt jobb men då hade dom stängt och öppnade inte förrän vid sju igår morse. Eftersom jag hade bestämt mig för att slå in körkortsboken tillsammans med kontoutdraget på hans nya konto så var det inget snack om saken.
Jag var hemma igen vid tio över sju och familjen stod redo för att sjunga.
Av Fanny fick han en supersnygg klocka, Emil hade slagit in sin favvoleksak från mcDonalds och Fabian hade gjort en grattisbild på bilddagboken. På eftermiddagen fick han fler presenter av syskonen. Nicko köpte ett presentkort på Harrys så att han kunde gå och dricka sin första lagliga öl på krogen och Emil gjorde äntligen klart sin väv som han har hållit på med i veckor till Choffe.
När vi hade sjungit och grattat Choffe och jag hade skjutsat killarna till skolan åkte jag hem till mamma och hämtade upp min moster Agneta och Horsts bil för att bege mig till Linköping och hämta Horst från sjukhuset. Han blev äntligen utskriven. Äntligen om man får lyssna på Horst men jag tycker nog att han gott skulle ha legat kvar ett par dar till eftersom han envis som han är inte tar emot hjälp utan anstränger sig för mycket så fort han kommer hem igen men det går väl inte att lära en gammal hund sitta.
Mamma tyckte nog det var skönt att få hem honom. Hade han legat i Västervik kunde hon ju ha besökt honom på ett annat vis men att bara få höra på telefon att allt är bra gör en ju inte direkt övertygad när man inte får se honom. Nu hoppas jag bara att han kan tillåta sig att ta det lugnt tills det känns bättre.
Det blev en turochreturresa bara så vi var hemma vid tolv igen. Vi hann till och med med att bli stoppade av polisen på vägen hem. Dom trodde jag var full för att jag körde för nära högerkanten. Horsts bil är mycket bredare än min så jag hade kanske inte riktigt koll på hur bred den var men Horst tyckte dom överdrev. Han tyckte inte alls jag låg nära kanten och dessutom är det så grymt smal väg att det är en trafikfara att ligga för nära mitten. Jag fick i alla fall blåsa och visa körkort och sen var det bara att åka vidare igen.
Väl hemma så hade jag naturligtvis glömt min nyckel och Choffe hade varit duktig och låst dörren när han gick. Som tur var hade han inte kollat alla fönster så vardagsrumsfönstret gick att peta upp. Jag fick lyfta ut blommorna och hämta en stol och klättra in. Tur att grannarna känner igen mig så väl så dom inte ringde polisen.
Det blev en halvtimmes akutstädning innan jag åkte till macken och bytte av Ann-Kari som skulle på ultraljud. Jag jobbade intensivt i två och en halv timme och blev sedan återigen avbytt av Ann-Kari och stressade hem för att slutföra tårtorna.
På två timmar skulle jag: garnera två smörgåstårtor, baka två tårtbottnar och göra en snurrtårta med marcipanlock av dom, göra klart 2 pavlovatårtor som jag hade förberett dan innan, göra en varm smörgåstårta och duka.
Jag hann! Vid sex stod allt klart. Jag jobbar bra under stress måste jag säga. Den enda hjälp jag fick var att bära in extrabordet och stolar av Nicko och Lukas och hjälp med dukning av alla dom stora killarna.
När allt främmande kom fick Choffe ännu mer pengar och presenter. Tårtorna blev lyckade efter vad jag fick höra i alla fall. Jag själv äter inte vanlig smörgåstårta utan bara varm så jag är lika imponerad varje gång jag lyckas göra goda tårtor utan att ens veta hur dom ska vara för att vara goda.
Nu är det skönt att den här födelsedagen är avklarad trots tidsbrist och att den blev så lyckad för Choffe. Nu vet jag ju också att våran altan rymmer 22 personer med lätthet. Jag kunde nog ha klämt in några till om det hade behövts.

Det är helt otroligt fint idag. Jag har tagit mig några minuter i solen mellan kunderna ibland. Det är inte alltid jag hinner med några minuter. Ibland hinner jag bara sätta ner ändan på trappen så kommer nästa kund men det är det värt.
Egentligen tycker jag att man lika gärna kan få stänga en sån här dag. Jag har minimalt med kunder så det känns bara mesigt att vara här.
I början när jag skulle sätta mig i solen tänkte jag att jag kunde kavla upp mina jeans lite så att jag fick färg åtminstone på underbenen. Jag tog av mig barfota och började kavla upp byxorna tills jag upptäckte att om jag visar dom benen för kunderna så lär dom få kunder jag har åka härifrån innan dom handlat. Mina ben har varit gömda under långbyxor en hel vinter så vitare ben kan man leta efter.
Nu har det dock blivit lite kyligare så nu åkte koftan på igen och dörren har jag stängt om mig igen.

Två timmar kvar av arbetsdagen sen ska jag åka och storhandla till Choffes smörgåstårtor.
Choffe själv är på nån studentfest idag.
En kompis systers fest. Naturligtvis var han tvungen att köpa sig en kostym till festen. Naturligtvis var hans mamma tvungen att betala kostymen också. Naturligtvis var han tvungen att köpa både byxor, kavaj, skjorta, slips och som pricken över i måste man ha en väst också.
Nu ska han få använda den här kostymen vid varenda kalas och varenda fest han ska på så den lönar sig. Han kan bara glömma att han ska få så mycket som nya strumpor nästa år när han själv ska ta studenten och han plötsligt kommer på att han har tröttnat på sin gamla kostym från förra året.
Han kommer ångra sig näre hans kompisar går på stan för att leta kostym till studentbalen. Det är ju det som är halva nöjet och nu har han redan tagit ut det nöjet ett år i förskott.

Jag skulle ringa och höra med honom hur han mår. Jag vet att han har svårt att prata just nu men jag tänkte i alla fall ringa så han vet att jag tänker på honom.
Jag försökte när jag åkte hem igår men det var ingen som svarade så jag ringde antagligen precis när han var iväg från rummet. Han sitter ju inte bredvid telefonen hela tiden.
Nästa gång jag kom på att jag skulle ringa var klockan halv tio men då går det inte att ringa längre till sjukhus så det gick inte.
Idag jobbar jag hela dan men jag ska försöka nå honom ikväll. Mamma, Agneta och Mario skulle åka till Linköping och hälsa på honom idag.
Det är skönt att han fått operationen gjord nu innan det blir riktigt varmt och jobbigt för honom.
Jag hoppas bara att det räcker med den här operationen nu så han ska slippa cellgifter.
Sjukdomar skrämmer mig. Man vet ju aldrig hur morgondagen ser ut och tur är väl kanske det.
Fördelen som talar för honom är ju ändå att han har opererats på ett tidigt stadium. Han kommer va uppe och hoppa innan vi vet ordet av. Nästa vår kommer allt med operationer och oro att vara glömt.

Det blir ingen militärtjänstgöring för honom. Han kuggade på hörseltestet. Eftersom han själv väldigt gärna ville ligga i lumpen så är det jättetråkigt för honom.
Det innebär med andra ord att ingen av mina pojkar kommer göra lumpen. Choffe hade tydligen hörselproblem, Nicko och Fabian har diabetesen och Emil har sin syn.
Choffe var jättesur igår när han kom hem. Han sa att han ska minsann göra ett nytt hörseltest här i stan och överklaga. Vi får väl se hur det går med det.
Även om han inte hade haft fel på hörseln och även om han hade gjort högsta poäng på alla andra prov så är det ändå inte säkert att han hade kommit med. Dom sållar väldigt hårt nu för tiden. Det är inte som förr när alla skulle göra lumpen. Det dras ju ner även inom den sektorn.
Det är ändå synd om honom. Han ville ju så gärna. Nu får han hitta på nåt annat att göra efter studenten istället.

Jag hade en man inne här nyss. En mycket snygg man eller kille kanske man ska kalla honom. Han var i 35-40 årsåldern. Väldigt medveten om sig själv och sina kläder. Dyr bil och snygg flickvän.
Det underliga var hans kläder. Jag vet att jag är gammal och inte riktigt hänger med i vad som är modernt och i Stockholm ligger dom kanske före oss här på landet.
Jag hoppas att hans kläder inte blir moderna här i alla fall.
Han hade på sig en jättesnygg och antagligen jättedyr vit skjorta med smala blå ränder i rutmönster, vita jeans som antagligen kostar mer än jag har i lön och en vit slips som kronan på verket. Det jag inte förstod riktigt var den sista lilla detaljen som han lagt till. Ett par mörkbruna chaps i riktigt blankt skinn. Chapsen var såna som man ser på cowboys i gamla västernfilmer.
Hade dom suttit på en kille med ridbyxor i ett exklusivt stall i nån rik förort så hade jag förstått det men kombinationen vita byxor, skjorta, slips och chaps på en mack i Verkebäck.
Har jag missat nåt på modefronten i år?

Jag hade en stammis här nyss som har problem med sina leder så jag skulle hjälpa henne tanka.
En annan gång när jag hjälpte henne fick vi inte upp tanklocket hur vi än försökte och det hade jag färskt i minnet. Den gången visade det sig bero på att man inte fick låsa bilen för då låste sig tanklocket.
Nu var jag så inriktad på att inte göra om samma pinsamma misstag en gång till.
När jag kom ut till bilen ställer jag mig och trycker på tanklocket flera gånger och säger att det är nog för att du låst bilen som det inte går att få upp.
Jag trycker!!
Vad är det för fel på mig??
Varför ställer jag mig och trycker på ett tanklock och inte fattar att man ska dra det utåt?
När jag kommer på mig själv efter bara ett par sekunder så får vi oss i alal fall ett gott skratt.
Ibland är jag bara för pinsam.

Ann-Kari var sjuk idag med och jag skulle ha varit ledig eftersom det är min helg så nu blev det lite ändrade planer för dagen.
Jag hade rutat in den här dagen i detalj.
8,30-9,00- Duscha ( kom inte i närheten av mig idag för jag luktar inte gott nu när jag inte hann med det)
9,00-10,30 Storhandla mat och det som behövs till Choffes smörgåstårta ( får bli ikväll efter jobbet eller imorgon kväll)
!0,30-11,30 Handla en liten sak till Tuva och fixa Choffes födelsedagspresent ( Tuva behövs ju inte nu när jag inte ska dit och Choffes present får Ronnie fixa)
11,30-13,30- Träna ( hmm nästa vecka kanske?)
13,30- Hämta barnen på skolan och åka till Odensvi och hälsa på Nina och Tuva ( nån annan gång får det bli)
Det akutaste problemet jag fick imorse var att jag inte hade nåt fritis idag så jag fick ringa dit vid halv sju. Det var inga problem och barnen var välkomna.
Ett annat problem jag fick är hur Nicko ska ta sig till skolan idag. I normala fall åker han med Lukas på moppen men igår blev det nån slitning mellan killarna så Nicko sa till Lukas att åka till sin mamma och sova så idag har han ingen skjuts. Han får väl gå till skolan eftersom vi inte har en enda cykel hemma utan punka.
När jag hade fått upp Ronnie och småbarnen förut så ville jag få så mycket som möjligt gjort hemma så jag skulle slippa det ikväll när jag kommer hem så jag tog hand om mitt diskberg och städade iordning köket innan jag gjorde matsäck samtidigt som jag ropade på barnen att skynda sig på. Jag blev lite i sista minuten innan jag satte mig i bilen och åkte hemifrån.
När jag hade kommit en bit på väg så hör jag Emil bredvid mig:- Mamma?! Vart ska vi?!
Då hade jag glömt att jag skulle köra dom till skolan och var på väg till macken så det var bara att vända och köra tillbaka så idag blev jag ett par minuter sen. Tänk om inte Emil hade sagt nåt och jag inte hade upptäckt dom förrän jag var framme. Då hade jag väl fått sätta dom på bussen till skolan eller så hade dom fått göra praktik på mitt jobb idag.
På sätt och vis är det väldigt bekvämt att jobba för då vet jag vad jag gör resten av dan. Jag behöver inte göra upp massa scheman och få ångest över att jag inte hunnit allt utan nu är jag där jag är.

Det är soligt och fint ute och jag har massor av energi.
Jag började dan med glassleverans och att plocka ordning på alla morgonsysslor som jag måste göra. Jag packade en retur till OKQ8 och sen gav jag mig i kast med en enorm hög med asfalt.
Igår hade vi en snäll kund här som la i asfalt i våra hål vi har i asfalten. När han var klar så hade han fortfarande asfalt kvar och eftersom han är en väldigt snäll kund så öste han av den i en stor hög vid sidan om huset. Tyvärr på servitutet som går ner till killen som har tomten nedanför.
Han gick bärsärkagång här igår om högen och åkte även hem till kunden som hade hjälpt oss och bar sig extremt illa åt och skrek att han skulle spärras in på mentalsjukhus och annat trevligt han kunde komma på.
För husfridens skull började jag skyffla bort asfaltshögen till baksidan. Jag kan säga att jag visste inte att asfalt var SÅ tungt. Naturligtvis förstod jag att det inte var som bomull men herregud vad tungt. Jag kunde absolut inte fylla skyffeln varje gång jag gick för då hade jag inte kunnat lyfta den så därför blev det många vändor fram och tillbaka. Jag hade inte många kunder vid den tiden på morgongen så jag fick i stort sett jobba ifred med endast ett par avbrott. Det tog mig närmare en timme att bli av med högen.
Sen skulle det sopas rent och när jag ändå höll på utomhus passade jag på att tömma alla papperskorgar och tvätta av pumparna. Jag känner mig nöjd med mig själv nu faktiskt.
Jag kommer antagligen att ha träningsvärk imorgon men det är sånt man får ta.

Ann-Kari vaknade med huvudvärk imorse så hon ringde mig strax innan sex. Jag skulle ändå snart gå upp och väcka alla familjemedlemmar så det gjorde inte så mycket.
Barnen blev överlyckliga i alla fall. Dom tjatade hela kvällen på mig igår att dom ville äta frukost på skolan och nu fick dom som dom ville så dom rusade upp och klädde på sig. Jag hann knappt säga till dom förrän dom stod färdiga i hallen.

Ronnie är på Mekonomen idag så han började också vid sju. Vid åtta åkte han ifrån en snabbis för att skjutsa Choffe till tåget. Det är dax för mönstring för honom idag. Han blir borta över natten. Det känns konstigt att min lilla lilla Choffe blivit så stor att han ska mönstra. Han själv hoppas få att han ska få ligga i lumpen och det är kanske en bra grej att göra. Vi får se vad som händer. Beskedet skulle komma i maj om han kommer in eller inte.

Operationen gick bra igår. Horst låg på uppvaket sist jag hörde nåt och dom hade fått bort det dom skulle ha bort från lungan. Om 3 veckor får han tydligen besked om det var godartat eller elakartat. Nu hoppas jag bara att han inte behöver ha så ont när han piggnar till och att alla prover är bra.

Han ska ta bort tumörer i lungan. Det ska bli skönt när jag får besked om att allt gått bra. Det är alltid obehagligt med operationer och speciellt när det är så här pass stort. Hoppas bara att tumörerna är godartade så han slipper cellgifter. Han har många år kvar som han ska må bra och kunna resa och leva ett bra liv. Horst är stark både psykiskt och fysiskt så det kommer gå bra. Det är jag övertygad om.
Han ligger inlagd i Linköping och där blir han antagligen kvar i en vecka så jag kan inte hälsa på tyvärr. Jag jobbar helgen dessutom.
Han är snart hemma. En vecka går fort.
Jag håller tummarna för Horst idag. Han är en viktig person i mitt liv och viktiga personer ska man va rädd om fast man glömmer det lätt när livet går för fort.

Det är en ny film som kom idag som handlar om andra världskriget. Det är en hemsk och stark film. Ett fruktansvärt krig. Det är om en liten son till en hög officer som blir vän med en liten judisk pojke som sitter i fångläger.
Jag blir så illa berörd eftersom man vet att själva kriget verkligen var så hemskt som dom visar på filmen även om personerna i handlingen inte är på riktigt.
Barnen ställer massa jobbiga frågor hela tiden om varför judarna var fångar och sånt. När den ena juden hjälpte officerssonen när han hade ramlat sa Emil förvånat:- Han var ju snäll ju.
Jag fick  förklara för honom att judarna är som vem som helst. Dom är precis som vi fast det var nazisterna som fick nån sjuk idé om att utrota dom.
Jag kan starkt rekommendera den här filmen till alla. En tänkvärd film.
Pojken i randig pyjamas heter den. Se den!

Inget illamående överhuvudtaget faktiskt och huvudvärken som jag fick dras med hela dan igår är bättre.
Jag satt i soffan nästan hela dan igår och bara tyckte synd om mig själv. Ingen speciellt kreativ dag direkt men nu är det över för den här gågen.
Nu är jag på jobbet och har gjort alla mina morgonplikter så nu väntar jag på tidningar och sånt så jag får lite nytt att göra. Stackars Ronnie jobbade till 10 igår kväll så han är nog riktigt trött idag. Eftersom han bara är här 2 dar i veckan nu så får han jobba häcken av sig dom dagarna och när han sen ska va på Mekonomen så kör dom också på honom massor av jobb eftersom dom vill få ut så mycket som möjligt av "sina" 3 dagar så just nu är det som att han sköter 2 heltidsjobb själv. Jag kan ju tyvärr inte mecka så jag kan inte avlasta nåt på den biten.
Igår när jag hämtade Choffe ville Emil följa med. Han hamnade snart ute hos Ronnie i verkstan. Han är det enda av våra barn som verkligen är intresserad av att mecka. När jag skulle hämta honom ville han absolut inte följa med. Han skulle hjälpa pappa att mecka. Ronnie skulle hämta en bil i stan om en stund så han sa att Emil kunde va med honom så kunde han ta med honom in sen. Det blev inte riktigt så. Emil blev kvar med sin pappa ända till 10 han med så han är nog trött idag men lycklig. Han var helt salig över att ha fått hjälpa till. Ronnie frågade honom hur mycket han skulle ha i lön men Emil tackade nej och sa att han var glad att han fått vara med bara. Det kom från hjärtat och Ronnie blev så rörd att han nästan började gråta.

När jag nu ändå sitter här med datan och inte orkar göra så mycket mer kan jag ju berätta om våran helg.
I fredags hade jag ledig dag. Barnen skulle ju inte till skolan eftersom det var påsklov så vi sov och slappade på förmiddagen och vid 12 åkte vi till mcDonalds med Jessica och hennes barn.
På eftermiddagen blev det inte mycket mer än att slappa heller. Några tvättar hängde jag och plockade undan lite men för övrigt var jag inte speciellt aktiv. Jag lagade inte ens mat. Vi skulle på Smugglaren med jobbet på kvällen så barnen fick pizza.
Vid halv åtta träffades vi på Smugglaren. Där blev det vitlöksbröd till förrätt och tournedous till varmrätt. Efter maten mådde jag plötsligt obeskrivligt illa. Jag drack massor av vatten och funderade på om det var all onyttig mat och mina två coca cola som ställde till det men nu med facit i hand så kanske jag kände av nattens maginfluensa redan då. Vem vet.

På lördan åkte Ronnie, Choffe och Emil cross på förmiddan. Vid tre kom Jessica från jobbet och hämtade upp Fabian och Emil på vägen hem.
Ronnie och jag åkte sen till Norrköping. Vi hade ju våran barnlediga revy med övernattning som väntade på oss.
Vi checkade in på hotellet och letade oss sen fram till teatern. Vi fick sitta på balkongen vid ett eget bord eftersom det även ingick supé i våran biljett.
Till förrätt fick vi nånting med lax och räkor. Det var ju inte nånting för mig så Ronnie fick 2 förrätter. Till varmrätt var det örtspäckad kyckling med grönsaker och skivad potatis. Det var jättegott.
Vi fick behålla bordet genom hela föreställningen och man såg jättebra. Enda problemet var att vi hade ett sällskap jämte oss med en man och två kvinnor där mannen i sällskapet hade ett fruktansvärt garv. Han formligen skrek när han skrattade. Första gången han skrattade trodde jag att han skojade med oss. Jag hoppade högt när han började skrika ut sitt skratt och tittade till på honom. Damen som jämte honom försökte flera gånger under föreställningen att få tyst på honom genom att hålla för munnen på han men det hjälpte inte.
Två och en halv timme med honom skrikskratt bredvid blev rätt så irriterande efter ett tag. Han skrattade tyvärr också när ingen annan skrattade så folk som satt nedanför oss vände sig om och tittade upp på balkongen för att se vad det var för liv. Hoppas dom inte trodde det va Ronnie och jag som lät så.
Efter revyn åkte vi runt lite i Norrköping. Det var heldött överallt. Vi såg knappt en enda människa fast det var lördagkväll.
Vi avslutade kvällen/natten med en hamburgare på Max.
På söndan åt vi en stadig hotellfrukost och åkte sen vidare. Jag skulle egentligen lösa av Emeli på jobbet vid tolv men hon erbjöd sig att jobba till två så vi åkte förbi Linköping på vägen hem.
Choffe hade inte heller nåt speciellt för sig så helt plötsligt blev det bestämt att han tog bussen ut och bytte av Emeli och Ronnies mamma kom ner och passade Fabian och Emil så då behövde vi inte ha bråttom alls hem.
Det blev en snabbsväng på Ikea för att titta på altanmöbler som jag hade sett i en reklam som jag fick i lådan i förra veckan.
Möblerna hade redan sålt slut så det blev inget handlat alls på Ikea för en gångs skull. Vi sprang igenom Biltema för att köpa nåt bromsbelägg till nån av crossarna och skulle sen avsluta med en snabbis på Ica Maxi.
Vi hann inte mer in när Ronnie fick syn på liknande möbler som vi skulle haft från Ikea. En tvåsitssoffa, 2 fåtöljer och ett bord blev det att släpa med hem. Dom vägde nästan ingenting och kartongerna var inte så fruktansvärt stora heller så det var en baggis att få in i bilen.
Halv fem var vi hemma. Vi tog en fika med Ronnies mamma innan hon gick hem till sig och vi började skruva ihop våra nya möbler.
Resten av eftermiddagen/kvällen ägnade vi åt att skruva möbler, plocka undan på altan så nya möblerna skulle få plats, grilla, hämta Choffe på macken, köpa present till David som fyllde 18 och åka hem till David med present.
Det gick i ett tills klockan plötsligt var elva och jag gick och la mig. Det tog inte länge förrän jag vaknade och fick tillbringa ett antal timmar spyandes på toan och resten har jag ju redan skrivit om.

Just nu sitter jag med min laptop och mår inte speciellt bra.
Egentligen skulle jag jobba heldag idag men jag blev sittandes på toaletten och kräktes i några timmar inatt och efter det hade jag frossa. Ronnie vaknade när jag kom in med hinken och skulle lägga mig igen. Han frågade mig hur vi skulle göra med jobbet idag men jag sa att tills dess är jag frisk. Jag brukar inte få långvarig maginfluensa.
När klockan ringde för mig att gå upp kände jag att det nog inte skulle gå så bra så jag väckte Ronnie och bad honom åka och öppna så skulle jag bara ligga lite till. Fick jag bara sova en halvtimme till skulle jag vakna och va pigg som en mört. Det var jag övertygad om.
Jag ställde om klockan och skulle vila lite till men när klockan ringde igen så var jag inte pigg som nån mört direkt.
Jag har inte kräkts nåt mer men magen bubblar och jag känner mig illamående.
Ann-Kari kunde ställa upp på kort varsel som tur var. Hon skulle varit ledig idag men hennes dagis och fritis ställde upp på att ta barnen.
Jag gillar inte att vara hemma från jobbet. Ska jag va hemma och va sjuk så vill jag helst vara näst intill döende. Att "bara" kräkas känns inte som nåt jag vill sjukskriva mig för men jag är ju medveten om attdet kan bli konstigt att springa ifrån kasssan om jag behöver spy helt plötsligt.
Nu har jag värsta dåliga samvetet för Ann-Kari som hade tänkt sig en ledig slappardag och plötsligt fick åka och jobba istället och Ronnie som har jobb upp över öronen idag och hade behövt den där lilla extra stunden i sängen istället för att öppna åt mig.

Jag var sjukt trött igår eftermiddag. Jag tvingade mig själv till att baka bröd och laga mat. När jag sen hade tagit hand om disken tyckte jag att jag var värd en stund i soffan med en filt och bok. Jag hade lagom hämtat boken när Jessica dyker upp pigg och ofärskämt hurtig och drar med mig ner till kohagen för att se på när när våra smågrabbar spelar fotboll. Det var riktigt iskallt ute och jag längtade efter min bok och soffa men sällskapet var ju trevligt. Efteråt kändes det faktiskt bra att jag hade gjort nåt vettigare än att dega ihop i soffan.

Lagom när jag kom hem igen var det bara till att sätta sig i bilen och hämta Choffe på macken så klockan var åtta innan jag satte mig ner.
Jag läste nog fem sidor max innan jag sov med boken i handen.
Igår kväll var det i alla fall tyst och lugnt hos Nicko och Lukas så idag känner jag mig mer utvilad.

Nicko skulle till doktorn igår så jag åkte direkt från jobbet för att hämta honom. Jag fick hämta upp honom hos Lukas mamma. Av nån anledning hade dom åkt dit fast att hon var på jobbet och där hade dom lagat sig lunch. Mycket kreativt och moget kan man tycka att dom fixar sig lite mat själva när mammorna jobbar. Problemet var att dom hade inte hittat nåt att äta till sina snabbmakaroner så för att göra maten lite roligare hade dom färgat makaronerna med röd karamellfärg. Mycket kreativt men kanske inte lika moget men dom var i alla fall mätta. Frågan är bara hur köket såg ut när hans mamma kom hem. Nicko, Lukas och röd karamellfärg. Jag kan bara tänka mig.

Nu ska jag fortsätta ta tag i mitt jobb. Jag fick glassleverans så fort jag öppnade idag så jag har inte legat på latsidan.

Jag ser fram mot att komma iväg till Norrköping utan barn. Tyvärr visade det sig att Jessica får dras med alla sina barn plus Fabian och Emil helt själv eftersom Andreas inte ska va hemma och dessutom ska hon jobba innan barnen kommer och efter dom har åkt så lite dåligt samvete har jag för henne. Jag får kompensera henne på nåt vis. Jag får ta hennes barn en helg så dom kan åka iväg.
Nicko och Lukas ska va hos Lukas mamma. Det känns skönt att dom har lite koll på sig för jag litar inte på dom två killarna till hundra procent än.
Nu får jag varor så det är bara att börja bära.

Det är inget kul när tonåringar har påsklov och jag ska upp tidigt och jobba. Choffe och Fanny gick in till sig och kollade film så därifrån hörde jag inte ett ljud men från rummet mittemot däremot. Nicko och Lukas har inte samma dygnsrytm som jag kan man säga.
Jag la mig strax efter tio. Nicko och Lukas spelade lite för hög musik för att jag skulle kunna somna så jag låg och funderade på att gå upp och be dom skruva ner när det ringer på dörren vid elva. Klockan elva på kvällen en vardagskväll så ringer det på våran dörr!! Nicko och Lukas hörde naturligtvis inte det eftersom musiken var högre än ringklockan så personen utanför blev tvungen att ringa på en gång till och sedan gå bort till Nickos fönster och knacka på där. Jag orkade inte klä på mig och gå upp så jag låg och bet ihop istället. Jag hör att dom släpper in en av tjejerna som dom umgås med. Lagom när jag hunnit slappna av så hör jag en moped utanför och nån som ringer på dörren igen!
Den här gången klär jag på mig och går upp och möts då av nästa tjej. Jag ber ungdomarna att försöka ljuda ner eftersom jag ska upp och jobba snart.
Lukas:- Jaha hade du gått och lagt dig?
Klockan är nästan halv tolv på natten och jag har släckt ner överallt och låst ytterdörren och dom har inte fattat att jag gått och lagt mig. Ungar!!
Efter det blev det lugnare i rummet mittemot så jag kunde somna.
Vid klockan sex i morse var jag uppe seg och trött och väckte småkillarna. Både Ronnie och jag började vid 7 idag så Fabian och Emil fick åka till fritis vid kvart i.
Nu är jag på jobbet och känner mig som en zombie.

Ronnie och mäklaren fick gå med dom runt. Jag är inte så vidare värst på engelska så jag är glad att jag slapp. Jag fick ingen uppfattning om hur inttresserade dom var så det får tiden utvisa.
Ann-Kari är ledig idag och imorgon så Choffe ska byta av mig sen. Han var så snäll mot sina syskon att han lät dom stanna hemma från fritis idag och vara med honom istället. Fabian ska till en kompis vid tolv och Choffe och Emil ska ta bussen till macken och sen får Emil åka med mig hem. Det är ett äventyr att åka buss när man är 7 år. I alla fall om man aldrig gör det annars.
Jag hade egentligen tänkt åka och träna  när jag kommer från jobbet men frågan är om jag orkar det idag. Man blir ju piggare när man väl har tränat men jag hade en så hård dag igår att jag nog känner mer för att slappa sen. Tycker jag är värd det.
Idag är det inte en bråkdel av gårdagens kundanstormning. Konstigt vad olika det kan va. Tiden går mycket saktare då.

Idag har vi 2årig bröllopsdag. Det blir inte nåt firande direkt men lite kul är det ändå att ha bröllopsdagar att räkna.
Ronnie hade köpt en blomma till mig igår och en halvliterspaket med ben och jerryglass. Inte den bästa presenten till nån som försöker banta kanske men tanken var god.
Igår jobbade jag hela dan. Jag hade förväntat mig mycket kunder men inte riktigt så många som det blev. Det var otroligt mycket folk på vägarna igår. När jag hade slagit ut kassan på kvällen hade jag fått in lika mycket pengar som jag får på en sommardag på industrisemestern när vi har öppet 4 timmar mer än igår. Jag hade folk överallt. Som tur var hade jag tagit med lite extra smörgåsar eftersom jag vet att det är svårt att äta varm mat när det är mycket kunder. Det tog mig över en halvtimme för en macka. Jag fick smyga in en tugga ibland med ryggen till för att ingen skulle se.
Tiden går fort när man har mycket att göra men jag var sjukt trött i benen och huvet när jag stängde. Tanken på att åka hem till tvätt, disk och gapiga barn blev för mycket så jag tog en bio innan jag åkte hem.

Idag har vi visning på macken. Klockan tio kommer det en intressent från Tyskland som ska titta. Jag har sprungit runt hela morgonen och plockat men det är omöjligt att få nån ordning på det här bygget så dom får ta det som det är. Det är ju lokalerna dom ska titta på så dom får blunda för resten.
Jag ska i alla fall gå ut med en påse och plocka upp dom värsta soporna på gården efter nattens fylleslag. Alla som åkte hem inatt var uppenbarligen inte nyktra för över hela gårdsplanen ligger det tomma ölburkar.

Han fyllde ju i torsdags. Jag jobbade kväll den dan så när jag kom hem fikade vi lite lätt med Ronnies mamma och min pappa, Birthe och farmor.
Jag hade bokat en revy med övernattning i Norrköping till nästa helg åt honom och mig som present. Man ska ju smart. Nu fick ju jag del av presenten med.
Jessica ska va barnvakt åt småkillarna och Nicko och Lukas hoppas jag kan va hos Lukas mamma eller pappa. Choffe klarar sig själv numera så honom behöver jag inte bekymra mig för.
Det ska bli väldigt skönt att komma iväg bara vi två utan barn. Få lite vuxentid i några timmar. Vi är inte så bortskämda med det.
Jag var redan ledig på lördan eftersom Emeli skulle jobba den dan men söndan var min så det såg från början ut som om vi skulle få nöja oss med revyn och sen åka hem på natten. Men inte då. Emeli räddade situationen genom att öppna åt mig på söndan så att jag kan komma och lösa av henne vid tolv.
Ronnie hade inte väntat sig den presenten i alla fall så det var ju kul att överraska nån gång istället för dom vanliga klädpaketen som han annars brukar få av oss. Ibland har jag dragit till med en parfym eller en film men oftast blir det nån ny tröja. Han är inte lätt att handla till kan jag säga. Det enda han vill ha för övrigt är saker till crossen eller bilen men det har jag inte nån koll på. Nu ser jag fram mot lördag.
Ronnie tillhör den här skaran av 37åringar som ser fram mot sin födelsedag med riktig barnslig förtjusning. Han längtade hela dan efter att det skulle bli kväll och var SÅ besviken att jag inte hade väckt alla barn vid sex på morgonen för att sjunga för honom.
Nu är det gjort i alla fall och nu är det bara för honom att räkna ner dagarna tills han fyller 38.

Idag jobbar jag efter att ha varit ledig i 2 dagar. Tyvärr har jag väl inte direkt längtat tillbaka till jobbet men vad gör man.
Dom här två lediga dagarna har jag mest tillbringat i köket.
Fredag: Jag vaknade relativt tidigt av att den största delen av familjen förberedde sig på att åka cross. Dom är inte speciellt tysta när dom håller på att packa, lasta crossar och äta frukost. Ronnie, Choffe, Nicko, Lukas och Emil som stökar och gnäller på varandra. Fabian satt lugnt och tittade på tv och jag låg kvar i sängen och läste för att undvika att vara i vägen. När alla äntligen hade åkt gick jag upp och gjorde mig iordning för att åka till Nautilus. Fabian ville vara ensam hemma och det kan jag förstå. Det är inte ofta det är alldeles lugnt och skönt hemma så han njöt i fulla drag.
Jag tränade ett par timmar och när jag kom hem tog Fabian och jag en promenad till affären.
Lagom när vi kom tillbaka hem så mötte vi Ronnie med hela barnaskaran. Då började stimmet igen. Nu skulle alla turas om med att packa ur allt och dessutom bråka om vem som var först i duschen. Två duschar och fem leriga crosskillar som ska dushas och dessutom fick ju Fabian helt plötsligt för sig om att han också var tvungen att duscha fast att han haft hela dan på sig.
Jag höll mig i köket med matlagningen till grillningen så jag slapp vara i vägen igen. Pappa, Birthe och farmor skulle komma och äta vid fem så det blev hembakat bröd, potatisgratäng, kotletter och äppelkaka. När klockan var exakt fem var allting redan klart. Maten var färdig och bordet dukat men inget främmande. Dom hade tagit för givet att jag som vanligt inte skulle vara färdig i tid så dom kom vid kvart över och då var vi totalt uthungrade. Desto godarre blir det att äta ju hungrigare man är men det är också lättare att överäta. Proppmätt blev jag i alla fall.

Lördag: Vi hade bjudit in pappa, Birthe, farmor, mamma, Horst, Monika, Anders och tina på påskmat. Jag vaknade vid tio i åtta av att Emil kom inrusande till mig och var exalterad över påskäggen som han och Fabian hittat i trädgården. Påskharen hade varit på natten och placerat ut 2 stycken men han var lite förundrad över varför inte haren lämnade något till dom stora barnen. Jag fick skylla på att påskharen ger bara till små barn så därför har Ronnie och jag köpt varsitt till dom stora själva så dom inte ska bli ledsna. Jag vet inte om han verkligen tror på det men han verkade nöjd över förklaringen.
Jag tänkte först somna om men det var omöjligt. Barnen höll sig ganska tysta men varje gång jag försökte slappna av kom jag på hur mycket mat jag skulle laga under förmiddagen och betämde mig till slut för att gå upp och börja med det istället.
Jag började med att göra bröd så vi skulle ha lite gott frukostbröd till påskfrukosten. Medans jag väntade på att bröden skulle jäsa kokade jag ägg och gjorde en del av maten vi skulle ha till senare innan jag väckte familjen och det blev frukost på altan.
Jag hade innan lördan bestämt mig för att jag skulle äta en bit chokladpaj till fikat eftersom det var påsk och man måste ju unna sig nåt ibland. Det visade sig inte vara nån bra idé. Hela kvällen mådde jag illa sen. Jag hade magkramper och kände mig spyfärdig. Jag fick nog en sockerchock efter att ha varit ifrån socker i 2 månader. Jag kanske är botad från mitt sockerberoende.
Även att jag kan tänka mig att andra tycker att det låter dötrist att stå vid spisen i 2 dar så är jag ändå nöjd med min helg. Jag tycker det är kul att baka och laga mat ibland. Just nu är jag inne i en bakochmatperiod men lika snabbt kan det svänga och då blir det köpebröd och snabbmakaroner. Dessutom har jag ju assistenten nu.

Nu är det mina jobbardagar söndag och måndag och på tisdag och onsdag ska Ann-Kari vara ledig så då ska Choffe få jobba lite istället för henne.
Idag verkar det vara full fart på vägarna så jag kommer inte att bli uttråkad här. Det här inlägget har jag skrivit på sen klockan tio i tio eftersom det kommer folk hela tiden.
Ronnie skulle till crossbanan idag med. Fabian ska va med sin morfar och Nicko är sjuk.

Med facit i hand nu när jag såg att det drog ut på tiden på BUP och hur viktigt samtal vi hade så är jag glad att vi kunde lösa det.
Choffe var ledig idag så pappa skjutsade honom till macken för att byta av Ann-Kari. Sen stannade pappa tills jag kom så åkte Choffe med honom tillbaka igen.
Hade det inte gått med Choffe idag så hade jag varit tvungen att be Ann-Kari stänga macken vid elva tills jag kom för den här gången var faktiskt Nicko viktigare än macken. Jag hade skitit fullkomligt i mina kunder i det här fallet.

Läkarbesöket för Fabian gick bra. Han hade bättre värden än sist och allt såg bra ut. Tiden blev perfekt. Vi var klara vid kvart i tio. Jag skjutsade tillbaka Fabian till skolan och hämtade Nicko lagom i tid så att när vi klev in genom dörren på BUP mötte vi doktorn som precis skulle hämta oss. Så långt gick ju allt bra. Nickos möte är ju en historia för sig så det går jag inte in på här.
Nu är jag på mötet sen ett tag tillbaka och ska stänga ikväll. När jag kommer hem ska vi fira Ronnie med tårta som jag bakade igår. Frågan är bara när jag kommer hem. En sån här dag kan det bli full fart på kvällen. Det var rätt mycket folk igår kväll så det kan hända att alla redan åkt.
Jag åkte härifrån vid halv sex igår. Jag fick ett sms att mina glasögon var klara och jag ville gärna hämta dom så jag ringde Ronnie och frågade om han kunde byta av mig en stund. Jag kan ju inte be honom hämta glasögonen eftersom dom behöver ställas in och sånt och det behöver dom ju mitt huvud för.
När jag hade varit hos optikern tyckte inte Ronnie att det var nån idé att jag kom tillbaka så då åkte jag hem och bakade tårtor.
Det blev en tårta som han skulle ha med till sitt jobb idag och en tårta till familjen ikväll. Pappa, Birthe och farmor kommer en sväng också.

Det är otroligt jobbigt att vara en Nicholas. Stackars min söta rara pojke som har ett tufft liv. Jag lider med honom och mitt hjärta gråter för honom.
Ibland när livet är ovanligt hårt mot honom brukar jag säga att livet är lite hårdare mot vissa än mot andra men då brukar han säga att varför är det så hårt mot mig? Jag vet inte varför han får mer motgångar än andra. Han har aldrig gjort sig förtjänt av det. Ibland önskar jag att jag kunde ta över en del av hans bekymmer så han fick bara vara barn men hur gör man det?
Det är fruktansvärt att stå bredvid och se en person som man älskar mer än sitt eget liv ha det så svårt.
Hoppas han ändå kunde känna att jag och personalen på BUP vill hjälpa honom.

Vi har inte grattat honom än eftersom han börjar jobba nu vid 7 så jag tyckte det var onödigt att dra upp alla barn. Det får bli ikväll när jag komer hem.
Idag har jag en stressig dag framför mig. Vid tjugo över åtta ska Emil va på skolan,kvart i nio ska Fabian vara hos diabetesdoktorn, tio ska Nicko vara hos sin doktor på BUP och efter det ska vi prata med hans psykolog på BUP. Det mest spännande är att jag börjar jobba vid elva så oddsen för att jag hinner med BUP är minimala om inte obefintliga till och med. Som vanligt så får det bli Nicko som blir lidande. Mackens kunder struntar ju fullständigt i att jag har en 14åring som har det extremt jobbigt och dom skulle inte accpetera  att jag stänger macken för BUPbesök så det är bara att bita i det sura äpplet och prioritera kunderna.
Mina barn har tyvärr blivit tvungna  att lära sig ta ansvar för sina sjukdomar och läkarbesök själva ibland när deras föräldrar inte kan hjälpa dom. Snart är det slut med det i alla fall. I höst kan jag börja sätta mina barn först igen.
Nu ska jag väcka alla barn och ge dom frukost.

Det gick jättebra att gå hem själva igår. Dom var så supernöjda med sig själva när dom kom hem att dom var helt lyriska. Det hade gått SÅ bra och dom beskrev varenda liten gata dom gått på. Nu vill dom självklart gå hem idag med. Det var ju så fantastiskt kul.
I fredags när jag hämtade dom från skolan och vi skulle gå hem sa jag till barnen att om dom ska få gå själva nån dag så skulle dom visa för mig hur dom sköter sig i trafiken. Jag sa:- Om jag går några steg bakom er då så visar ni mig vägen och hur man gör. Låtsas att jag är en främling.
Det tog nån minut så vände sig Fabian om och skulle säga nåt till mig och Emil tillrättavisade honom omedelbart. Emil tog nämligen det där med att jag var en främling på allvar.
Emil:- FABIAN! Man får faktiskt inte prata med främlingar ju! (sen vände han sig mot mig) Visst får man inte det mamma!?
Fabian:- AMEN! Hon ser ju ut som mamma ju och då får man ju! Eller hur mamma?!
Logiska barn jag har.
Dom hade inte träffat på några främlingar som såg ut som mamma igår i alla fall och det kanske var tur det.

Jag kan inte skriva vad det är här än eftersom Ronnie läser ibland och det skulle kunna förstöra överraskningen rätt så rejält men jag är nöjd med min present i alla fall.
Idag jobbar jag förmiddag och mina barn ska gå själva hem idag från skolan. Dom tycker det är SÅ orättvist att alla deras kompisar på skolan får gå hem själva medans dom tvingas att åka bil med sin mamma så idag har jag gett dom förtroendet. Jag kan tänka mig att deras kompisar som får gå hem själva gnäller på sina mammor att det är SÅ orättvist att dom får gå hem själva medans deras kompisar åker bil hem. Det är ju alltid grannens gräs som är grönare så man blir ju aldrig nöjd.
I eftermiddag ska jag passa på att träna. Risken finns att det inte blir så mycket av den varan den här veckan. Påsk och födelsedagar och pappabesök och sånt sätter nog stopp för det. Jag är ändå glad om jag kommer iväg åtminstone en gång i veckan.
Jag har också hunnit med att prata med dom som servar assistenten jag köpte och lyckades sabba på samma dag. Han var tyvärr inte så jättepositiv till att det kunde gå att fixa så vi får väl se hur det blir med det. Man kan ju inte alltid ha tur.

Ibland, vissa dagar har jag mer energi än andra dagar.
Idag var tydligen en energifylld dag.
Jag har plockat och städat och kastat på macken sen jag kom. 3 fulla säckar med skräp från lagret har jag varit nere med och mängder av kartonger.
Jag har ändrat lite på hyllor och lagt ut lite reasaker som jag vill bli av med. Jag känner mig nöjd med mig själv faktiskt.
Konstigt nog är det när jag har som mest med kunder som jag får för att göra sånt. Jag blir störd hela tiden.
Vid halv två gick jag upp och satte in min matlåda på värmning och en timme senare har jag äntligen fått i mig den efter att ha värmt maten 3 gånger om. Det är kul med kunder men det är underligt att dom verkar känna på sig när det är dax för mig att äta. Jag har aldrig så mycket kunder nån gång på dan som när jag har värmt min mat.
Vädret gick över från höstvädret som var imorse till strålande vår igen.
Jag har sålt mängder med glass den här helgen. Ett tydligt vårtecken. Jag är själv ruggigt sugen på att prova nån av glassnyheterna men jag har inte börjat äta socker än så jag måste behärska mig ett tag till.
Imorse visade vågen neråt och det är det jag tänker på varje gång jag får sockerabstinens. Det går faktiskt neråt trots att jag inte äter pulver fortfarande men jag är grymt duktig på att äta "rätt". I alla fall för tillfället. Dessutom håller jag fortfarande fast vid träningen. I alla fall för tillfället.
Underligt nog så tror jag inte så mycket på mig själv och min förmåga att hålla fast vi sund livsstil. Jag har varit med för länge och sett mina misslyckanden för många gånger.
Just nu är jag duktigt och det är det enda som räknas idag.

Det var en tjurig gubbe som skulle handla en dricka och när han hade betalat så påstod han att han hade varit här för flera år sen och tankat och att våra pumpar då hade lurat honom på 5 liter bensin.
Grejen var att han faktiskt bokför varje tankning och räknar ut hur långt han kör och så och den gången fick han faktiskt i 5 liter mer än han skulle fått i enligt trippmätaren så då måste det absolut vara våran pumps fel. Han hade varit här på natten så han kunde ju inte säga till då.
 Jag förklarade för honom att pumparna kollas en gång om året och det aldrig varit nåt sånt fel på dom och att han kanske gången innan inte hade fyllt precis upp till tanklocket men att han den gången hade gjort det och att det var mellanskillnaden. Kanske i kombination med mer stadskörning än gången innan och annat som spelar in på bensinförbrukningen som ac och sånt.
Jag förklarade pedagogiskt och lugnt för honom om hur det går till med oberoende provningsanstalt som kommer med jämna mellanrum och kontrollerar att allt går rätt till och sånt utan att tappa humöret till en början i alla fall.
Han trodde mig ändå inte men sa att:- Jag kan ju inte få pengarna tillbaka idag eftersom jag inte tog med mig kvittot. Jag hade inte planerat att stanna till här nu så jag tog inte med det.
Och då undrar jag genast: Vad skulle det kvittot bevisa mer än antalet liter han hade tankat? Trodde han verkligen att jag ett antal år senare tänkte ge honom pengarna tillbaka? Vad var det för fel på mannen???
Han berättade också (för att påpeka för mig när jag inte var samarbetsvillig att andra minsann är det) att han var på en annan mack vid ett annat tillfälle och att det då också hade känts som att det blivit för mycket. Den personalen hade minsann gått ut med tiolitersdunkar och provtankat för att visa att den visst mätte rätt. Han hade då blivit överbevisad om att han hade fel och tanken mätte rätt och så sensmoralen i den historien var att han tyckte att jag också skulle göra samma sak för att överbevisa honom för så gör man faktiskt.  Han glömde antagligen bort i sin iver att få rätt att den här tankningen vi pratade om skedde för flera år sen och att även om jag skulle provtanka för honoms skull så skulle inte det bevisa nånting.
Till slut blev jag förbannad eftersom gubben inte gav sig och jag snäste av honom. Han var helt radiostyrd och vägrade lyssna på vad jag sa. Diskussionen pågick väldigt länge också. Han var en sån gubbe som skulle ha rätt till varje pris så till slut blev det en prestigekamp för honom. Han ville inte förlora en diskussion han hade gett sig in på. Kosta vad det kosta ville.
När han hade gått så var jag så förbannad att det satt i hela dan. Jag önskade efteråt att jag inte hade behärskat mig utan sagt vad jag tyckte och tänkte så jag hade fått lite utlopp för min ilska.
Det jag inte kan förstå är varför en människa anser sig ha rätt att förstöra en annan främmande människas dag på det sättet.

Det svänger snabbt i vädret.
Igår gick jag ut så fort jag fick en lucka och satte mig på trappen till macken och solade. Det blev mycket spring fram och tillbaka eftersom jag knappt hann få ner ändan innan en kund dök upp men det var det värt. Några minuter i solen blev det i alla fall.
Imorse när jag vaknade så spöregnade det ute. Nu har det visserligen slutat regna men det ser inte så hoppfullt ut. Så idag blir det nog inga solpauser på trappan. Antagligen inga söndagspromenader för kunderna till macken för att köpa tidningen heller. Idag tar dom nog bilen.
Ronnie och barnen ska åka till Vimmerby för att köra cross idag. För deras skull hoppas jag att det är bättre väder där. Det var längesen dom var iväg och barnen ser fram mot det.

Jag kunde inte hejda mig igår så nu är den välprovad.
Jag bakade limpor, bullar, källarfranska och sockerkaka. Allt gick smidigt och fort. Det är en enorm skillbnad att baka när man kan hälla i alla ingredienser och låta maskinen sköta jobbet medans jag kan plocka ordning och sånt under tiden.
På morgonen gjorde vi smoothie i mixern och det gick också som en dans.
På kvällen uppstod det ett problem. Jag skulle göra hemmagjord pommes med matberedaren men det small till i den och nu funkar inte den delen av assistenten längre. Jag fick skära potatisen för hand som jag alltid fått gjort men som jag hade tänkt mig slippa nu när jag investerat i en ny maskin.
Jag hoppas det löser sig med leverantören på måndag så att dom hjälper mig för matberedaren vill jag inte va utan.

Vid tolv var jag och Jessica och åt lunch. Vi har ju så stora barn nu att vi kan träffas utan dom när dom är i skolan. Det är fördelen med att vara ledig på en vardag. Man har plötsligt flera timmar i total ensamhet. Jag njuter av varje minut. Det är nåt jag kommer sakna sen när jag ska ha ett vanligt 7-16jobb. Då blir det inga mer lediga vardagar. I gengäld blir jag ledig dom flesta helgerna men ibland kan det faktiskt vara skönt att jobba helg så jag kommer kanske sakna det med. Ärligt talat kommer jag sakna många saker med mitt jobb. Det är inte mycket jag kan göra åt det men visst är det lite sorgligt.

På eftermiddagen var jag hos optikern. Jag vill ha nya glasögon och skulle då passa på att kolla om min syn har förändrats nåt.
Det hade den. Jag hade fått sämre syn.
Det svåra var sen att hitta glasögon som jag ville ha. Jag sorterade till slut ut 4 bågar som jag fick låna med mig.
Jag åkte först till Åsa och lät henne säga vad hon tyckte. När vi hade diskuterat fram och tillbaka så slutade det med att den bågen som jag hade tänkt mig från början var inte en av dom som blev favoriten när jag gick därfrån utan en helt annan som jag hade tagit med fast att jag inte trodde riktigt på den.
Jag åkte hem och tänkte fråga familjen men eftersom dom inte var hemma gick jag till Ninni och Jocke. Ninni tyckte den inte samma som Jocke och helt plötsligt kände jag mig så förvirrad att varken visste till eller från.
Min familj var det som blev dom avgörande. Det slutade med att jag valde dom som jag hade haft som favoriter från början. Dom sitter tyvärr väldigt nära ögonen så dom ser ut som skidglasögon men dom är snygga.
Det är otroligt svårt att välja bågar. Jag kommer säkert att ångra mig tusen gånger om men det hade jag gjort vilken jag än hade valt.
Som tur är så opereras ju inte glasögonen fast i huvet så man kan ju faktiskt byta om ett par år om man är missnöjd.

På kvällen grillade vi för första gången den här året. Jag hade innan det ägnat många slitsamma timmar med att rensa på altan så vi kunde sitta där. Jag fick ihop 4 fulla säckar med skräp och massor av annat som ska slängas men som inte ryms i säckar så nu har jag en gedigen hög som ska till tippen. Efter det var jag ju också tvungen att göra rent gallret i grillen. Sånt ska man helst göra när man ställer undan grillen på hösten men det hade inte jag gjort. Tyvärr.
När vi hade ätit så hade jag ångan uppe så då rensade jag hallen också. Tog bort vinterkläder och kastade gamla skor och sånt.
Det känns skönt att ha allt sånt gjort. Det är inte ofta jag har ångan uppe på det viset så man måste passa på när det händer. Risken finns att nå anmäler oss till "rent hus" på tv annars och hur pinsamt vore inte det. Efter min rensning i hallen finns det till och med krokar så att man kan hänga upp sin jacka om man kommer på besök till oss. Skorna står inte längre över hela golvet heller utan nästan alla fick plats på våra skoställ.
Jag jobbar hela den här helgen. Därför känns det skönt att veta att jag inte behöver städa så mycket när jag kommer hem om kvällarna. Jag brukar inte orka så mycket då.

Nu blev det här inlägget väldigt långt så jag antar att det inte är nån som har orkat läsa ända ner hit men om det är nån som orkade så måste jag säga : BRA GJORT!

Ann-Kari och jag var och såg "en shopaholics bekännelse".
Den var bra. Underhållande och samtidigt tänkvärd. Visst det var en komedi och dom gjorde väl lite parodi på hennes shoppingmissbruk men det var ändå lite sorgligt på nåt sätt eftersom det faktiskt var ett missbruk.
Jag är väl kanske den enda som kan se nåt sorgligt i en komedi men ett missbruk är alltid ett missbruk.
Vi var i alla fall helt ensamma i salongen. Hade man kunnat fälla upp armstöden så man kan halvligga i stolarna och gärna fått låna en filt så hade man haft det riktigt bra. Men jag ska inte klaga. Nu behövde jag inte tänka på att störa folk när jag inte kan hålla tyst med mina kommentarer.
Inte mer än Ann-Kari i alla fall men hon har väl vett att säga till mig att hålla tyst om jag blir för jobbig hoppas jag.
Nu är det dax att gå och sova. Barnen ska väckas imorgon till skolan. Ronnie ska till mekonomen vid 7 så jag ska köra Fabian och Emil eftersom jag är ledig. Dessutom ska jag ut till piperskärr med och hämta Choffe hos Fanny och köra honom till skolan.
Imorgon eftermiddag ska jag prova ut nya glasögon.
Får se om jag fastnar för några eller om jag ska fortsätta vela ett tag till. Jag är så trött på dom jag har. Skulle helst vilja va utan helt och hållet men nu är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Ska man ändå va tvingad att ha glasögon kan man åtminstone få ha några som ser bra ut.
Godnatt.

Jag var och hämtade min hushållsassistent idag som jag beställde.

Positiva reflektioner så här långt:
1:Den är lagom stor och smidig för att kunna stå framme på min bänk
2:Massor av roliga tillbehör som man kan göra precis vad som helst med inom matlagning. Och då menar jag verkligen MASSOR av tillbehör.
3:Snygg att se på!
4:Lagom stor "skål" när man ska baka sockerkaka, vispa grädde eller annat.

Negativa reflektioner så här långt:
1:För liten skål när jag vill baka stora bröddegar. Tar endast degar på en halvliter vätska.
2:Många tillbehör som ska ha nåt bra ställe att förvaras på.
3:Kommer ta lång tid innan jag lärt mig alla finesser och var alla saker ska sitta.

Får se om den positiva eller negativa sidan vinner när jag väl fått använda den.

Jag har varit så trött den sista veckan att jag knappt kommer upp ur sängen på morgonen och går omkring som ett åskmoln hela dagarna. Inatt kom jag på varför.
Det är Emils fel. Han kommer in till oss och lägger sig varje natt sen en dryg vecka tillbaka. Han lägger sina ben under min madrass, sparkar mig i ryggen, puttar ur mig från sängen och knuffar mig lätt i ryggen tills jag vaknar och frågar om han kan få lite täcke. Det är ju inte bara en gång per natt han väcker mig heller.
Jag har inte så lätt för att somna om efter varje väckning utan jag ligger och vrider och vänder mig och svär en bra stund tills jag slutligen somnar och så får jag sova en liten stund innan jag blir väckt igen. Ronnie märker ingenting av allt det här. Inte så mycket som ett hårstrå från Emil ligger på hans 90 cm utan det är bara min sida han terroriserar.
Jag hatar att ha barn jämte mig när jag sover. En del tycker säkert att det är jättemysigt och så men jag vill vara ifred på natten. Jag gör allt för mina barn hela dagarna men natten är min. Bara min! Då vill jag sova! Det är väldigt viktigt för mig.
Nu är det dax att avvänja Emil från hans nya dåliga vana han fått. Är han så kramsugen på nätterna så får han sova jämte Fabian. Det är närmare dessutom.

När jag skulle logga in här såg jag en notis om att hon hade valt en 19årig kille i det där fjantprogrammet som hon gjort.
Är hon pedofil eller? Hon är nästan dubbelt så gammal! !9 år! Vad är det för fel på henne?!
Hennes dotter är nästan lika gammal som hennes nya dejt. Stackars barn. Att bara ställa upp i ett sånt program är osmakligt men att sen välja ut en barnunge utav alla killarna gör mig illamående. Det måste ju ha funnits nån vuxen som ville dejta henne eller? Annars skulle hon kanske ha dragit sig ur när hon såg att det bara var barn som vill träffa henne.

Nästa vecka kommer pappa och Birthe hit. Dom ska va här över påsken. Fredan och lördan är jag ledig så då får jag chans att träffa alla och vräka i mig påskmat. Helst inget påskgodis men det kan bli för stora frestelser.
Ronnie fyller år på skärtorsdan men den dan jobbar jag kväll så det får bli en liten tårta på kvällen bara.
Det svåra är att hitta på nåt att köpa till en 37åring som bara är intresserad av sånt som jag inte förstår mig på. Jag skulle kunna köpa nån ny pimpad reservdel till crossen elelr bilen eller nån förstärkare eller nåt men jag är inte så bra på dom områdena. Han skulle behöva nya jeans eller nån tröja men sånt måste man själv prova så det blir inte heller bra. Det känns löjligt att köpa presentkort till sin man när man har delad ekonomi. Är det nån som har en bra idé på present så mottages alla idéer tacksamt. Mina egna är slut.

Idag skulle jag öppna vid 7, Ronnie skulle va på Mekonomen vid 7 och Choffe skulle till sin praktik vid samma tid. Det innebar att alla utom Nicko, Lukas och Fanny var uppe strax efter sex idag och sprang om varann och packade gympakläder och matsäck och slogs om toaletten. Nicko och Lukas väckte vi och när jag ringde honom hade dom redan kommit till skolan. Moget och ansvarsfullt tycker jag. Jag är imponerad av killarna.
Fanny behöver vi inte väcka. Hon brukar vara uppe långt innan hon börjar.
Choffes cykel var sönder så jag skulle skjutsa honom till andra änden av stan och småkillarna till skolan innan jag kunde åka till macken. Som tur är så finns det sällan fartkontroller vid den tiden på morgonen annars hade jag nog åkt på böter idag. Det tar längre tid än jag tror jämt att köra kors och tvärs över stan. Jag är obotlig tidsoptimist precis som min man. Jag öppnade 07.02 idag så det var inte illa trots min optimism.
Nu ska jag jobba i några timmar till och sen vid halv två blir det ett roligt bankmöte. Både Ronnie och jag ska va där men jag vet inte vad det ska va bra för. Macken ska läggas ner hur många möten vi än har med banken. Det ändrar ingenting. Återstår att se hur positiv jag känner mig efter en timme där.