fyrbarnsmor

Idag var premiärdagen på nygamla jobbet.
Jag började morgonen med vanliga jobb som jag kunde väl sen innan men efter frukost blev det inte lika kul.
Mattbyten för resten av dan. Svettigt och tungt. Jag som inte är van vid allt för mycket ansträngningar direkt märkte snart att det kan va dax att börja träna upp konditionen.
Det var trots mattorna väldigt roligt att vara tillbaka. Det kändes som att jag inte varit därifrån alls. Det var som att tiden stått still och att allt med macken och dom sex senaste åren bara var en parentes.
Resten av den här veckan ska jag åka till Loftahammar. Klockan fem imorgon bitti ska jag sitta i bilen för vid sex ska jag va ombytt och klar på Findus. Sen är jag inte hemma förrän vid fyra så det kommer bli långa dagar.
Ronnie har varit ute på macken idag och hjälpt till med att pejla bensin och pratat med högsta chefen på OKQ8 och våran distriktschef som gjorde oss den äran att närvara på nedläggningen. Så fint av dom att dyka upp för en gångs skull.
Det var nog tur att inte jag kunde va där idag. Jag har ett och annat som jag har på tungan till våran kära distriktschef.
Ronnie sa att det var en liten samling av stammisar som också dök upp och sa sin mening till OKQ8cheferna. Det hade varit kul att höra vad dom hade att säga.
Nu är det i alla fall i full gång med saneringen. Ingen återvändo längre.
Eftersom jag ska gå upp om ett fåtal timmar så är det dax för mig att åka till affären och köpa bröd till imorgonbitti eller snarare inatt. Klockan fem är inte en tid som jag vanligtvis brukar vara vaken på.

Började dagen med en liten lagom sovmorgon till nio. Plockade lite hemma och gjorde lite ärenden.
Vid tolv kom Jessica, Jossan och Oskar och gick med oss till minigolfbanan.
Jag lovade mina barn redan igår att vi skulle köra en omgång men eftersom det spöregnade så avstod vi.
Idag sken solen. Barnen skötte sig utmärkt. Dom cyklade medans vi gick och vi behövde inte ens skrika i åt dom utan dom visade relativt bra trafikvett.
Dom spelade minigolf med största allvar och klarade alla 18 banor utan tjafs. Ingen gav upp i förtid och dom gjorde sitt bästa genom alla banorna.
Efter minigolfen blev det lunch på Corner. Även där skötte dom sig exemplariskt och när vi gick hem skötte dom sig lika bra som på nervägen.
En lyckad dag för grabbarna med andra ord.
På kvällen vid sju skulle vi bli bjudna på restaurang av mamma och Horst.
Jag var och hämtade Nicko hos hans kompis och när jag kom hem igen vid tjugo i sju var Emil och Oskar borta. Jag tog för givet att dom hade åkt hem till Oskar men så väl var det inte.
Det blev till att ge sig ut och leta.
Jag var precis överallt som jag kunde komma på att leta på. Efter en stund fick jag med mig Jessica i bilen med. Vi åkte med nervevade rutor för att kunna höra killarna. Emil och Oskar brukar höras där dom är.
Vi åkte runt på alla möjliga och omöjliga ställen utan resultat.
Ronnie åkte samtidigt runt på moppe och letade.
Jag åkte oavbrutet runt i 1 timme och fem minuter innan Ronnie hittade killarna. Då hade redan mamma och Horst väntat i närmare en timme på oss på restaurangen.
Dom hann ju arbeta upp sin aptit i alla fall.
En västerviksmeny senare så sitter jag nu proppmätt i soffan.
Vitlöksbröd, plankstek och till sist glass med chokladsås. Det ligger fint i magen nu.

I tisdags sattes vi i konkurs.
Vi blev tvungna att själva lämna in konkursansökan som en direkt följd av att OKQ8 skulle hämta sina pumpar på måndan. Vi hade inte så mycket val.
Allt är väldigt komplicerat och vägen hit var inte helt rak och enkel.
Vid halv elva på tisdan ringde våran konkursadvokat och pratade med mig och vi kom fram till att vi skulle stänga med omedelbar verkan.
Att bara smälla igen dörren för sista gången nånsin var inte lätt.
Så fort jag hade lagt på så rann tårarna oavbrutet. Stammisar kom in och kramades och jag bara grät.
Att skriva lappen där det stod att vi hade stängt och sen sätta upp dom på alla pumpar gjorde fysiskt ont. Det var nåt inom mig som dog.
Det kan tyckas löjligt för nån utomstående men jag kan aldrig förklara för nån hur mycket mina kunder och mitt liv på macken har betytt för mig.
Jag visste det nog inte fullt ut själv förrän jag stod inför fakta.
Det här var definivt en av mina värsta dagar nånsin.
Jag kommer sakna det så mycket. Allt. Till och med helgjobbandet..
Några timmar efter att jag hade stängt för sista gången skulle jag till städcentralen och skriva på anställningsbeviset och hämta jobbarkläder till på måndag. Det kändes surrealistiskt att gå från en konkurs till ett nytt jobb på samma dag.
Glädje och förtvivlan om vartannat.
Det kommer gå bra på mitt nygamla jobb.
Jag kan jobbet och många av kunderna och känner en hel del av personalen.
Det kommer bli bra.
Men trots allt så saknar jag min mack så det gör ont.
Varje gång jag kommer dit nu och ska lämna ut kylar eller andra saker som ska tillbaka blir det så påtagligt.
Butiken blir mer och mer tom för varje gång jag lämnar ut nåt.
Det ekar i butiken nu och det enda jag har kvar att lämna tillbaka är cocacolakylar.
Det är så oåterkalligt nu. Jag har väl ibland fått för mig om att nåt kommer hända så att allt ordnar upp sig.
Jag trodde inte på att dom verkligen skulle läga ner när allt kom omkring.
Jag hade väl kanske trott att dom skulle komma sista dan och säga att allt var ett dåligt skämt eller nåt.
Det var inget skämt.

Han fick följa med Ninni och Hannes till stranden igår. Jag skickade med honom bullar till dom alla tre och smörgåsar.
På kvällen frågade han om jag ville ha en bulle av dom som var kvar.
Jag var lite småsugen så jag tackade inte nej.
Jag tog den största som var kvar och tog en bamsetugga. Då känner jag hur det knastrar i munnen.
Det visar sig att Hannes har slängt sand på Emil när bullpåsen var öppen och Emil har då duktig som han är vänt ut och in på påsen och borstat av bullarna och trodde att det gjorde bullarna sandfria.
Det kan jag tala om att det räcker inte.
Jag hade hela munnen full med sandstrand så jag vet att det behövs mer än att borsta bort sanden.

Idag ska jag till städcentralen och skriva anställningspapper. Det ska bli så skönt men lite ironiskt ändå att skriva på en anställning samma dag som jag satt mig själv i konkurs.
Idag kommmer pappren nämligen in till tinsrätten där jag begär min firma i konkurs. Jag har inte så mycket att välja på.
Vi kommer att behöva göra det hur vi än bär oss åt så nu ansåg både banken och vi att det var den bästa tiden.
Jag har aldrig gjort nåt sånt här innan så jag vet inte alls vad som kommer hända nu.
Det skulle inte förvåna mig om hela den här dan går utan att nån hör av sig överhuvudtaget. Eller annars kommer det hit en advokat en halvtimme innan jag ska åka till städcentralen så jag missar mitt nya jobb. Vi får väl se.
Det skulle va skönt att få prata med advokaten idag så jag har klara besked till mitt nya jobb om när jag kan börja där.
Igår var kronprinsessan och hennes Daniel förbi på macken. När hon hade förstått att vi skulle lägga ner så tyckte hon att det var synd. Hon som alltid stannar här på väg till Öland. Hon tyckte att våran mack var som en mack "ska va".
Victoria och Daniel är båda väldigt trevliga människor. Igår hade jag inga andra kunder för en gångs skull så då stannade dom lite och pratade. I vanliga fall brukar dom komma när vi har det som värst med kunder.
En väldigt sympatisk och trevlig kronprinsessa har vi. Det tyckte jag faktiskt innan hon sa att det var synd att vi la ner också så det är inte bara för det.

Jag slutade jobbet strax efter ett så när jag kom hem var det bara Fabian hemma. Resten av familjen var i Vimmerby och körde cross.
För första gången på länge hade jag lite energi och lite lust att göra nåt gott till middag.
Först började vi med att åka och handla det vi behövde på Kvantum.
Fabian fick sen äran att ringa sin farmor och bjuda in henne på middag till klockan sex.
Medans jag lagade mat och efterrätt tog Fabian hand om att plocka ner min tvätt. Jag hade tyvärr glömt att han inte når upp till klädnyporna så när jag skulle hänga den nya tvätten fick jag börja mig med att plocka reda på alla klädnypor på backen. Han sliter nämligen ner kläderna så det sprutar nypor åt alla håll.
Till middag blev det grekisk pyttipanna och efterrätten blev cheesecake med krossad daim.
Nackdelen var bara att alla åt mat till magen stod i fyra hörn så ingen orkade äta så mycket efterrätt sen. Men desto mer blir det till mig när jag kommer hem ikväll.
Nicko var i sitt esse igår. Han körde hela registret. Vi andra i familjen är vana vid honom men jag trodde hans farmor skulle bli chockad. Har man inte träffat Nicko när han är på sitt spexhumör så kan man inte föreställa sig. Han är helt underbar.
Choffe sa att det är den här Nicko vi älskar så mycket och det har han rätt i. Tyvärr är det den Nicko som skolan vill medicinera bort och det kan man tycka är deras förlust. Dom missar en väldigt mysig och glad kille då.
Hans farmor bara konstaterade lite lugnt efter ett tag att "du har inte tagit din medicin idag va?"
Det hade han inte och det har han knappt gjort på hela sommarlovet.
Nicko sa att han känner sig "drogad" med medicin. Riktigt så illa är det inte men han är ju annorlunda med den. Han är inte riktigt "vår Nicko".
Emil går nog i Nickos fotspår medans Choffe och Fabian är väldigt vuxna och förståndiga. Dom behövs som motpoler till sina syskon. Alla i vår familj fyller sin egen viktiga funktion och det är tack vare alla våra olika personligheter som vi är en så perfekt samansatt familj. Vi kunde inte ha blivit bättre. :-)

Jag satt och tänkte på vilken kund och händelse som faktiskt varit det roligaste under mina år på macken och jag kom genast att tänka på en dieselkund.
Han kom in till mig på macken och frågade varför inte dieselpumpen gick att få igång.
Jag tittade ut och kunde inte se en enda bil vid pumparna.
Jag tänkte då att han kanske hade en dunk men inte heller nån sån såg jag till nånstans.
Till slut var jag tvungen att fråga var han gjort av bilen.
"Jag står vid pumpen som är på sidan" sa han då.
Grejen är att det här hände när vi precis hade fått nya pumpar installerade. Dom gamla pumparna hade montörerna ställt på pallar och ställt ner lite hur som helst på baksidan för vidare frakt tillbaka.
Kunden har alltså tråcklat sig in bland pumparna på baksidan och letat upp den gamla dieselpumpen och lyckats få tag i slangen.
Varken kunden eller jag kunde hålla oss för skratt och han sa att han hade tyckte det var märkligt av oss att pumparna stod så konstigt till.
Han skrattade fortfarande när han kom in och betalade dieseln som han hade tankat på rätt pump till slut.

Nerverna sitter utanpå just nu.
Jag hade nyss en stammis inne som konstaterade att han skulle inte va hemma kommande vecka så det var sista gången vi sågs. I alla fall på macken.
Han tackade mig för den här tiden och sa att han tyckte vi hade varit bra och gett bra service och slutade med att önska mig lycka till.
Vad gör då jag. Jo jag börjar naturligtvis gråta. Inte så där hulkande utan bara några tårar som jag inte hann hejda och säger "tack" och "detsamma".
Jag får alltså chansen att säga nåt moget och noga övertänkt när jag nu får så fina ord men det enda jag säger är tack och detsamma.
Han kommer minnas mig så. Det sista han kommer ihåg av mig och sitt sista besök på macken är en tårögd mackägare som inte vet vad hon ska säga.
Jag kommer sakna dom.
Alla mina kunder.

Jag var hos doktorn idag igen för min urinvägsinflamamtion som inte vill ge sig och hon gav mig pencillin igen.
När jag skulle hämta den på apoteket var det en yngre tjej som tog hand om det.
Hon var snabb och smidig till skillnad från hur det brukar gå till på apoteket.
Hon la fram asken på disken och pekade på det som stod på framsidan.
Hon: Du ser ju vad det står. Till måltid.
Jag: Jaha annars brukar man inte få ta tabletter tillsammans med mat.
Hon: Den här ska man det. Har du några fler frågor eller var det bra så här.
Jag: Nej det är lugnt. Jag ska nog förstå mig på dom. Hahaha. Det värsta blir ju att nu måste jag äta mat 3 gånger om dan då ju. Hahaha
Tjejen tittade på mig som om jag var helt dum i huvet. Hon förstod inte skämt.
Lite på allvar var det nog ändå för jag äter inte 3 gånger om dan i normala fall. Idag har jag ätit lunch vid tolv och sen har jag inte ätit mer så jag har bara fått i mig en tablett än idag och jag ska alltså få i mig 3.
Det får bli ändrade vanor i dom här 5 dagarna med både frukost lunch och middag nu då. Det kanke blir en vana.
Nu ska jag försöka trycka i mig nåt att äta så jag får ta en tablett.

Ikväll har jag varit en riktig datanörd. Jag har suttit med laptopen i knät på altan i flera timmar.
Jag har skjutit upp alla dörrar så det är vidöppet och det är inte ett dugg kallt.
Det är en sån här kväll som man gillar sommaren.
Helt underbart.
Jag har lyssnat på Alex Schulmans sommarprat i P1. Det kanske låter lite smånördigt och jag måste säga att jag har aldrig nånsin lyssnat på nåt sommarprat i radion förut men eftersom jag läser hans blogg blev jag lite nyfiken.
Det var fängslande. Jag kunde inte sluta lyssna. Han pratar på ett sätt som gör det intressant att lyssna och texten han skrivit var så målande att man förstod precis vad han menade hela tiden.
Jag är imponerad.
Lyssna gärna  här
Dessutom har Nicko visat mig en sida där man kan se filmer på engång utan att betala eller behöva ladda ner dom så där har jag också varit fast en stund. Kolla in den sidan. Den heter moviestream.se
Nu är det väl bäst att jag loggar ner för idag och får nåt vettigt gjort istället.

Han går på regelbundna besök för att kolla så hans ögon inte blir sämre och idag var det dax.
Vi har slarvat alldeles för mycket med lappen för ögat så tyvärr hade han inte gjort några framsteg men det var heller inte sämre.
Lappen ger honom eksem runt ögat och dessutom får han svårt att leka när han ska täcka över sitt friska öga så jag har svårt att tvinga honom till det.
Ortoptisten vill att han ska ha lappen 8 timmar om dan 6 dar i veckan. Det är nästan hela hans vakna tid.
När hon hade pratat sig varm ett tag för lappen och flera gånger sagt till Emil att "du vill väl att ditt öga ska bli friskt?" och "du vill väl kunna se?" och andra kommentarer som jag ansåg la alldeles för mycket dåligt samvete och ansvar på en 7åring med en ögonsjukdom.
Plötsligt sa Emil efter att han funderat länge och väl : Får jag fråga en sak? Ska jag ha lappen på mig även när jag kör cross?
Han hade gråten i halsen när han ställde frågan och jag visste att han såg framför sig hur han i fortsättningen bara kan puttra stilla på sin cross eftersom han blir näst intill blind med lappen.
Emil kommer aldrig att bli bra på sitt öga. Det kommer tvärtom att bli fler operationer och laserbehandlignar i hans liv och hans doktor tycker att hans syn är så bra som man kan förvänta sig. Därför har jag svårt att motivera mig till att tvinga på honom en lapp som ändå inte gör nån speciell skillnad.
Jag tycker synd om barnen när dom ska behöva bekymra sig om sjukdomar och problem som många andra barn i deras ålder inte behöver tänka på. Barn ska få vara barn.
Vi ska på återbesök om 6 veckor och då vill hon absolut att han ska ha använt lappen flitigt.

Jag hade urinvägsinflammation för ett par veckor sen och gick till doktorn när jag var hos pappa i Malmö. Jag tyckte aldrig att det riktigt blev bra med pencillinet och tydligen hade jag rätt för nu är det kört igen.
Nu är det tranbärsdricka igen som gäller och idag ska jag ringa doktorn.
Det är jättebra att det fortfarande finns saker som kan jävlas med mig eftersom jag inte har nog med problem som det är.
Tänk vad livet skulle bli tråkigt annars.

Dom sista veckorna har vi haft reperationer i långa banor av allt möjligt på macken som har varit nödvändiga.
Det började med kassadatan.
Den har varit helt hopplös. Det började en söndag med "pinpadfel".
Efter det har inget funkat. Vi har fått ny pinpad med budbil från Stockholm flera gånger, en ny kassadata en gång, en ny kassalåda en gång och en gång skickade dom till och med en budbil med en ny sladd.
Kassalådan funkar fortfarande inte och datan lägger av när han känner för det men just nu är det ändå under någorlunda kontroll. Vi håller tummarna varje dag för att det ska funka tills vi stänger i alla fall.
Inte nog med det så har jag fått kortläsaren i kortautomaten utbytt för nån vecka sen och igår var det dax igen efter den hårdhänta behandlingen som den blev utsatt av utav kunden häromnatten.
Igår var reperatören hos oss i flera timmar och böjde och bände på luckan som han hade brutit sönder och bytte ut kortläsaren igen som han också hade sabbat.
När han skulle åka sa han att nu kanske vi inte ses mer då eftersom vi lägger ner nästa vecka. Då skrattade både Ann-Kari och jag och sa att nu vi fick vi hoppas att inget mer går sönder den sista veckan.
Det var vad vi trodde. Choffe ringde nyss.
En kund har kört in i pumpen med en rejäl smäll och smitit från platsen med en rivstart så jag har precis ringt och felanmält pumpen.
Det blir alltså en reperation till innan vi stänger igen.
Choffe hade sinnesnärvaro nog att hinna ta bilnumret så jag ringde och polisanmälde händelsen. Jag sa till polisen att det är ju inte första gången nån kör sönder pumpen men dom flesta brukar ta ansvar för sina handlingar.
Polisen kollade upp regnumret på sin data och konstaterade att personen ifråga var känd av polisen och då var det inte för sin ansvarsfullhet han är känd direkt om vi säger så.
Strax innan han var hos oss hade dom fått en anmälan från Oskarshamn om samma person så den här dan var en sån dag när han skulle ha stannat hemma istället för att ställa till sattyg runt omkring sig.
Polisanmälan kommer väl inte leda till nåt men nu är det gjort och OKQ8 får ta kostnaden för att laga pumpen.
Nu borde det väl ändå kunna va lugnt den sista veckan kan man tycka?

Jag jobbar i helgen så jag tog mig en ledig dag idag.
Jag har sovit. Jag somnade strax efter tio igår och vaknade halv elva idag. Inte ett dugg piggare men jag var ändå tvungen att gå upp.
Vissa nätter sover jag inte alls och även dom jag sover så somnar jag aldrig så hårt att jag blir utvilad.
Dom sista dagarna har varit hemska och det ser inte ut att ta slut än så sova lugnt och fridfullt får jag nog vänta med till i vinter eller nåt.
Idag har jag varit och beställt blommor från mig, Ann-Kari och Ronnie till en begravning. Det är en av våra stammisar som har dött. Vi brukar inte köpa blommor till stammisars begravning men den här killen var mer än så.
Han blev mer än en kund. Man utvecklar en vänskap till vissa kunder mer än till andra och den här killen hade alltid en rolig kommentar på lut och stannade ofta en stund och pratade. Han var alltid positiv och gjorde oss allihopa på gott humör så fort han steg in genom dörren.
Det är en person ,eller var kanske man ska säga, som man inte kunde undvika att tycka bra om. En sån person som jag aldrig hört nån säga nåt ont om.
Det är en tragedi när livet slutar alldeles för tidigt och eftersom vi även lärt känna honoms syster och föräldrar lika bra ville vi visa vårat deltagande till dom också. 

Nu är senaste beskedet att vi ska fortsätta tills allt är klart med sanering och försäljning och allt.
Nu ska det tänkas om igen i min fulla hjärna. Alla dessa olika besked och omställningar hela tiden gör mig galen.
Jag ville ju från början jobba tills sista dan så det beskedet i sig är bra men nu dyker nya problem upp när planen har ändrats.
Jag har tänkt om så många gånger och inte hittat nån bra lösning på förra situationen och nu är det dax att ligga vaken några nätter igen och grunna på nya lösningar igen.
Ena stunden ska det stängas igår och nu ska det inte stängas alls förrän nån gång när allt är klart.
Är det konstigt om jag börjar känna mig smått galen.
Jag känner mig avtrubbad och som om jag står utanför och betraktar allt utifrån. Som om allt som händer inte händer mig utan nån annan som jag ska försöka hjälpa.
Undrar hur långt mitt psyke räcker för jag känner mig ganska emotionellt urlakad just nu. Som en urvriden disktrasa.
Mitt mantra är att "det finns ett liv bortom macken". Jag hoppas det gör det i alla fall.

När jag låg och försökte somna om inatt efter min åktur till macken hörde jag Emil komma tassande.
Han var kissnödig men vågade inte gå in på toaletten själv.
Han ville bara väcka mig så jag kunde prata med honom medans han tände på toan och såg att det inte fanns några monster därinne.
När han hade kissat klart, släckt och skulle gå tillbaka till sin säng. Ropade han "Tack. Jag älskar dig mamma."
Då blir man varm om hjärtat kan jag säga.
Jag är Emils trygghet i mörkret. Hans vapen mot monstren. Bara han hör min röst så försvinner alla spöken och otäcksheter med en gång.
Det är kärlek.

Igår morse tillbringade jag hela förmiddagen med att oroa mig för att jag trodde det var sista dan på macken. Jag har sörjt och mått riktigt dåligt och gått som en zombie hela dan.
Fram på eftermiddagen kändes det som att vi i alla fall skulle få ha öppet nån dag till så då skulle jag ställa om mig i huvet och åka till macken för att beställa varor ifall att jag nu kommer ha öppet på onsdag med. Man vet ju aldrig.
Jag kan just nu bara ta en dag i taget men butiken är tom och jag måste ha nånting att sälja.
Åtminstone ett par godispåsar och nån dricka vore ju trevligt att sätta på hyllorna för just nu ekar det härinne.
På kvällen hade jag insett att jag trots allt skulle få gå till macken idag och kände mig faktiskt lite lättad när jag gick och la mig. Jag vet att det är oåterkalligt och att jag ändå ska stänga vilken dag som helst men jag suger ut varenda stund jag kan nu på slutet.
Det känns som att jag verkligen är närvarande på jobbet nu. Som att jag memorerar varenda kund och varenda händelse och hur lokalerna ser ut i minnet. Kanske att ta fram senare när jag har lagt allt bakom mig.
Klockan två ringer Ronnies mobil och på samtalet så förstår jag att det är polisen som ringer om macken.
När polisen ringer oss på nätterna så handlar det alltid om inbrott och just då funderade jag mest på hur snopen den inbrottstjuven blev om han nu kom in när han upptäckte att det inte finns nåt att stjäla.
Men den här gången var det inte en inbrottstjuv. Det var en kund som skulle tanka på kortautomaten och inte fått ut sitt kort. Kunden blev då lite smått panikslagen och försökte bryta upp luckan.
Det blev till att klä på sig kläderna för mig och sätta mig i min toyota och glida ut till macken en sväng. Polisen och kunden stod och väntade troget på mig när jag kom.
Han har gjort ett riktigt gediget och bra jobb måste jag säga.
Att lyckas bryta luckan som han har gjort kräver krafter. Desperation och styrka måste det ha varit.
Jag tyckte faktiskt lite synd om killen. Han ville ju bara ha tillbaka sitt kort och det förstår jag men trodde han allvarligt talat att han skulle kunna bryta upp luckan?
Polisen och jag fick med gemensamma krafter trycka och vrida på nyckeln en bra stund för att kunna få upp luckan och ta ut kundens kort.
Han ursäktade sig med att han faktiskt hade kollat efter ett telefonnunmmer han kunde ringa men det stod inget. Jag förklarade då att skulle mitt telefonnummer stå här skulle jag inte ha fått  sova en enda natt på 6 år och det finns ingen mack där det står personal redo att åka och plocka ut kort vid 2 på natten. Tyvärr så är det den bistra sanningen.
Jag undrar vad kunden hade gjort om inte polisen hade råkat åka förbi och ta honom på bar gärning.
Hade han lyckats få upp luckan då? Hade han sovit i sin bil vid automaten? Hade han åkt och lämnat sitt kort åt sitt öde?
Nu fick jag aldrig veta hur det hade slutat men jag kan ju bara konstatera att hade han åkt med kortet kvar i maskinen så hade jag ju haft hans namn på kortet i alla fall så det hade inte varit så smart.
Allt som allt från att polisen ringde och jag var tillbaka i min säng igen tog 40 minuter och när jag klädde av mig och skulle somna om tänkte jag på hur bisarrt mitt liv ändå är ibland.
Jag tänkte på att andra människor med vanliga jobb blir aldrig väckta av poliser på nätterna och ska sen ut och åka en sväng mitt i natten för att sen bara gå och lägga sig igen som om ingenting har hänt.
Det här är min verklighet och andra har sin.

Lite sugen på en kebab är jag allt men jag vet av erfarenhet att lagom när jag handlat mat så kommer det en rush med kunder som håller på tills maten är lagom seg och kall så jag tänker inte ens försöka utmana ödet idag.
Det får bli mat när jag kommer hem istället.
Imorgon jobbar Choffe så då ska Åsa och jag försöka oss på att handla upp lite pengar i Linköping. Bara Åsa och jag utan en enda son. Inte ens så mycket som en Emil.

Mina ungdomar omkring mig börjar bli väldigt vuxna nu. Jag hinner inte riktigt med.
Det känns som jag själv var 19 år nyss.
När jag fyllde 19 hade jag Choffe liten och gick i gymnasiet och planerade Nicko. Jag blev gravid med Nicko några månader innan jag fyllde 20.
Jag var väldigt vuxen när jag var 19. Jag vet att Choffe och Fanny också är vuxna nu men jag har svårt att acceptera det.
Antingen är det väl för att jag då måste släppa taget lite grann eller annars är det för att jag då måste inse att jag blivit äldre. Kanske en blandning av båda.
Jag hoppas i alla fall att vi ska få behålla Fanny i våran familj så vi får gratta henne på många födelsedagar  framöver.

Jag stängde butiken vid åtta och var hemskt sugen på att se den nya svenska filmen på bio (sommaren med Göran).
Choffe och Fanny hade tagit småkillarna och cyklat med dom hem till Fanny och lagade mat och skulle titta på film som dom hade hyrt på vägen och Nicko lanade hos kompis för en gångs skull så Ronnie och jag var alldeles själva.
Innan jag stängde så bokade jag 2 biljetter till bion ifall dom skulle ta slut.
Både Ronnie och jag var hungriga så efter jag hade hämtat honom åkte vi först till bion för att hämta ut våra biljetter innan vi åkte till Corner. Klockan hade då hunnit bli kvart i nio och bion började kvart över så det började bli lite körigt med tiden.
Vi ringde dit Nicko till Corner så han fick lite mat. Man vet aldrig om dom äter när dom lanar annars.
När klockan var 7 minuter över 9 och jag började bli lite stressad och skulle precis resa på mig för att åka till bion fick jag ett telefonsamtal från Muzo som har gatuköket bredvid oss.
Han hade en kund som hade stoppat in sitt kort och tyvärr hade det fastnat.
Jag försökte förklara för kunden hur han själv kunde försöka få ut kortet med hjälp av en tunn kniv och höll tummarna för att han skulle lyckas och bad honom ringa tillbaka om det inte gick så skulle jag komma ut och hjälpa honom.
Det dumma var ju att nu stod vi ju med 2 betalade biljetter till bion och visste inte om vi kunde gå eller inte.
Till slut när vi hade velat ett par gånger fram och tillbaka åkte vi ner till bion och chansade på att dom skulle lyckas ta ut kortet själva. Annars var det ju bara till att avbryta mitt i filmen och åka i värsta fall.
Vi blev fem minuter sena till filmen och jag satt som på nålar första halvtimmen och trodde jag skulle få gå ifrån men telefonen var som tur var tyst.
Ibland kan till och med jag ha tur tydligen.