fyrbarnsmor

Han fick åka buss helt själv från malmö. Jag var ganska nervös men pappa pratade med busschauffören så att han skulle hålla koll på att Fabian satt på bussen när dom åkte från pausstoppen.
Jag hade skickat över 100 kronor till Fabian som han skulle köpa sig nåt att äta för på bussen och kanske nån pysseltidning eller nåt.
Efter att han hade åkt ett par timmar pratade jag med honom i telefon och frågade då om han hade köpt sig nån rolig tidning för pengarna men han hade inte vågat för han trodde att pengarna bara var till mat och det hade han fått med sig av morfar så han hade sparat min hundring så han kunde ge tillbaka den när han kom hem.
Jag förklarade för honom att pengen var hans och att han fick köpa vad han ville för den så tio minuter senare ringde han och sa att dom skulle stanna vid en mack i fem minuter och frågade om han fick gå ur och handla då.
Jag hörde honom säga till chauffören att han skulle gå ur och handla och frågade om hjälp med att få fram sin väska med pengarna i och sen la han på. Jag försökte flera gånger ropa på honom i luren att han inte fick lämna bussen utan mobilen. Jag såg framför mig hur bussen skulle åka ifrån honom medan han stod i kön på macken och han inte ens skulle kunna ringa mig och säga var han var.
Jag kanske är en paranoid mamma. Jag vet att han är en mycket förståndig 9åring med mycket mål i mun men ändå kan jag inte låta bli att oroa mig. Han hade säkert fått låna en telefon på macken i så fall så det hade nog löst sig.
När jag pratade med honom en stund senare visade det sig att han inte hade hittat sin plånbok så busschauffören hade lånat ut 20 kronor till honom. Han hade bestämt sig för en påse gott och blandat men när han kom till kassan kostade den 22.
Utav en händelse stod det en dam som också åkte med bussen bakom honom och hon hade sagt till Fabian att han kunde få 2 kronor av henne för hon ville ändå inte ha dom.
All denna nyvunna självständighet som han upplevde steg honom åt huvudet så plötsligt bestämde han sig för att han skulle gå hem själv från bussen. Pappa behövde inte alls komma och hämta honom.
Jag förklarade för honom att den skulle stanna i Jenny där mormor bor och att det är långt men det kunde han klara i alla fall.
Han behövde absolut inte bli behandlad som en bebis och bli hämtad vid bussen.
Han fick inte sin vilja fram utan Ronnie stod och väntade på honom vid bussen med tjugolappen Fabian var skyldig och en chokladkartong som tack för hjälpen.
Det var mycket skönt att få hem min saknade son.
Hans första plan var att han skulle stanna hos morfar tills skolan började igen men det tog inte länge innan han ändrade det till 2 veckor och samma dag som Emil och jag åkte hem ringde han och sa att han kunde tänka sig att komma hem redan på lördan. Hemlängtan kallas det för.
Tyvärr gick det ingen buss på lördan så det fick bli söndan men det gick ingen nöd på honom.