fyrbarnsmor

Ronnie har problem med att vakna på morgonen. Han tror uppenbarligen att det blir lättare för honom att vakna om han sätter sin mobil på ringning en gång i minuten en halvtimme innan han ska gå upp. Och då ska det helst vara höga jobbiga ljud och hårdrock och skrik.
Han satte första larmet på 6 men skulle inte gå upp förrän vid halv sju. För varje gång larmet gick igång blev jag mer och mer irriterad. När jag hade hört det och skakat honom tjugo gånger, med andra ord tjugo minuter, så tvingade jag upp honom. Han förstod nog hur nära skilsmässa det var då så han masade sig upp. Då hade han testat mina morgonnerver så dom var sprickfärdiga. Jag beslutade mig för att vända mig om och unna mig att morna till mig tills min egen telefon skulle ringa vid tjugo över sju. Självklart med en harmonisk melodi och endast en gång.
Lagom när jag började dåsa till igen satte Nickos larm igång.
Äpplet faller inte långt från trädet och han hade självklart lika jobbiga larm som sin pappa och självklart med en minuts mellanrum. Klockan 6.40! Nicko har aldrig gått upp klockan 6.40!
Jag började fundera på om dom hade komit överens om att reta gallfeber på mig. Eftersom jag redan var lagom irriterad efter dom tidigare tjugo minuternas ringande och jag dessutom inte bara kunde sträcka ut armen och knuffa till Nicko utan var tvungen att ta på mig och gå upp för att säga till honom så var jag lagom arg när jag kom in i hans rum.
Det var bara för honom att masa sig upp ur sängen. Har man ställt klockan på tjugo i sex så får man väl gå upp vid tjugo i sex då.
Jag gick in i min säng igen och skulle försöka vila ögonen lite och hinner inte mer än att andas ut så kommer lilla Emil intassande. Då gav jag upp.
Nästa gång jag jobbar helg och alla andra ska ligga kvar i sängen ska jag väcka alla innan jag åker och jobbar. Hämnden är ljuv.