fyrbarnsmor

Det blev en sväng till Ankarsrum idag och krama liten bebis. Wille ska han heta. Ett bra val på namn tycker jag.
Fabian fick äran att följa med. Han sa att han faktiskt kunde tänka sig en liten lillebror till men Nicko protesterade vilt när vi kom hem och sa det.
Emil kom fram till att en bebis kunde han nog tänka sig men han kunde inte förstå var den skulle få plats och det hade han ju rätt i. Vi har det ju redan lite småtrångt som vi har det. Det finns ju inte några rum över här hemma direkt som vi inte vet vad vi ska göra med eller så.
Nej allvarligt talat är jag inte inne på bebisar just nu faktiskt. Vi har det bra som vi har det men man ska aldrig säga aldrig.
Mysiga är dom i alla fall det kan man inte säga annat.
Vi fikade, pratade och kramade bebis i några timmar medan övriga familjen var i Vimmerby och åkte cross och sen åkte vi hem och gjorde varma mackor.
Nu är det egentligen dax för mig att sova så jag orkar med mina nya uppdrag imorgon. Det blir Kvantum vid sju imorgon bitti till att börja med. Det ser jag fram mot. Där har jag städat många timmar i mina dar och det är ett objekt jag trivs med.
Det underliga är att det känns inte som jag varit borta i sex år. Allting med macken känns som en dröm. Ändå är det bara en och en halv månad sen.
Jag saknar mina kunder och själva jobbet på macken jättemycket men eftersom jag trivs så bra med det jobbet jag har nu så är jag lite kluven. Dessutom är det ingen nackdel att få vara ledig varje helg direkt.
Nu ska jag logga ut och sova så jag är pigg när klockan ringer.

Jag har ätit hela dan idag.
Det blev frallor imorse och sen direkt till Tovehult med Ronnies bror, hans tjej, hennes mamma, svärmor, Fanny, våra småkillar och Ronnie och jag. Vi tog upp 3 bord. Fikat var som vanligt supergott där.
Efter det åkte vi hem och började med maten. Vid halv sex kom alla hem till oss och åt Ronnies goda köttfärssås och hemmagjord pasta och till kaffet nyss hade jag bakat sockerkakor och köpt glass.
Kaloriinnehållet i dagens ätande vill jag inte ens tänka på.
Inte nog med det så kom grannen in med den senaste Wallanderfilmen så när Ronnie kommer hem från affären tänkte vi duka upp chips och godis.
Jag skulle verkligen behöva börja träna igen. Åtminstone skulle jag kunna börja med att skippa allt socker jag vräker i mig.
Kanske på måndag?
Det är ju inget kul tyvärr.

Imorgon ska familjen åka cross så då har jag en hel dag bara för mig själv. Jag funderar på om jag skulle kunna tränga mig på Ann-Kari en liten stund så man får se underverket men det kanske är för tidigt än.
Annars så får jag helt enkelt ta en slappardag med en bok bara. Det skulle vara rätt skönt det med. Jag får fundera på det helt enkelt.
Jag städade så gott som hela huset i fredags och putsade fönster så jag kan med gott samvete göra precis vad jag vill imorgon.
Det är min dag och mitt beslut.

Ann-Kari och Magnus har fått en liten lillebror till Alice, Alva och Agnes!
Dom vet inte vad pojken ska heta än så än så länge heter han bara "gossen Andersson".
Jag har haft många jättebra namnförslag men Ann-Kari nappar inte på ett enda.
Undrar om jag kommer bli bebissugen när jag får hålla eller om jag känner mig helnöjd med att lukta och gosa en stund och sen veta att jag kan lämna tillbaka honom igen. Det återstår att se.
Grattis Ann-Kari och Magnus till lilla underverket!

Jag har varit på Dupont och städat i 4 veckor nu.
Den här veckan har jag lärt upp en ny tjej som heter Lotta så på måndag ska jag till nya objekt.
Det kändes vemodigt och sorgligt att gå hem idag och veta att jag inte ska dit på måndag. Både för att jag gillar Dupont väldigt mycket och även för att jag gillade att jobba med Lotta med.
Det har varit en jättebra vecka.
Jag har sällan problem med att jobba med andra men det är inte alla man kommer så bra överens med som jag gjorde med henne.
Jag kommer sakna både henne och Dupont.
Det är ju inte meningen egentligen att jag ska bli kvar så länge som jag blev på ett och samma ställe.
Nästa vecka blir det till att jobba med en annan Lotta. Det kommer säkert bli bra det med.

Jag förstår att det är rätt rent utbildningsmässigt att låta Emil gå om men tänk om jag gör fel mot honom ändå?
Hans fröken ringde förut och sa att han hade blivit ledsen på rasten när hans kompisar hade fått veta och kompisarna hade tröstat honom.
Tänk om det är så att han hade kunnat komma ifatt dom andra ändå utan att behöva gå om. Då kommer han aldrig förlåta mig.
Tänk om vi skulle låta honom gå kvar i klassen och han inte kommer ifatt. Då kanske han aldrig kan ta igen försprånget som dom andra fått.
Tänk om hans självförtroende och självkänsla sjunker i botten av att behöva gå tillbaka till ettan.
Tänk om han inte går tillbaka till ettan och hans självförtroende sjunker för att han alltid kommer känna sig sämst i klassen.
Hans fröken sa att det var viktigt att vi pratar om det som nåt positivt men det känns ju bara konstgjort. Hur säger man till nån på ett positivt sätt att dom ligger så mycket efter i skolan att dom inte klarar den årskursen som dom egentligen tillhör?
Hur jag än vänder och vrider på det så anser jag inte att det är positivt. Jag och Ronnie försökte naturligtvis att låta glada och uppmuntrande när vi pratade med honom men han gick inte på det.
Emils fröken sa förut när hon ringde att hon var väldigt ledsen att han skulle behöva byta klass eftersom han är en sån personlighet. Han är en sån kille som gör alla glada. Han tillför mycket i en grupp.
Han är en sån person som är otroligt allmänbildad för att vara 8 år. Alltid positiv och glad och framåt.
Han leker allt han gör. Han kan inte ens kasta ett äppelskrutt utan att göra det till en lek.
Det kändes skönt att få höra allt fint hon hade att säga om honom.
Ska jag vara ärlig kom det en tår eller två. Hade det inte varit för att jag var mitt i fabriken på Dupont så hade jag nog storgråtit.
Han hade behövt en sån lärare som den han har nu. En lärare som kan fokusera på alla hans bra egenskaper istället för att se hans negativa och låta dom ta överhand. En lärare som kan få Emil att fokusera på skolarbetet när han sitter i klassrummet.
Det har inte funkat så bra med hans förra lärare. Där var det Emil som hade överhanden. Ville Emil gå ut och leka istället för att plugga så fick han som han ville. Det är en av anledningarna till att han kom efter dom andra.
Dom hade en äggklocka till Emil. Dom satte den på 10 minuter och om han klarade att sitta still dom minuterna så fick han gå ut och leka sen resten av lektionen.
Det blev med andra ord inte mycket aktiv tid i klassrummet.
Den nya läraren han haft nu sa att det kommer inte på tal. Leker gör vi på rasterna. Det är så jag tycker det ska vara. Jag får hoppas att den nya fröken är lika bra som den han haft nu den korta stund han gått i tvåan.
Jag hoppas vi tagit rätt beslut. Det finns ju inget facit så tiden får utvisa.
Varför är det så svårt att veta vad som är rätt och fel?

Ronnie och jag var på möte på Emils skola igår.
Det blev beslutat att Emil ska få gå om ettan. Han har stora problem med att hänga med dom andra i sin klass och vi kom fram till att för hans självkänslas skull behöver han gå i en klass där alla andra ligger på hans nivå så han slipper vara "sämst" jämt.
Vi visste att både Ronnie och jag att det var enda alternativet att låta honom gå om men det var inte lätt att tala om det för honom.
Vi tog med Emil till Kvantum för att fika och börja berätta lite om planerna så han skulle hinna smälta det lite.
Det gick milt sagt inte så bra. Han blev jätteledsen och tittade bara ner i bordet hela tiden. Han ville inte lyssna alls och varje gång vi nämnde att byta klass sa han bara att det ska jag inte alls det och såg ledsen ut.
Det var hemskt jobbigt att försöka hålla en positiv attityd uppe när man såg hans reaktion.
Han har ju hunnit vänja sig vid sin klass och lärare och identifierar sig själv som en "tvåa" och plötsligt kommer vi och rycker undan marken under fötterna för honom.
Jag hoppas han kommer att tycka att vi gorde rätt när han blir större. Man gör ju bara så gott man kan och hoppas att man gör det som är bäst för ens barn men facit finns ju inte. Vi får gå på magkänslan.
Vi hade heller inget val eftersom han är så otroligt långt efter dom andra trots att han har extrahjälp en timme om dan och har haft det hela ettan.
Det kommer att bli bra. Det är jag övertygad om.
På fredag ska Emil och jag få träffa hans nya lärare.
Jag håller tummarna för min lilla Emil.

Nu är det dax att stänga av och få lite sömn så jag orkar med att gå upp imorgon.

Jag kommer aldrig nånsin att gå ut ur mitt sovrum mer! Aldrig nånsin! Det räcker med att jobba i 8 timmar och sen får jag tillbringa resten av dan i sängen.
Den senaste veckan har vi ägnat åt vårat sovrum.
Det började med att vi skulle prova ut nya sängbottnar och slutade med att vi beställde både sängbottnar, sängram, sängbord och en byrå.
När vi då fick nya fina möbler ville jag inte gärna ha kvar våran fula målade strukturtapet så efter lite övertalning gick Ronnie med på att lägga ner ett par kvällar och sätta upp en ny.
Det blev en grårandig tapet.
Jag försökte lite fint att komma med lite invändningar redan i affären att vi kanske skulle ha ett nytt golv med men det blev totalt stopp från Ronnies sida.
I alla fall just då.
När vi väl hade börjat riva ner den gamla tapeten så tyckte till och med han att ett nytt golv skulle sitta fint.
Dan efter blev det en ny tur till Bergs och ett vitt trägolv.
Man kan naturligtvis inte ha tapetserade garderobsdörrar 2009 heller så mitt projekt blev att skrapa tapet. 4 lager tapet hade dom som hade huset innan lyckats hinna med att förstöra dörrarna med. Det var ett pyssel att få bort allt men med lite envishet går det mesta.
Jag har stått i garaget i flera kvällar och slängt tapetrester omkring mig och slutligen målat dörrarna vita.
Riktigt nöjd blev jag tyvärr inte men det är absolut bättre än med tapet.
Fabian och jag tog en tur till IKEA i lördags och inhandlade sänglampor, överkast och gardiner så sovrummet skulle bli komplett.
Nu är det verkligen komplett (förutom att jag inte är nöjd med garderobsdörrarna). Jag går in hela tiden och bara tittar mig omkring bara för att jag tycker att det är så fint.
Jättekul med nytt!