fyrbarnsmor

Fabian har haft några småjobbiga känningar på mornarna på sista tiden.
Igår sa vi därför till honom att sänka nattinsulinet så han skulle slippa få känningar mer.
Fabian brukar sova länge på helgerna så jag reagerade inte på att han inte hade vaknat förut när klockan var nio men när Choffe kom upp bad jag honom ändå att gå in och se så att han mådde bra.
Fabian mådde inte bra. Han var inte kontaktbar och krampade. Han hade den värsta känningen jag sett honom ha hittills.
Jag fick bära honom ut i köket och mosade snabbt i honom 2 dextrosol. När jag kom till den tredje började han krampa och fick upp den. Jag försökte hälla i honom starkt blandad oboy men han kunde överhuvudtaget inte svälja.
Allt låste sig i huvet på mig av rädsla och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hörde Nicko i bakgrunden som sa hela tiden att jag skulle ge honom sirap men jag var så fruktansvärt rädd. Jag sa till Choffe att hämta Ronnie. Jag ville väl att han skulle ta över ansvaret från mig antar jag. Han kan ju diabetes bättre än mig.
Ronnie kom ut till köket och så fort han tog över kunde jag släppa taget. Då kom tårarna.
Fabian krampade och jag höll i honom så han inte skulle falla ihop medan Ronnie matade honom med sirap.
Plötsligt hörde jag Fabian fråga vad det var Ronnie matade honom med och då blev jag så glad att tårarna bara rann. Det var ett tecken på att sockret hade nått hjärnan.
Det kändes som en evighet innan vi fick det första livstecknet så det var väldigt välkommet.
Fabian såg lite lätt förvirrad ut när han blev medveten igen. Han tittade sig omkring på oss alla som satt och stirrade oroligt på honom.
Han tittade ner på den blöta dynan han satt på. Det var en blandning av både oboy och söndertuggad dextrosol där och Fabian som inte hade några minnnen alls av vad som hänt tyckte allt var konstigt.
Han sa att han inte mindes nåt efter att han somnat igåroch plötsligt "vaknar" han upp och ser hela familjen och Fanny och Daniel som sitter tysta och tittar oroligt och koncentrerat på honom.
Fabian verkar oberörd nu men jag har svårt att släppa skräcken. Nu kommer alla tankar. Allt som kunde ha hänt och alla varför.
Först och främst varför jag inte gick in tidigare och tittade till honom. Hur kunde jag vara så säker på att han mådde bra bara för att vi hade sänkt insulinet. Tänk om jag inte hade bett Choffe just då. Hade han verkligen klarat en halvtimme till?
Jag ska krama Fabian hela dan och va tacksam att allt gick bra.
Jag hatar verkligen den där förbannade sjukdomen som halva min familj måste dras med resten av sina liv.