Sjukepedemi
Varenda unge i den här stan verkar ha blivit smittade av samma bacill den senaste tiden.
I måndags när jag väckte Fabian sa han att han hade ont i magen och huvet. Fabian säger ofta att han har ont nånatans för att slippa gå till skolan så jag trodde honom inte utan sa till honom att ta panodil och gå till skolan.
Vid åtta ringde Emil mig på jobbet och sa att han hade ont i huvet och jag som just då var lite stressad tänkte naturligtvis att nu försöker han få vara hemma från skolan bara för att Fabbe gnällde innan så jag sa samma till honom som jag sa till Fabbe tidigare att ta en panodil och gå till skolan.
Vid tolv ringde Emils lärare mig och bad mig hämta honom eftersom han hade fått feber. Det dåliga samvetet slog ner i mig som en bomb. han hade alltså varit sjuk på riktigt och hans okänsliga mamma trodde honom inte. Usch och fy vilken otroligt hemsk och elak mamma jag var just då. Mina tankar gick ju då till Fabian. Jag tänkte att om inte hans lärare ringer så måste ju åtminstone han må bra så jag slapp bli drabbad av dubbeluselt samvete.
Ronnie hämtade Emil eftersom han ändå hade lunch då och jag gick hem från jobbet för att vara med honom resten av eftermiddan.
När jag kom hem var han i riktigt uselt skick pojkstackarna. Likblek, brännhet och knallröd runt dom rinnande ögonen. Vi satt i soffan när Fabian kom gående hem från skolan.
Så fort han kom innanför dörren såg jag att han var minst lika sjuk som sin lillebror. Och jag som inte trodde honom på morgonen utan bara fräste åt honom att ta en panodil och gå till skolan. Han ringde inte ens sin dumma mamma så hon kunde hämta honom utan han släpade sin febriga kropp hela vägen hem. Resten av den dan sov båda killarna i soffan.
Barnen blev hemma från skolan resten av veckan och Fabian har fortfarande feber än idag.
Det här kanske kan lära mig att tro lite mer på mina barn när dom säger nåt till mig. Att ta dom lite på allvar. Nästa gång kan jag stanna upp och titta lite på dom och kanske åtminstone känna på pannan om dom är varma. Jag ska bli en bättre mamma från och med nu.
I måndags när jag väckte Fabian sa han att han hade ont i magen och huvet. Fabian säger ofta att han har ont nånatans för att slippa gå till skolan så jag trodde honom inte utan sa till honom att ta panodil och gå till skolan.
Vid åtta ringde Emil mig på jobbet och sa att han hade ont i huvet och jag som just då var lite stressad tänkte naturligtvis att nu försöker han få vara hemma från skolan bara för att Fabbe gnällde innan så jag sa samma till honom som jag sa till Fabbe tidigare att ta en panodil och gå till skolan.
Vid tolv ringde Emils lärare mig och bad mig hämta honom eftersom han hade fått feber. Det dåliga samvetet slog ner i mig som en bomb. han hade alltså varit sjuk på riktigt och hans okänsliga mamma trodde honom inte. Usch och fy vilken otroligt hemsk och elak mamma jag var just då. Mina tankar gick ju då till Fabian. Jag tänkte att om inte hans lärare ringer så måste ju åtminstone han må bra så jag slapp bli drabbad av dubbeluselt samvete.
Ronnie hämtade Emil eftersom han ändå hade lunch då och jag gick hem från jobbet för att vara med honom resten av eftermiddan.
När jag kom hem var han i riktigt uselt skick pojkstackarna. Likblek, brännhet och knallröd runt dom rinnande ögonen. Vi satt i soffan när Fabian kom gående hem från skolan.
Så fort han kom innanför dörren såg jag att han var minst lika sjuk som sin lillebror. Och jag som inte trodde honom på morgonen utan bara fräste åt honom att ta en panodil och gå till skolan. Han ringde inte ens sin dumma mamma så hon kunde hämta honom utan han släpade sin febriga kropp hela vägen hem. Resten av den dan sov båda killarna i soffan.
Barnen blev hemma från skolan resten av veckan och Fabian har fortfarande feber än idag.
Det här kanske kan lära mig att tro lite mer på mina barn när dom säger nåt till mig. Att ta dom lite på allvar. Nästa gång kan jag stanna upp och titta lite på dom och kanske åtminstone känna på pannan om dom är varma. Jag ska bli en bättre mamma från och med nu.
Kommentarer
Trackback
