fyrbarnsmor

Vi satt på gatuköket jämte macken. Vid bordet två bord bort satt det en mamma med tre små barn. Barnen var cirka 1, 3 och 5 år. 
3åringen:- Jag är bajsnödig!
Mamman:- SÅ SÄGER MAN INTE!! (mamman lät jättearg)
3åringen förtvivlat:- Men jag är ju det.
Jag började skratta och Ann-Kari tittade lite undrande på mig. Hon hade inte hört samtalet så jag berättade vad dom sagt.  Trots att jag pratade lågt så lyckades mamman att höra vad jag sa.
Mamman formligen skrek till mig:- JAG SKULLE KUNNA DÖDA DIG!!! MAN SÄGER FAKTISKT INTE SÅ!!!
Jag hade vett att hålla tyst och bita mig i tungan men jag undrade i mitt stilla sinne vad säger man då?
Om man är bajsnödig ska man inte säga det då? Om man är hungrig ska man inte säga det heller?

Jag ignorerade henne så gott jag kunde och när hon gick så ställde hon sig utanför fönstret och stirrade på mig som en galning. Hon sköt liksom fram ögonen ur skallen så hon såg ut som nåt hämtat ur en skräckfilm och bet ihop. Sen ställde hon sig och skrek nåt åt mig utanför också som jag inte kunde höra genom glasrutan. Tur var väl kanske det.
Jag undrar var hon hade rymt ifrån. Stackars barn att ha en sån humorbefriad mamma.