fyrbarnsmor

Strategimötet gick rätt så bra. Jag var otroligt trött efteråt. Det tog mycket längre tid än dom hade räknat med.
Första dagen var vi inte klara förrän vid ett på natten (dom hade räknat med senast tio) och andra dagen fick vi åka hem vid halv fyra (tolv var beräknad tid den dagen). Ändå är vi inte klara i alla fall. Vi ska fortsätta vid ett senare tillfälle.
Det serverades mycket "lyxmat" för dom som gillar det. Hela tiden skulle det va trerätters med avancerad mat och gärna fisk och blodigt kött. Ingen mat för mig men jag åt så gott jag kunde.
Jag delade rum med Ann-sofie men det var inte lång stund vi fick tillbringa på rummet så vi kunde lika gärna struntat i rummet och lagt ner huvet på konferensbordet och sova istället.
Mötet var för övrigt väldigt givande och riktigt intressant. När vi fick åka hem var huvet fullproppat med information och idéer. Synd bara att vi får vänta så länge till nästa gång för jag hinner nog glömma bort alla superbra idéer jag har.
Vi får se hur det blir sen i slutändan.
Den här veckan har jag fått vara på mitt favvoställe. Dupont. Jag vet inte varför jag gillar det så mycket men jag känner mig avslappnad och trygg där. Det är väl för att det är det närmaste eget objekt jag haft. Jobbar man på det viset som jag gör och alltid får hoppa in för andra så får man aldrig en relation till kunden men dupont hade jag i en månad så där hann jag bli hemmastadd.
Lotta har varit hemma med sjuka barn men imorgon kommer hon igen så då är det slut med det roliga.
Jag sa till henne att hon gärna fick va hemma veckan ut men hon nappade tydligen inte på det.
Nu ska jag fixa till nåt att äta. Nåt mellanting mellan middag och kvällsmat. Jag har inte varit hungrig och inte haft tid innan så nu får jag ta tag i det. Hade det bara varit för mig själv kunde jag ha tagit en macka eller nåt men när man har fem grabbar/män i olika åldrar så förslår det inte.

Helst av allt skulle jag vilja ha en tupplur på lunchen men det är ingen bra idé. Det kan va svårt att komma igång sen igen.
Den sista tiden har jag varit ofattbart trött. Jag vet inte om det beror på att jag har för svag dos på medicinen mot sköldkörteln eller om det är sviter efter macken eller bara vintertrötthet.
Vissa dagar känner jag mig helt avtrubbad både psykiskt och fysiskt.
Imorgon ska jag iväg på nån spavistelse eller nåt liknande på nya hotellet vid Gränsö med cheferna och arbetsledarna för att diskutera framtiden och hur vi kan förbättra företaget.
Jag har massor att säga och många bra förslag till förbättringar men jag är rädd för att ingen av dom kommer vilja lyssna på mig eftersom mina förbättringar inte är bara i vinstsyfte utan mest för att personalen ska få en bättre arbetsplats.
Jag får hoppas att jag blir lyssnad på så jag inte kommer hem frustrerad.
Vi ska träffas där vid 12 imorgon och kommer förhoppningsvis hem till lunch på fredan. Det blir till att umgås väldigt intensivt med ledningen. Kan va intressant. Vem vet.
Jag tycker om att tänka och diskutera så jag tror ändå att det kommer bli bra i det stora hela.
Dessutom är det väl den enda gången jag får chans att övernatta på ett så nybyggt hotell.
Nu är snart lunchen slut så jag har ett par timmars jobb kvar för den här veckan.

Det var bestämt sen innan att vi skulle åka med Ann-Kari och Magnus till Ikea. Jag har saker att köpa till småkillarnas rum och duschväggar till nygamla badrummet och dom skulle handla till tjejernas rum.
Idag har jag haft ångest hela dan över hur vi skulle göra.
Jag hade ordnat med småkillarnas kompisar så dom kunde vara där hela dan men samtidigt hade jag dåligt samvete för Fabian. Det kändes inte rätt att lämna honom efter allt som han haft mot sig nu i veckan.
Jag var också lite bekymrad över väglaget. Det snöar fortfarande lite grann och på vägarna ligger det ett packat lager snö. Att kana till Linköping med stor släpkärra bakom på dom dåliga vägarna känns inte som en bra idè.
Dessutom berättade Ronnie plötsligt sent på kvällen också att han inte hade bytt till vinterdäck på kärran utan det behövde han göra innan vi åkte också.
Det känns ju ännu mer tryggt och bra och välplanerat.
Jag hörde av mig till Ann-Kari och sa att vi var tveksamma och hon sa att det var ok men ändå kan jag inte släppa mitt dåliga samvete.
Hur jag än gör blir det ju fel.
Åker vi har jag dåligt samvete för Fabian och åker jag inte får jag det för Ann-Kari.  Jag vill åka för att få sakerna inhandlade som jag behöver och jag vill inte åka för att jag är en bilfeg människa som alltid tror att vi ska krocka och det blir inte bättre av att det är dåligt väglag dessutom.
Hur man än väljer så blir det fel iband.

Det började med att Fabian, Nicko och jag var hos deras diabetesdoktor i torsdags.
Plötsligt när Anders (doktorn) frågade Fabian om han tyckte det var jobbigt med diabetesen började Fabian att gråta. Han bara bubblade ur sig om hur jobbigt han tyckte det var i skolan. Om hur dom särbehandlar honom där och att dom låter det ta en kvart vid lunchen för att dom ska ta blodsocker tillsammans med honom och dessutom föra dagbok. Han måste dessutom gå undan i ett särskilt rum som om han skulle va pestsmittad. Doktorn sa att dom gör ju ett stort problem av nåt osm faktiskt är ett litet problem egentligen. 
Allt det gör att han alltid kommer ut en kvart efter alla andra barn på rasten och då är det försent att hitta nån att leka med och han får tillbringa rasterna själv.
Får Fabian själv ta hand om sitt blodsocker och sprutan och om han kan få tid till det fem minuter innan lektionen innan maten slutar så kan han hinna ut som alla andra.
Han berättade också att trots att både han och jag har sagt att han får äta vanligt bröd och allt annat så får han ändå special så fort dom ska ha nåt speciellt.
Doktorn blev jättebekymrad över hur dåligt Fabian mår och frågade mig om han får lov av mig att göra vad han kan för att hjälpa till. Naturligtvis fick han det men jag tänkte att antagligen har han glömt det så fort vi har gått. Han är en jättebra doktor men han har ju inte bara mina barn direkt så jag förväntar mig inte att han ska kunna lägga ner massa energi på bara dom.

På fredagen ringde doktorn till min mobil när jag var på jobbet ochsa att han hade ringt och pratat med både Fabians lärare och hans rektor. Han hade haft ett långt och bra samtal med dom och sagt till dom att låta Fabian klara sig själv och att låta honom göra det på lektionstid så att han ska slippa bli lidande och dom hade gått med på det. Jag blev så otroligt glad för honoms skull. Jag har förstått hela hösten att nåt har varit fel.
Han har varit hemma onormalt mycket från skolan och verkat ledsen. Jag har misstänkt att det var det här som var fel men har inte fått det bekräftat riktigt. Nu kändes det som om Fabian skulle få det lite bättre.
Han har ofta sagt i höstas att han skulle kunna göra vad som helst för att få bli som alla andra. Han frågade mig en dag om han fick ta pengarna han fick från föräkringen för diabetesen och ge till diabetesforskningen.

När jag kom hem från jobbet vid tre så gick jag direkt in till Fabian och frågade jätteglatt om han hade hört att doktorn hade pratat med skolan men mitt leende dog när Fabian vände sig mot mig och jag såg att han satt och storgrät.
Det visade sig att han och hans kompis Elias hade blivit slagna med knutna nävar i magen och nertryckta i snön av 6 äldre grabbar på skolan.
När jag frågade om lärarna visste nåt sa han att lärarna hade sagt att om man ger sig in i leken får man leken tåla!
Då blev jag arg och ringde rektorn.
Jag sa vad Fabian hade sagt och bad henne att jag ville att hon skulle kolla upp varför läraren tyckte att det var ok att dom får stryk.
Fabian och hans kompis hade gått till fotbollsplan för att ha snöbollskrig och inte för att få stryk. Det är inget jag kan acceptera. Jag ville få fram till skolan att dom ska ha bättre uppsikt över vad som händer på skolgården på rasterna. Det är inte första gången incidenter händer på den där skolan och inga rastvakter syns till.
För inte så länge sen var det pojke på skolan som tog stryptag på en annan så att han tuppade av men den gången hade som tur var en rastvakt gått förbi och hunnit rädda pojken. Den andra pojken hade då fortfarande händerna runt halsen på honom så ingen vet vad som hade hänt annars.
Man ryser när sånt händer. Dom är ju så små och våld ska inte finnnas med i deras ordlista i den åldern. Det är skrämmande.

För att göra Fabian lite gladare bestämde vi oss för att spela bowling med alla våra barn igår kväll men inte ens det ryckte upp honom. Han var på jättekonstigt humör hela kvällen.
Jag tycker så synd om honom.
Lagom tills han fått ett problem löst så får han ett nytt.
Ronnie ville åka bort och konfrontera den av grabbarna som slog Fabian men jag sa till honom att tyvärr blir det nog bara värre. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Ronnies sätt kanske är mer effektivt än mitt.
Varför kan det inte va lite lättare att växa upp. Stackars barn.

Lilla Wille skulle döpas i Ankarsrums kyrka idag. Wille skötte sig, vi kom i tid, maten var god och efterrätten var godast. Precis som ett dop ska vara.
Nästa dop blir Tommys bebis med okänt namn som just nu går under namnet Siirkalisa i våran familj tills vi vet vad det blir. I Finland (som Mari kommer ifrån) har man som tradition att inte tala om barnets namn förrän vid dopet så det blir en överraskning.
Vi har bestämt oss för att stanna kvar över natten i Stockholm efter det dopet. Vi ska sova på hotell och se på Hairspray. Jag får hoppas att den passar alla barnen. Svärmor får också äran att vara med oss. Hon tycker nog att jag är lite dampig och impulsiv men det bjuder jag på. Jag frågade henne om hon var intresserad men sen kunde jag inte vänta på att hon skulle bestämma sig för jag var rädd att hotellrummen och musikalbiljetterna skulle ta slut så jag bestämde över huvet på henne. 
Man kan inte vela hur länge som helst. Det måste hon ha lärt sig efter att ha haft mig i sin familj i snart 20 år.

Imorgon är det Kvantum som gäller vid 6 på morgonen och sen ska jag springa i trappor. Känns inte som att jag ser fram mot det direkt. Jag skulle behöva va långledig. Jag är trött konstant. Jag har till och med börjat sova middag ibland. Måste va ett ålderstecken. 
I helgen hade jag jouren så då måste jag gå med jourtelefonen med mig överallt ifall att nån blir sjuk så då känner man sig på språng hela tiden.
Igår hade jag Västerport på morgonen. Eftersom jag dessutom hade jouren och kunde åka på fler jobb åkte jag dit så tidigt jag kunde för att kunna va beredd på fler jobb ifall att. Naturligtvis var det ingen som blev sjuk nu när jag hade förberett mig så det var förgäves men det var skönt att bli klar tidigt i alla fall. 
På nyårsdagen hade jag Kvantum och det var det enda jobbet vi hade den dan så då behövde jag inte vara rädd att bli dubbelbokad.
Nu ska Nicko ha sin data så jag får inte skriva mer. Jag orkar inte starta upp min egen så det får bli en bok nu istället.

Nu är det 2010 och det kommer väl som vanligt att ta några månader att vänja sig vid det. Oftast vänjer man sig lagom tills det är dax för ett nytt år.
Idag har jag varit uppe tidigt och jobbat. Det hade kommit massa snö och dom enda som var ute på vägarna var jag och traktorerna. Nu sitter jag och samlar ork till att åka iväg igen. Jag skulle behöva komma ner på stan en sväng men det tar emot.
Ett tag var jag inne på att åka och titta på soffa i Mörlunda men jag har slagit det ur hågen tror jag.
Jag läste kommentaren från Karin nu när jag loggade in och jag kan säga att jag kommer heller aldrig att glömma förra julen.
Jag skickade ner Ronnie för att köpa en present till Karin och då passade han på att köpa en till mig med. När julafton kom så hade han blandat ihop våra presenter och den som blev mest snopen var han själv. Jag trodde bara att han hade tyckt att ängeln som jag sagt till honom att köpa till Karin var så söt att han köpte en likadan till mig med så hade han inget sagt så hade jag varit glad och nöjd med den.
Han satt i evigheter och våndades och vågade inte ringa Karin för att berätta att presenten hon fått egentligen var till mig men till slut tog han mod till sig.
Lite kul var det allt i alla fall.
Hoppas Karin förstår att vi saknar henne i våran familj.

Nu måste jag ta tag i mitt liv och ta en tur till stan. Imorgon är det dop och jag vet redan vad jag ska köpa till lilla Wille så det behöver inte bli nån lång stund på stan.