fyrbarnsmor

Det har varit mycket jobb idag och mycket känslor åt många håll. Uppretad på vissa i ena stunden och ler åt andra i nästa stund. Jag känner av när det är mycket på jobbet i privatlivet med.
Antagligen är mycket av min utmattning på grund av allt obearbetat jag har efter mamma.
Att fylla år tog på krafterna och jag tänkte mer än nånsin på att det faktiskt inte bara är min dag utan även mammas. Det är en stor dag när man föder sina barn och det vet jag ju så starkt med mina egna men ändå har jag inte riktigt satt mig in i att mamma måste känt så med.
Jag kan tänka ibland när jag känner mig extra lycklig över nåt barnen säger eller gör att så måste mamma ha känt med mig med.
Jag vet inte varför man inte förstår medan tid finns.
Jag drömmer ofta om min mamma nu för tiden och varje gång jag vaknar från en sån dröm känns det som att hon varit hos mig på riktigt och som om hon vill säga mig nåt.
Jag har kramat henne i drömmar och känt värmen i armarna efter henne när jag har vaknat.
Innan hon dog trodde jag inte nånting på allt prat om "andra sidan" och sånt men nu vet jag inte.
Mycket kan nog vara hoppet och önskan om att få ha en bit av henne kvar.
Jag önskar bara att jag snart kan få börja känna mig som förut igen. Det har snart gått ett halvår men såren är fortfarande ömma. Dom gör ont i mig varje dag.
Det är bara på jobbet som jag kan känna mig någorlunda ok så antagligen har jag för lite att göra på fritiden eftersom jag hinner tänka och känna för mycket då.

Idag är Ronnie, Jimmy och Monika i stockholm och begraver ronnies morbror George.
Jag träffade honom när Choffe var liten vid två tillfällen så jag kan inte säga att jag kände honom så det fanns ingen anledning för mig att närvara. För Ronnie känns det ju naturligtvis tungt.
George var en stor del av ronnies barndom och det finns ju alltid minnen som kommer upp och blir starkare när nån dör.
Nu är dom i alla fall på väg hemåt.
Jag tycker inte om att dom åker så här sent men det ska väl gå bra hoppas jag.

Fabian lanar på altan med kompisar och Emil lanar hos love. Själv så behöver jag gå och lägga mig för imorgon är det kurs på jobbet mellan 8 till 13 och dessutom har jag beredskap.
Först blir det nattpromenad med pyret.

Mycket har hänt sen sist.
Mamma blev sjuk i cancer i våras. Läkarna ställde in oss på att hon hade max ett halvår kvar men det blev endast sex veckor.
Jag saknar henne varje dag. Hon dog dagen efter choffes 21årsdag. Hon skriver om hur mycket hon ser fram mot att få gratta Choffe och att hon hoppas få vara med när Nicko fyller år i sin dagbok. Hon hann aldrig gratta Choffe eller Nicko.
Jag har aldrig mist nån så här nära innan så jag visste inte vad riktig sorg var. Vissa dagar är det övermäktigt och då vet jag inte hur jag ska orka ta mig ur det. Det känns inte som det finns nån ljusning framför mig alls.
Just idag har det varit en sån dag. Min egen födelsedag närmar sig och mamma kommer inte att vara där. Jag har ibland försökt att låta bli att fira mina födelsedagar men det har alltid mamma satt stopp för. Hon älskade födelsedagar.
Varför kan man aldrig lära sig att ta tillvara på livet medan man kan.
En annan fruktansvärd händelse var lilla Fannys bortgång. Barnens kusin dog i en bilolycka två veckor innan mamma dog. Hon var endast 15 år. Sorgen som hennes föräldrar tvingas utstå måste vara grotesk. Att mista sitt barn är nog det som är det absolut värsta tänkbara.
Vi åkte till stockholm så fort Tommy ringde och berättade att Fanny låg på intensiven. Vi hann inte fram innan hon dog men vi stannade i tre dar för att stötta.
Jag hade ju samtidigt mamma här hemma som var dödssjuk så jag kände mig splittrad och behövde komma hem för att närvara på läkarbesök och annat.
Det finns mycket jag skulle kunna älta om sorgen men jag klarar inte det nu. Jag försöker hålla mig flytande utan att bryta ihop. Det räcker gott för mig.

För övrigt har allt flutit på som vanligt. Vi renoverade vår hall i somras och tappade garderobsdörren på mitt långfinger min första semesterdag så jag blev sjukskriven med fingret i skena i tre veckor.

Emil har opererat båda vaderna eftersom han är tågångare så han har suttit i rullstol i fem veckor. Nu har han en vecka kvar med gips och idag var vi hela dan på sjukan för att prova ut skenorna som jan ska sova med i tre månader framöver.

Choffe har fått fast jobb hos Jimmy på Anderssons glas och ska snart flytta till en tvåa med Fanny.

Nicko beatboxar på tillställningar och börjar bli en västervikskändis.

Jag hoppas att jag kan finna motivationen att skriva nån mer gång men nu har jag ont i huvet och tänker ta min bok och lägga mig och läsa.