fyrbarnsmor

Är man Emil så är man van vid att doktorer pillar och håller på i ögonen.
Jag hade aldrig kunnat sitta still med en plastbit i ögat och stirra rakt in i en apparat som blixtrar i ögat hela tiden.
När vi kom dit fick han först två olika sorters droppar som inte kändes så sköna direkt. Men Emil han gnällde inte en gång trots svedan.
Vi fick sätta oss i väntrummet igen tills hans pupill var stor.
Inne i undersökningsrummet fick han sitta helt stilla och titta in i en apparat som doktorn skulle undersöka med först.
Han fick inte knappt blinka och absolut inte röra sig en millimeter förrän doktorn blev irriterad och beordrade mig att hålla bakom nacken på Emil så han skulle sitta tätt intill. Han hade absolut inget som helst tålamod.
Emil har gjort det här miljoner gånger (nästan) så han sitter väldigt stilla men inte stilla nog tydligen.
Efter undersökningen blev det två olika droppar till som skulle bedöva och sen ner i källaren där lasern fanns i ett annat rum.
Jag fick sätta på mig konstiga glasögon för att skydda mina ögon.
Doktorn tog fram en rund plastlins som var lika stor som ett uppspärrat öga och cirka två centimeter utstående.
Sen skulle Emil spärra upp ögat medan han satte in plastlinsen i ögat så att inte Emil skulle kunna blinka.
Där blev jag mest imponerad på Emil. Jag hade ALDRIG klarat av den stora hårda plastbiten i ögat.
Emil sa inte ett knyst.
Stolen som han skulle sitta på var inte anpassad till barn så han fick sitta jätteobekvämt på knä på stolen och sätta pannan emot som på den andra apparaten.
Återigen blev jag beordrad att hålla bak på Emils huvud så han inte flyttade sig nån millimeter hit eller dit.
Doktorn hade nån liten spak som han styrde lasern med och tryckte av lite blixtar med jämna mellanrum.
När han äntligen var klar så sa han bara hejdå och sen fick vi gå.
Ingen klapp på axeln och beröm till Emil inget leende eller förklaring vad som händer nu.
Jag trodde vi skulle tillbaka till undersökningsrummet men så var det inte utan vi fick bara gå hem.
Jag fick ställa alla frågor till sjuksköterskan som var världens trevligaste.
Utav henne fick Emil allt det berömmet som jag anser att han hade gjort sig förtjänt av.
Han fick till och med välja två saker ur leksakslådan för att han varit så duktig.
Han är stolt som en tupp över sitt suddigummi och sin tatuering som han valde.
Hon förklarade för mig att nu är det upp till kroppen att ta hand om starren. Lasern delade upp den i småbitar så att kroppen förhoppningsvis forslar bort beläggningen som ligger i ögat ut ur kroppen.
Jag tror det var nåt sånt. Jag fattar inte mycket av det men det lät väldigt bra.
Nu blir det återbesök om en månad och då får vi se om det lyckades.
Vi avslutade med lunch på mcDonalds. Det var Emils önskan och jag tyckte han var värd det.