Jag börjar bli orolig för framtiden utan barnen
Allt jag gör är för mina barn skull. Dom är mitt allt. Jag har aldrig tidigare riktigt förstått att dom faktiskt ska flytta hemifrån en vacker dag.
Nu börjar Choffe närma sig artonårsdagen och helt plötsligt känns det som att det närmar sig med stormsteg.
Om ett och ett halvt år har han gått ut gymansiet och då vet jag inte vad som kommer efter det.
Han kanske söker vidare nånstans dit han måste flytta eller så kan det hända att han får jobb.
Vad ska jag göra när killarna flyttar från mig? Jag kommer att gråta oavbrutet i veckor när barnen tar sina kartonger och går ifrån mitt hem.
Jag skulle kunna tänka mig att ha dom i den här åldern och stanna dom resten av deras liv. Jag är ju så nöjd med dom som dom är.
Alla fyra är inne i en jätterolig period i livet och jag älskar varje dag med dom.
Jag får köpa en herrgård med massa rum så får alla sonhustrur och barnbarn bo med oss där.
Usch jag får panik när jag tänker på att Ronnie och jag kommer sitta helt själva utan dom i vårat hus. Inte för att jag inte vill va själv med Ronnie men barnen är ju en del av oss och dom hör hemma där.
Alla fem killarna i mitt liv!
