Operationen är överstökad
Det gick smidigt och bra. Jag kom in vid 7.45 och fick gå upp till operation med en gång. Jag blev visad till en "hytt" där jag skulle byta om till dom obligatoriska snygga sjukhuskläderna. En helt suverän vit skjorta i storlek enorm och ett par sexiga knästrumpor som hasar ner så fort man rör sig.
Som tur var hade jag tagit med mig en bok för det blev en del väntande. Först kom narkosläkaren in och pratade med mig och sen blev det väntande igen tills operationsläkaren kom och hade sitt samtal med mig. Vad han sa har jag ärligt talat inte en aning om. Han är nämligen dansk och min danska är lite ringrostig så jag förstod varannat ord och det blir dålig sammanhållning i meningarna då.
Efter ytterligare en stund kom sköterskan som skulle sätta droppet i handen. Hon kom snart fram till att jag hade väldigt segt skinn i min hand. Hon tryckte och nötte flera gånger innan nålen kom på plats och det var inte angenämt direkt.
Vid kvart i tio körde dom in mig i operationssalen. Jag spändes fast med bälte i sängen innan vi åkte och sköterskan sa när vi kom in att det skulle jag vara glad för eftersom hon som körde mig hade nyss åkt dit för fortkörning.
Inne i salen spände dom fast mig ännu mer. Dom spände fast båda benen och ena armen så man kan ju undra om dom tänkte köra rally med mig när dom sövt mig. I så fall är jag glad att dom spände fast mig för det hade blivit tungt för dom att lyfta upp mig igen om jag ramlade av.
När jag vaknade upp var klockan kvart över elva.
Jag vaknade upp med en extrem rastlöshet. Jag fick bara en känsla över att jag ville hem med en gång. Jag bad flera gånger om att få åka hem så till slut tog dom bort droppet och lät mig ringa efter Ronnie. Jag talade om för dom att det inte var personligt utan jag ville hem till min säng.
När jag kom hem var klockan halv ett och jag gick direkt och la mig och där låg jag till sju på kvällen så nu får jag betala priset för det.
Nu är jag klarvaken och den molande värken i magen kom för några timmar sen när all medicin gått ur kroppen.
Jag får nog svälja mig en panodil och försöka tvinga mig till att sova annars blir jag liggande hela dan imorgon.
Tyvärr får jag försöka bädda ner mig i Emils säng för Ronnie har åkt på maginfluensa och springer på toaletten och spyr så inne hos honom vill jag inte ligga. Jag tycker oerhört synd om honom men jag vill inte ha smittan om jag kan undvika det.
Imorgon blir alltså både Ronnie och jag hemma från jobbet. Båda två med värk i magen men av olika anledningar. Jag tar hellre min värk än Ronnies.
Som tur var hade jag tagit med mig en bok för det blev en del väntande. Först kom narkosläkaren in och pratade med mig och sen blev det väntande igen tills operationsläkaren kom och hade sitt samtal med mig. Vad han sa har jag ärligt talat inte en aning om. Han är nämligen dansk och min danska är lite ringrostig så jag förstod varannat ord och det blir dålig sammanhållning i meningarna då.
Efter ytterligare en stund kom sköterskan som skulle sätta droppet i handen. Hon kom snart fram till att jag hade väldigt segt skinn i min hand. Hon tryckte och nötte flera gånger innan nålen kom på plats och det var inte angenämt direkt.
Vid kvart i tio körde dom in mig i operationssalen. Jag spändes fast med bälte i sängen innan vi åkte och sköterskan sa när vi kom in att det skulle jag vara glad för eftersom hon som körde mig hade nyss åkt dit för fortkörning.
Inne i salen spände dom fast mig ännu mer. Dom spände fast båda benen och ena armen så man kan ju undra om dom tänkte köra rally med mig när dom sövt mig. I så fall är jag glad att dom spände fast mig för det hade blivit tungt för dom att lyfta upp mig igen om jag ramlade av.
När jag vaknade upp var klockan kvart över elva.
Jag vaknade upp med en extrem rastlöshet. Jag fick bara en känsla över att jag ville hem med en gång. Jag bad flera gånger om att få åka hem så till slut tog dom bort droppet och lät mig ringa efter Ronnie. Jag talade om för dom att det inte var personligt utan jag ville hem till min säng.
När jag kom hem var klockan halv ett och jag gick direkt och la mig och där låg jag till sju på kvällen så nu får jag betala priset för det.
Nu är jag klarvaken och den molande värken i magen kom för några timmar sen när all medicin gått ur kroppen.
Jag får nog svälja mig en panodil och försöka tvinga mig till att sova annars blir jag liggande hela dan imorgon.
Tyvärr får jag försöka bädda ner mig i Emils säng för Ronnie har åkt på maginfluensa och springer på toaletten och spyr så inne hos honom vill jag inte ligga. Jag tycker oerhört synd om honom men jag vill inte ha smittan om jag kan undvika det.
Imorgon blir alltså både Ronnie och jag hemma från jobbet. Båda två med värk i magen men av olika anledningar. Jag tar hellre min värk än Ronnies.
Kommentarer
Trackback
