Tillbaka på macken
Jag var ledig igår och började inte förrän vid elva idag så jag känner mig utvilad nu.
Igår lämnade Ronnie barnen på skolan åt mig så jag fick sova ut. Jag vaknade inte förrän elva.
Egentligen var det inte min avsikt från början att ligga och sova bort hela dan utan jag tänkte att jag skulle gå upp så fort alla gått hemifrån och äta frukost i lugn och ro för mig själv.
Tyvärr råkade jag somna medans jag låg och lyssnade på familjen som gjorde sig klara.
Lagom när jag hade masat mig ur sängen ringde Åsa och frågade om vi skulle ta en lunch så det blev en timma på Corner.
Hem igen och göra lite nytta i en timma och sen kom dagens roligaste åtagande.
Kvartsamtal för båda smågrabbarna. Fabians gick fort. Han är duktig, flitig, hänsynsfull, ligger långt före dom andra helt enkelt bara lovord. Det samtalet var avklarat på dom avsatta 45 minuterna.
Sen skulle vi gå över till Emil. Där var det inte riktigt lika mycket lovord. Han kan som sagt inte ljuda bokstäver, stör i klassen med sina tics och är allmänt ointresserad av skolan.
Han hade blivit mycket bättre sa läraren men fortfarande var han alldeles för vild.
Efter halva samtalet fick Emil gå ut utanför eftersom vi inte ville ta upp dom jobbiga bitarna när han lyssnade.
Jag vet inte om dom har rätt. Han kanske ska gå i specialklass. Jag kanske överreagerar. Jag vet faktiskt inte vad som skadar honom mest.
Fortsätter det som nu i skolan så kommer han att halka efter dom andra. Dessutom är alla barnen i klassen jätteirriterade på Emil som stör hela tiden så det byggs upp ett agg mot honom.
Jag skulle kunna tänkt mig att låta honom gå kvar i sexårsverksamheten ett tag till eftersom han är född sent på året och inte är speciellt mogen än. Det är ju försent för det nu så nåt måste ju göras antar jag.
Jag vill bara inte "stämpla" honom redan. Nicko har fått sin stämpel som stökig och den släpper aldrig efter det. Har dom väl börjat särbehandla ett barn så kommer hela skolgången bli sån. Det är min erfarenhet.
Jag vet inte. Jag kanske har fel. Jag kanske förstör hela hans möjlighet till att komma ifatt bara för att jag blivit lite "nojig" utav mina gamla erfarenheter. Jag skulle aldrig ha valt samma skola igen. Jag kan aldrig bli objektiv när det gäller dom. Det finns för mycket sår kvar.
Varför ska det vara så svårt att göra det som är rätt. Jag trodde vi gjorde det förra gången med Nicko men istället så förstörde vi hela hans liv. Hade jag inte gått med på att ta emot deras "hjälp" den gången så hade kanske Nicko kunnat gå i en "vanlig" klass idag.
Hade jag bara haft ett facit men såna finns ju inte.
Igår lämnade Ronnie barnen på skolan åt mig så jag fick sova ut. Jag vaknade inte förrän elva.
Egentligen var det inte min avsikt från början att ligga och sova bort hela dan utan jag tänkte att jag skulle gå upp så fort alla gått hemifrån och äta frukost i lugn och ro för mig själv.
Tyvärr råkade jag somna medans jag låg och lyssnade på familjen som gjorde sig klara.
Lagom när jag hade masat mig ur sängen ringde Åsa och frågade om vi skulle ta en lunch så det blev en timma på Corner.
Hem igen och göra lite nytta i en timma och sen kom dagens roligaste åtagande.
Kvartsamtal för båda smågrabbarna. Fabians gick fort. Han är duktig, flitig, hänsynsfull, ligger långt före dom andra helt enkelt bara lovord. Det samtalet var avklarat på dom avsatta 45 minuterna.
Sen skulle vi gå över till Emil. Där var det inte riktigt lika mycket lovord. Han kan som sagt inte ljuda bokstäver, stör i klassen med sina tics och är allmänt ointresserad av skolan.
Han hade blivit mycket bättre sa läraren men fortfarande var han alldeles för vild.
Efter halva samtalet fick Emil gå ut utanför eftersom vi inte ville ta upp dom jobbiga bitarna när han lyssnade.
Jag vet inte om dom har rätt. Han kanske ska gå i specialklass. Jag kanske överreagerar. Jag vet faktiskt inte vad som skadar honom mest.
Fortsätter det som nu i skolan så kommer han att halka efter dom andra. Dessutom är alla barnen i klassen jätteirriterade på Emil som stör hela tiden så det byggs upp ett agg mot honom.
Jag skulle kunna tänkt mig att låta honom gå kvar i sexårsverksamheten ett tag till eftersom han är född sent på året och inte är speciellt mogen än. Det är ju försent för det nu så nåt måste ju göras antar jag.
Jag vill bara inte "stämpla" honom redan. Nicko har fått sin stämpel som stökig och den släpper aldrig efter det. Har dom väl börjat särbehandla ett barn så kommer hela skolgången bli sån. Det är min erfarenhet.
Jag vet inte. Jag kanske har fel. Jag kanske förstör hela hans möjlighet till att komma ifatt bara för att jag blivit lite "nojig" utav mina gamla erfarenheter. Jag skulle aldrig ha valt samma skola igen. Jag kan aldrig bli objektiv när det gäller dom. Det finns för mycket sår kvar.
Varför ska det vara så svårt att göra det som är rätt. Jag trodde vi gjorde det förra gången med Nicko men istället så förstörde vi hela hans liv. Hade jag inte gått med på att ta emot deras "hjälp" den gången så hade kanske Nicko kunnat gå i en "vanlig" klass idag.
Hade jag bara haft ett facit men såna finns ju inte.
Kommentarer
Trackback
