fyrbarnsmor

Det var en tjej som var 12 år och helt hopplös.
Det var jättesynd om henne egentligen. Jag sa till Nicko att det finns inget barn som beter sig så om dom inte mår bra.
Nicko och jag kom in på att prata om hur han beter sig och hur hans kompisar beter sig hemma.
Han sa att alla hans kompisar gapar och skriker och beter sig illa åt mot sina föräldrar.
Jag måste säga att i så fall har jag haft tur. Peppar peppar. Mina barn har aldrig varit otrevliga och uppkäftiga mot mig.
Visst nu har jag två till som ska bli tonåringar så än är det ju inte försent.
Det underliga är ändå att dom här kompisarna som Nicko syftar på är hur gulliga och mysiga som helst när dom är hos oss. Jag tycker synd om deras föräldrar som inte får se den sidan av sina barn så ofta men man ska ju vara glad när barnen kan uppföra sig bra borta. Då har man gjort bra ifrån sig i uppfostran.
Nicko har en tjejkompis som hela familjen avgudar. Hon är världens mysigaste tjej.
Hennes mamma ringde en dag och frågade lite försynt om det gick bra att hon var hos oss jämt. Ronnie svarade som det var att vi tycker otroligt mycket om henne och hur duktig och trevlig hon är. Hennes mamma blev helt tyst. Hon kände inte riktigt igen den beskrivningen av henne, hemma hade dom massor av bråk.
Konstigt att barnen kan vara så ombytliga. Det är väl för att dom är bekväma med sina föräldrar i hemmet och vet att man kan få ur sig sin frustration och att föräldrar älskar en alltid i alla fall.
När jag ser på det på det viset så kan man undra varför inte mina grabbar bråkar lite mer hemma. Är inte dom bekväma med mig? Jag får nog fråga Koffe och Nicko varför dom inte skriker mer och slänger i dörrar och kallar oss saker.