Macken är död
I tisdags sattes vi i konkurs.
Vi blev tvungna att själva lämna in konkursansökan som en direkt följd av att OKQ8 skulle hämta sina pumpar på måndan. Vi hade inte så mycket val.
Allt är väldigt komplicerat och vägen hit var inte helt rak och enkel.
Vid halv elva på tisdan ringde våran konkursadvokat och pratade med mig och vi kom fram till att vi skulle stänga med omedelbar verkan.
Att bara smälla igen dörren för sista gången nånsin var inte lätt.
Så fort jag hade lagt på så rann tårarna oavbrutet. Stammisar kom in och kramades och jag bara grät.
Att skriva lappen där det stod att vi hade stängt och sen sätta upp dom på alla pumpar gjorde fysiskt ont. Det var nåt inom mig som dog.
Det kan tyckas löjligt för nån utomstående men jag kan aldrig förklara för nån hur mycket mina kunder och mitt liv på macken har betytt för mig.
Jag visste det nog inte fullt ut själv förrän jag stod inför fakta.
Det här var definivt en av mina värsta dagar nånsin.
Jag kommer sakna det så mycket. Allt. Till och med helgjobbandet..
Några timmar efter att jag hade stängt för sista gången skulle jag till städcentralen och skriva på anställningsbeviset och hämta jobbarkläder till på måndag. Det kändes surrealistiskt att gå från en konkurs till ett nytt jobb på samma dag.
Glädje och förtvivlan om vartannat.
Det kommer gå bra på mitt nygamla jobb.
Jag kan jobbet och många av kunderna och känner en hel del av personalen.
Det kommer bli bra.
Men trots allt så saknar jag min mack så det gör ont.
Varje gång jag kommer dit nu och ska lämna ut kylar eller andra saker som ska tillbaka blir det så påtagligt.
Butiken blir mer och mer tom för varje gång jag lämnar ut nåt.
Det ekar i butiken nu och det enda jag har kvar att lämna tillbaka är cocacolakylar.
Det är så oåterkalligt nu. Jag har väl ibland fått för mig om att nåt kommer hända så att allt ordnar upp sig.
Jag trodde inte på att dom verkligen skulle läga ner när allt kom omkring.
Jag hade väl kanske trott att dom skulle komma sista dan och säga att allt var ett dåligt skämt eller nåt.
Det var inget skämt.
Vi blev tvungna att själva lämna in konkursansökan som en direkt följd av att OKQ8 skulle hämta sina pumpar på måndan. Vi hade inte så mycket val.
Allt är väldigt komplicerat och vägen hit var inte helt rak och enkel.
Vid halv elva på tisdan ringde våran konkursadvokat och pratade med mig och vi kom fram till att vi skulle stänga med omedelbar verkan.
Att bara smälla igen dörren för sista gången nånsin var inte lätt.
Så fort jag hade lagt på så rann tårarna oavbrutet. Stammisar kom in och kramades och jag bara grät.
Att skriva lappen där det stod att vi hade stängt och sen sätta upp dom på alla pumpar gjorde fysiskt ont. Det var nåt inom mig som dog.
Det kan tyckas löjligt för nån utomstående men jag kan aldrig förklara för nån hur mycket mina kunder och mitt liv på macken har betytt för mig.
Jag visste det nog inte fullt ut själv förrän jag stod inför fakta.
Det här var definivt en av mina värsta dagar nånsin.
Jag kommer sakna det så mycket. Allt. Till och med helgjobbandet..
Några timmar efter att jag hade stängt för sista gången skulle jag till städcentralen och skriva på anställningsbeviset och hämta jobbarkläder till på måndag. Det kändes surrealistiskt att gå från en konkurs till ett nytt jobb på samma dag.
Glädje och förtvivlan om vartannat.
Det kommer gå bra på mitt nygamla jobb.
Jag kan jobbet och många av kunderna och känner en hel del av personalen.
Det kommer bli bra.
Men trots allt så saknar jag min mack så det gör ont.
Varje gång jag kommer dit nu och ska lämna ut kylar eller andra saker som ska tillbaka blir det så påtagligt.
Butiken blir mer och mer tom för varje gång jag lämnar ut nåt.
Det ekar i butiken nu och det enda jag har kvar att lämna tillbaka är cocacolakylar.
Det är så oåterkalligt nu. Jag har väl ibland fått för mig om att nåt kommer hända så att allt ordnar upp sig.
Jag trodde inte på att dom verkligen skulle läga ner när allt kom omkring.
Jag hade väl kanske trott att dom skulle komma sista dan och säga att allt var ett dåligt skämt eller nåt.
Det var inget skämt.
Kommentarer
Trackback
