fyrbarnsmor

Jag förstår att det är rätt rent utbildningsmässigt att låta Emil gå om men tänk om jag gör fel mot honom ändå?
Hans fröken ringde förut och sa att han hade blivit ledsen på rasten när hans kompisar hade fått veta och kompisarna hade tröstat honom.
Tänk om det är så att han hade kunnat komma ifatt dom andra ändå utan att behöva gå om. Då kommer han aldrig förlåta mig.
Tänk om vi skulle låta honom gå kvar i klassen och han inte kommer ifatt. Då kanske han aldrig kan ta igen försprånget som dom andra fått.
Tänk om hans självförtroende och självkänsla sjunker i botten av att behöva gå tillbaka till ettan.
Tänk om han inte går tillbaka till ettan och hans självförtroende sjunker för att han alltid kommer känna sig sämst i klassen.
Hans fröken sa att det var viktigt att vi pratar om det som nåt positivt men det känns ju bara konstgjort. Hur säger man till nån på ett positivt sätt att dom ligger så mycket efter i skolan att dom inte klarar den årskursen som dom egentligen tillhör?
Hur jag än vänder och vrider på det så anser jag inte att det är positivt. Jag och Ronnie försökte naturligtvis att låta glada och uppmuntrande när vi pratade med honom men han gick inte på det.
Emils fröken sa förut när hon ringde att hon var väldigt ledsen att han skulle behöva byta klass eftersom han är en sån personlighet. Han är en sån kille som gör alla glada. Han tillför mycket i en grupp.
Han är en sån person som är otroligt allmänbildad för att vara 8 år. Alltid positiv och glad och framåt.
Han leker allt han gör. Han kan inte ens kasta ett äppelskrutt utan att göra det till en lek.
Det kändes skönt att få höra allt fint hon hade att säga om honom.
Ska jag vara ärlig kom det en tår eller två. Hade det inte varit för att jag var mitt i fabriken på Dupont så hade jag nog storgråtit.
Han hade behövt en sån lärare som den han har nu. En lärare som kan fokusera på alla hans bra egenskaper istället för att se hans negativa och låta dom ta överhand. En lärare som kan få Emil att fokusera på skolarbetet när han sitter i klassrummet.
Det har inte funkat så bra med hans förra lärare. Där var det Emil som hade överhanden. Ville Emil gå ut och leka istället för att plugga så fick han som han ville. Det är en av anledningarna till att han kom efter dom andra.
Dom hade en äggklocka till Emil. Dom satte den på 10 minuter och om han klarade att sitta still dom minuterna så fick han gå ut och leka sen resten av lektionen.
Det blev med andra ord inte mycket aktiv tid i klassrummet.
Den nya läraren han haft nu sa att det kommer inte på tal. Leker gör vi på rasterna. Det är så jag tycker det ska vara. Jag får hoppas att den nya fröken är lika bra som den han haft nu den korta stund han gått i tvåan.
Jag hoppas vi tagit rätt beslut. Det finns ju inget facit så tiden får utvisa.
Varför är det så svårt att veta vad som är rätt och fel?