fyrbarnsmor

Det började med att Fabian, Nicko och jag var hos deras diabetesdoktor i torsdags.
Plötsligt när Anders (doktorn) frågade Fabian om han tyckte det var jobbigt med diabetesen började Fabian att gråta. Han bara bubblade ur sig om hur jobbigt han tyckte det var i skolan. Om hur dom särbehandlar honom där och att dom låter det ta en kvart vid lunchen för att dom ska ta blodsocker tillsammans med honom och dessutom föra dagbok. Han måste dessutom gå undan i ett särskilt rum som om han skulle va pestsmittad. Doktorn sa att dom gör ju ett stort problem av nåt osm faktiskt är ett litet problem egentligen. 
Allt det gör att han alltid kommer ut en kvart efter alla andra barn på rasten och då är det försent att hitta nån att leka med och han får tillbringa rasterna själv.
Får Fabian själv ta hand om sitt blodsocker och sprutan och om han kan få tid till det fem minuter innan lektionen innan maten slutar så kan han hinna ut som alla andra.
Han berättade också att trots att både han och jag har sagt att han får äta vanligt bröd och allt annat så får han ändå special så fort dom ska ha nåt speciellt.
Doktorn blev jättebekymrad över hur dåligt Fabian mår och frågade mig om han får lov av mig att göra vad han kan för att hjälpa till. Naturligtvis fick han det men jag tänkte att antagligen har han glömt det så fort vi har gått. Han är en jättebra doktor men han har ju inte bara mina barn direkt så jag förväntar mig inte att han ska kunna lägga ner massa energi på bara dom.

På fredagen ringde doktorn till min mobil när jag var på jobbet ochsa att han hade ringt och pratat med både Fabians lärare och hans rektor. Han hade haft ett långt och bra samtal med dom och sagt till dom att låta Fabian klara sig själv och att låta honom göra det på lektionstid så att han ska slippa bli lidande och dom hade gått med på det. Jag blev så otroligt glad för honoms skull. Jag har förstått hela hösten att nåt har varit fel.
Han har varit hemma onormalt mycket från skolan och verkat ledsen. Jag har misstänkt att det var det här som var fel men har inte fått det bekräftat riktigt. Nu kändes det som om Fabian skulle få det lite bättre.
Han har ofta sagt i höstas att han skulle kunna göra vad som helst för att få bli som alla andra. Han frågade mig en dag om han fick ta pengarna han fick från föräkringen för diabetesen och ge till diabetesforskningen.

När jag kom hem från jobbet vid tre så gick jag direkt in till Fabian och frågade jätteglatt om han hade hört att doktorn hade pratat med skolan men mitt leende dog när Fabian vände sig mot mig och jag såg att han satt och storgrät.
Det visade sig att han och hans kompis Elias hade blivit slagna med knutna nävar i magen och nertryckta i snön av 6 äldre grabbar på skolan.
När jag frågade om lärarna visste nåt sa han att lärarna hade sagt att om man ger sig in i leken får man leken tåla!
Då blev jag arg och ringde rektorn.
Jag sa vad Fabian hade sagt och bad henne att jag ville att hon skulle kolla upp varför läraren tyckte att det var ok att dom får stryk.
Fabian och hans kompis hade gått till fotbollsplan för att ha snöbollskrig och inte för att få stryk. Det är inget jag kan acceptera. Jag ville få fram till skolan att dom ska ha bättre uppsikt över vad som händer på skolgården på rasterna. Det är inte första gången incidenter händer på den där skolan och inga rastvakter syns till.
För inte så länge sen var det pojke på skolan som tog stryptag på en annan så att han tuppade av men den gången hade som tur var en rastvakt gått förbi och hunnit rädda pojken. Den andra pojken hade då fortfarande händerna runt halsen på honom så ingen vet vad som hade hänt annars.
Man ryser när sånt händer. Dom är ju så små och våld ska inte finnnas med i deras ordlista i den åldern. Det är skrämmande.

För att göra Fabian lite gladare bestämde vi oss för att spela bowling med alla våra barn igår kväll men inte ens det ryckte upp honom. Han var på jättekonstigt humör hela kvällen.
Jag tycker så synd om honom.
Lagom tills han fått ett problem löst så får han ett nytt.
Ronnie ville åka bort och konfrontera den av grabbarna som slog Fabian men jag sa till honom att tyvärr blir det nog bara värre. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Ronnies sätt kanske är mer effektivt än mitt.
Varför kan det inte va lite lättare att växa upp. Stackars barn.