VO-joggen sket sig
Emil och Fabian har tjatat i evigheter om att dom var tvungna att springa VO-joggen.
Det är inte min favvosysselsättning efter alla år som jag tillbringat på VOtorpet men för deras skull ställer man ju upp.
Klockan fem var jag tvungen att vara på VO med barnen för att hämta ut deras nummerlappar men ingen Emil syntes till och när man ringer till Oskar säger hans storasyster att dom är ute och spelar kula så Fabian och jag slänger oss in i bilen med Emils gympaskor och åker för att leta efter honom. Vi hittar honom inte nånstans och det slutar med att klockan är för mycket även för Fabian som skulle springa 10 minuter innan Emil.
Fabian blev lite besviken men svalde det. Vi fick åka hem och börja på maten istället.
När jag står och steker korvar som bäst kommer min söta lilla Emil hem och härjar om att att vi måste skynda oss för VO-joggen börjar snart.
Jag förklarar pedagogiskt för Emil att det redan är försent för man ska va en halvtimme innan och hämta nummerlappar och nu var det bara 10 minuter kvar och det tar 10 minuter att bara åka dit och då är det alltså helt omöjligt att hinna. Det är mycket enkel matematik kan jag tycka men Emil låser sig helt och hållet. Han skriker som besatt att "VI HINNER VISST" och "DET ÄR INTE MITT FEL" gång på gång. Jag försöker lugnt och försiktigt lugna honom och berätta att det visst är hans fel och visar flera gånger på lappen där det står när man måste vara där och pekar på klockan att det är försent men han ger sig inte.
Jag talar om för honom att hans storebror missade också VO-joggen tack vare att han inte tog med sig en mobil så vi kunde hitta honom när det var dax men han fortsatte bara att upprepa samma saker hela tiden.
Till slut skriker han och springer in på toaletten där han sitter i 20 minuter innan han slutligen kommer ut och låtsas som om inget hänt.
Jag vet inte vem han ärvt sitt humör efter men det är inget kul när han är på det humöret.
Det är inte min favvosysselsättning efter alla år som jag tillbringat på VOtorpet men för deras skull ställer man ju upp.
Klockan fem var jag tvungen att vara på VO med barnen för att hämta ut deras nummerlappar men ingen Emil syntes till och när man ringer till Oskar säger hans storasyster att dom är ute och spelar kula så Fabian och jag slänger oss in i bilen med Emils gympaskor och åker för att leta efter honom. Vi hittar honom inte nånstans och det slutar med att klockan är för mycket även för Fabian som skulle springa 10 minuter innan Emil.
Fabian blev lite besviken men svalde det. Vi fick åka hem och börja på maten istället.
När jag står och steker korvar som bäst kommer min söta lilla Emil hem och härjar om att att vi måste skynda oss för VO-joggen börjar snart.
Jag förklarar pedagogiskt för Emil att det redan är försent för man ska va en halvtimme innan och hämta nummerlappar och nu var det bara 10 minuter kvar och det tar 10 minuter att bara åka dit och då är det alltså helt omöjligt att hinna. Det är mycket enkel matematik kan jag tycka men Emil låser sig helt och hållet. Han skriker som besatt att "VI HINNER VISST" och "DET ÄR INTE MITT FEL" gång på gång. Jag försöker lugnt och försiktigt lugna honom och berätta att det visst är hans fel och visar flera gånger på lappen där det står när man måste vara där och pekar på klockan att det är försent men han ger sig inte.
Jag talar om för honom att hans storebror missade också VO-joggen tack vare att han inte tog med sig en mobil så vi kunde hitta honom när det var dax men han fortsatte bara att upprepa samma saker hela tiden.
Till slut skriker han och springer in på toaletten där han sitter i 20 minuter innan han slutligen kommer ut och låtsas som om inget hänt.
Jag vet inte vem han ärvt sitt humör efter men det är inget kul när han är på det humöret.
Kommentarer
Trackback
