fyrbarnsmor

Nu är det bara 2 jobbardagar kvar tills jag för första gången i mitt liv ska bli arbetslös.
På onsdag blir det till att leta sig fram till arbetsförmedlingen.
Jag ska avsluta mina dagar på städcentralen med att få äran att va i Loftahammar dom sista dagarna.
I och för sig kommer jag väl att få vara timvikarie i några år precis som första gången jag började där så jag har väl inte sett det sista av dom än.
Jag ska försöka att hitta mig ett annat jobb under tiden men det är ju inte så lätt nu för tiden.
Just nu är det svårt att tänka på nåt annat än att jag ska sluta så jag har ingen ork över för att skriva jobbansökningar och cvn men från och med onsdag blir det andra bullar.
Det kanske komer bli jättebra det här. Det kanke är precis det här jag behöver. En spark i ändan är inte alltid fel.
Kanske jag kan se det som en tillfällig semester mellan två jobb.
Det kommer nog att ordna sig.
Kanske jag kan åka över till Gotland och hälsa på Kim en sväng till och med.
Vi får se vart allt det här leder.

Strategimötet gick rätt så bra. Jag var otroligt trött efteråt. Det tog mycket längre tid än dom hade räknat med.
Första dagen var vi inte klara förrän vid ett på natten (dom hade räknat med senast tio) och andra dagen fick vi åka hem vid halv fyra (tolv var beräknad tid den dagen). Ändå är vi inte klara i alla fall. Vi ska fortsätta vid ett senare tillfälle.
Det serverades mycket "lyxmat" för dom som gillar det. Hela tiden skulle det va trerätters med avancerad mat och gärna fisk och blodigt kött. Ingen mat för mig men jag åt så gott jag kunde.
Jag delade rum med Ann-sofie men det var inte lång stund vi fick tillbringa på rummet så vi kunde lika gärna struntat i rummet och lagt ner huvet på konferensbordet och sova istället.
Mötet var för övrigt väldigt givande och riktigt intressant. När vi fick åka hem var huvet fullproppat med information och idéer. Synd bara att vi får vänta så länge till nästa gång för jag hinner nog glömma bort alla superbra idéer jag har.
Vi får se hur det blir sen i slutändan.
Den här veckan har jag fått vara på mitt favvoställe. Dupont. Jag vet inte varför jag gillar det så mycket men jag känner mig avslappnad och trygg där. Det är väl för att det är det närmaste eget objekt jag haft. Jobbar man på det viset som jag gör och alltid får hoppa in för andra så får man aldrig en relation till kunden men dupont hade jag i en månad så där hann jag bli hemmastadd.
Lotta har varit hemma med sjuka barn men imorgon kommer hon igen så då är det slut med det roliga.
Jag sa till henne att hon gärna fick va hemma veckan ut men hon nappade tydligen inte på det.
Nu ska jag fixa till nåt att äta. Nåt mellanting mellan middag och kvällsmat. Jag har inte varit hungrig och inte haft tid innan så nu får jag ta tag i det. Hade det bara varit för mig själv kunde jag ha tagit en macka eller nåt men när man har fem grabbar/män i olika åldrar så förslår det inte.

Helst av allt skulle jag vilja ha en tupplur på lunchen men det är ingen bra idé. Det kan va svårt att komma igång sen igen.
Den sista tiden har jag varit ofattbart trött. Jag vet inte om det beror på att jag har för svag dos på medicinen mot sköldkörteln eller om det är sviter efter macken eller bara vintertrötthet.
Vissa dagar känner jag mig helt avtrubbad både psykiskt och fysiskt.
Imorgon ska jag iväg på nån spavistelse eller nåt liknande på nya hotellet vid Gränsö med cheferna och arbetsledarna för att diskutera framtiden och hur vi kan förbättra företaget.
Jag har massor att säga och många bra förslag till förbättringar men jag är rädd för att ingen av dom kommer vilja lyssna på mig eftersom mina förbättringar inte är bara i vinstsyfte utan mest för att personalen ska få en bättre arbetsplats.
Jag får hoppas att jag blir lyssnad på så jag inte kommer hem frustrerad.
Vi ska träffas där vid 12 imorgon och kommer förhoppningsvis hem till lunch på fredan. Det blir till att umgås väldigt intensivt med ledningen. Kan va intressant. Vem vet.
Jag tycker om att tänka och diskutera så jag tror ändå att det kommer bli bra i det stora hela.
Dessutom är det väl den enda gången jag får chans att övernatta på ett så nybyggt hotell.
Nu är snart lunchen slut så jag har ett par timmars jobb kvar för den här veckan.

Det var bestämt sen innan att vi skulle åka med Ann-Kari och Magnus till Ikea. Jag har saker att köpa till småkillarnas rum och duschväggar till nygamla badrummet och dom skulle handla till tjejernas rum.
Idag har jag haft ångest hela dan över hur vi skulle göra.
Jag hade ordnat med småkillarnas kompisar så dom kunde vara där hela dan men samtidigt hade jag dåligt samvete för Fabian. Det kändes inte rätt att lämna honom efter allt som han haft mot sig nu i veckan.
Jag var också lite bekymrad över väglaget. Det snöar fortfarande lite grann och på vägarna ligger det ett packat lager snö. Att kana till Linköping med stor släpkärra bakom på dom dåliga vägarna känns inte som en bra idè.
Dessutom berättade Ronnie plötsligt sent på kvällen också att han inte hade bytt till vinterdäck på kärran utan det behövde han göra innan vi åkte också.
Det känns ju ännu mer tryggt och bra och välplanerat.
Jag hörde av mig till Ann-Kari och sa att vi var tveksamma och hon sa att det var ok men ändå kan jag inte släppa mitt dåliga samvete.
Hur jag än gör blir det ju fel.
Åker vi har jag dåligt samvete för Fabian och åker jag inte får jag det för Ann-Kari.  Jag vill åka för att få sakerna inhandlade som jag behöver och jag vill inte åka för att jag är en bilfeg människa som alltid tror att vi ska krocka och det blir inte bättre av att det är dåligt väglag dessutom.
Hur man än väljer så blir det fel iband.

Det började med att Fabian, Nicko och jag var hos deras diabetesdoktor i torsdags.
Plötsligt när Anders (doktorn) frågade Fabian om han tyckte det var jobbigt med diabetesen började Fabian att gråta. Han bara bubblade ur sig om hur jobbigt han tyckte det var i skolan. Om hur dom särbehandlar honom där och att dom låter det ta en kvart vid lunchen för att dom ska ta blodsocker tillsammans med honom och dessutom föra dagbok. Han måste dessutom gå undan i ett särskilt rum som om han skulle va pestsmittad. Doktorn sa att dom gör ju ett stort problem av nåt osm faktiskt är ett litet problem egentligen. 
Allt det gör att han alltid kommer ut en kvart efter alla andra barn på rasten och då är det försent att hitta nån att leka med och han får tillbringa rasterna själv.
Får Fabian själv ta hand om sitt blodsocker och sprutan och om han kan få tid till det fem minuter innan lektionen innan maten slutar så kan han hinna ut som alla andra.
Han berättade också att trots att både han och jag har sagt att han får äta vanligt bröd och allt annat så får han ändå special så fort dom ska ha nåt speciellt.
Doktorn blev jättebekymrad över hur dåligt Fabian mår och frågade mig om han får lov av mig att göra vad han kan för att hjälpa till. Naturligtvis fick han det men jag tänkte att antagligen har han glömt det så fort vi har gått. Han är en jättebra doktor men han har ju inte bara mina barn direkt så jag förväntar mig inte att han ska kunna lägga ner massa energi på bara dom.

På fredagen ringde doktorn till min mobil när jag var på jobbet ochsa att han hade ringt och pratat med både Fabians lärare och hans rektor. Han hade haft ett långt och bra samtal med dom och sagt till dom att låta Fabian klara sig själv och att låta honom göra det på lektionstid så att han ska slippa bli lidande och dom hade gått med på det. Jag blev så otroligt glad för honoms skull. Jag har förstått hela hösten att nåt har varit fel.
Han har varit hemma onormalt mycket från skolan och verkat ledsen. Jag har misstänkt att det var det här som var fel men har inte fått det bekräftat riktigt. Nu kändes det som om Fabian skulle få det lite bättre.
Han har ofta sagt i höstas att han skulle kunna göra vad som helst för att få bli som alla andra. Han frågade mig en dag om han fick ta pengarna han fick från föräkringen för diabetesen och ge till diabetesforskningen.

När jag kom hem från jobbet vid tre så gick jag direkt in till Fabian och frågade jätteglatt om han hade hört att doktorn hade pratat med skolan men mitt leende dog när Fabian vände sig mot mig och jag såg att han satt och storgrät.
Det visade sig att han och hans kompis Elias hade blivit slagna med knutna nävar i magen och nertryckta i snön av 6 äldre grabbar på skolan.
När jag frågade om lärarna visste nåt sa han att lärarna hade sagt att om man ger sig in i leken får man leken tåla!
Då blev jag arg och ringde rektorn.
Jag sa vad Fabian hade sagt och bad henne att jag ville att hon skulle kolla upp varför läraren tyckte att det var ok att dom får stryk.
Fabian och hans kompis hade gått till fotbollsplan för att ha snöbollskrig och inte för att få stryk. Det är inget jag kan acceptera. Jag ville få fram till skolan att dom ska ha bättre uppsikt över vad som händer på skolgården på rasterna. Det är inte första gången incidenter händer på den där skolan och inga rastvakter syns till.
För inte så länge sen var det pojke på skolan som tog stryptag på en annan så att han tuppade av men den gången hade som tur var en rastvakt gått förbi och hunnit rädda pojken. Den andra pojken hade då fortfarande händerna runt halsen på honom så ingen vet vad som hade hänt annars.
Man ryser när sånt händer. Dom är ju så små och våld ska inte finnnas med i deras ordlista i den åldern. Det är skrämmande.

För att göra Fabian lite gladare bestämde vi oss för att spela bowling med alla våra barn igår kväll men inte ens det ryckte upp honom. Han var på jättekonstigt humör hela kvällen.
Jag tycker så synd om honom.
Lagom tills han fått ett problem löst så får han ett nytt.
Ronnie ville åka bort och konfrontera den av grabbarna som slog Fabian men jag sa till honom att tyvärr blir det nog bara värre. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Ronnies sätt kanske är mer effektivt än mitt.
Varför kan det inte va lite lättare att växa upp. Stackars barn.

Lilla Wille skulle döpas i Ankarsrums kyrka idag. Wille skötte sig, vi kom i tid, maten var god och efterrätten var godast. Precis som ett dop ska vara.
Nästa dop blir Tommys bebis med okänt namn som just nu går under namnet Siirkalisa i våran familj tills vi vet vad det blir. I Finland (som Mari kommer ifrån) har man som tradition att inte tala om barnets namn förrän vid dopet så det blir en överraskning.
Vi har bestämt oss för att stanna kvar över natten i Stockholm efter det dopet. Vi ska sova på hotell och se på Hairspray. Jag får hoppas att den passar alla barnen. Svärmor får också äran att vara med oss. Hon tycker nog att jag är lite dampig och impulsiv men det bjuder jag på. Jag frågade henne om hon var intresserad men sen kunde jag inte vänta på att hon skulle bestämma sig för jag var rädd att hotellrummen och musikalbiljetterna skulle ta slut så jag bestämde över huvet på henne. 
Man kan inte vela hur länge som helst. Det måste hon ha lärt sig efter att ha haft mig i sin familj i snart 20 år.

Imorgon är det Kvantum som gäller vid 6 på morgonen och sen ska jag springa i trappor. Känns inte som att jag ser fram mot det direkt. Jag skulle behöva va långledig. Jag är trött konstant. Jag har till och med börjat sova middag ibland. Måste va ett ålderstecken. 
I helgen hade jag jouren så då måste jag gå med jourtelefonen med mig överallt ifall att nån blir sjuk så då känner man sig på språng hela tiden.
Igår hade jag Västerport på morgonen. Eftersom jag dessutom hade jouren och kunde åka på fler jobb åkte jag dit så tidigt jag kunde för att kunna va beredd på fler jobb ifall att. Naturligtvis var det ingen som blev sjuk nu när jag hade förberett mig så det var förgäves men det var skönt att bli klar tidigt i alla fall. 
På nyårsdagen hade jag Kvantum och det var det enda jobbet vi hade den dan så då behövde jag inte vara rädd att bli dubbelbokad.
Nu ska Nicko ha sin data så jag får inte skriva mer. Jag orkar inte starta upp min egen så det får bli en bok nu istället.

Nu är det 2010 och det kommer väl som vanligt att ta några månader att vänja sig vid det. Oftast vänjer man sig lagom tills det är dax för ett nytt år.
Idag har jag varit uppe tidigt och jobbat. Det hade kommit massa snö och dom enda som var ute på vägarna var jag och traktorerna. Nu sitter jag och samlar ork till att åka iväg igen. Jag skulle behöva komma ner på stan en sväng men det tar emot.
Ett tag var jag inne på att åka och titta på soffa i Mörlunda men jag har slagit det ur hågen tror jag.
Jag läste kommentaren från Karin nu när jag loggade in och jag kan säga att jag kommer heller aldrig att glömma förra julen.
Jag skickade ner Ronnie för att köpa en present till Karin och då passade han på att köpa en till mig med. När julafton kom så hade han blandat ihop våra presenter och den som blev mest snopen var han själv. Jag trodde bara att han hade tyckt att ängeln som jag sagt till honom att köpa till Karin var så söt att han köpte en likadan till mig med så hade han inget sagt så hade jag varit glad och nöjd med den.
Han satt i evigheter och våndades och vågade inte ringa Karin för att berätta att presenten hon fått egentligen var till mig men till slut tog han mod till sig.
Lite kul var det allt i alla fall.
Hoppas Karin förstår att vi saknar henne i våran familj.

Nu måste jag ta tag i mitt liv och ta en tur till stan. Imorgon är det dop och jag vet redan vad jag ska köpa till lilla Wille så det behöver inte bli nån lång stund på stan.

Gårdagen flöt på lugnt. Barnen blev glada över sina presenter och vi blev så mätta att jag inte ens var hungrig till frukost. När det var dax att äta julmatsrester vid 4 hade jag inte ens hunnit hungra till heller men fick ändå trycka ner lite för säkerhets skull. Man vet aldrig om man magrar av annars om man inte äter ordentligt.

Nicko och Choffe fick pengar att köpa sig det dom ville ha själva. Nicko ville ha en laptop så han fick ta julklappspengarna och sen lägga till av sina sparpengar på rean idag.
Jag hade bara läst på elgigantenreklamen vilken dag rean var och var därför övertygad om att det inte var förrän imorgon så när Mille kom imorse och sa att kön in till onoff gick ända ut till gatan så blev det brått. 
Jag kan inte fatta varför dom på onoff ska va så märkvärdiga och inte kan ha mellandagsrea på annandan som alla andra butiker. 
Tydligen fanns just den datan som Nicko skulle ha på onoff och med det riv och slit som är på en rea så finns det ingen tid att slösa.
När Ronnie kom ner till affären med Nicko fanns det bara exemplaret från affären kvar så han fick ta den.
Fördelen med att ta butiksexemplaret är att alla program redan är installerade men nackdelen är att alla redan varit och tryckt och kladdat på datan och säkert kortat ner livslängden med flera månader bara därför.
Nicko blev i alla fall nöjd och det var huvudsaken.
Nu har jag skjutsat honom och hans kompisar till en annan kompis där dom ska lana. 
Fabian och hans kompis och tjej har varit på bio och sett Alvin och gänget 2, Emil är hos Oskar och leker och Choffe ska ha fest på altan med sitt kompisgäng.
Jag själv sitter med datan och slappar i soffan och tittar på Michael Jacksson på tv.
Om ett par timmar ska vi på bio och se Göta kanal 3. Den är antagligen ingenting att ha men man måste ju ändå se den.
Det är så här livet ska va. Ledig med flera dar framför sig som man kan göra precis vad man vill med. Sova hur länge man vill och planera dan timme för timme bara. Vi har inget inbokat mer än grötträff hos svärmor imrorgon.
Jag njuter för fullt av mitt kravlösa liv. När det sen dessutom går flera timmars Michael Jackssonkonsert på tvn dessutom kan det inte bli bättre.

Imorse när jag var på ett objekt och hade städat klart skulle jag gå ut med soporna på bakgården.
När jag gick över gården så uppfattade jag nånting i ögonvrån. Först tyckte jag det såg ut som en fågel eller nåt som flög mot mig så jag vred snabbt på huvet för att se vad det var.
Det var ingen fågel. Det var en full skyffel med blötsnö från en balkong på tredje våningen. Snön kom med hög fart mot mig och slog till på sidan om nacken så jag hörde ett knak nånstans från ryggen.
Trots att det gjorde ont sa jag ändå till killen som stod på sin balkong och helt förtvivlat bad om ursäkt tusen gånger att det var ok.
Det var inte ok! Jag har ont! Jag kunde knappt andas timmarna efteråt för varje gång jag drog in ett djupt andetag så tog det emot av smärta. Det gick att få in lite luft om jag drog upp båda händerna över huvet och lutade mig lite bakåt samtidigt men det såg nog lite roligt ut.
Till slut stod jag inte ut. Det blev värre och värre med tiden. Jag blev tvungen att ringa min chef så hon fixade en tid hos en massör som knakade tillbaka min rygg.
Nu kan jag dra in lite mer luft men det är ändå inte bra. Nu känns det som om nån skulle ha dunkat mig hårt i ryggen. Jag gäspar hela tiden av syrebrist och hälften av gäspningar går igenom men den andra halvan klarar jag inte på grund av att det gör för ont.
Det jag inte kan fatta är varför just jag ska hamna under en snöhög dan innan julafton och varför just jag är så plikttrogen att jag inte kan gå hem från jobbet ens när ryggen värker och jag varken kan böja mig efter papperskorgar utan att få ont eller plocka upp nåt från golvet utan att det svartnar för ögonen.
När jag efter åtta timmars slit kom upp till jobbet för att lämna in nycklar så såg jag att alla andra hade unnat sig att gå hem klockan ett. Kul för dom! Jätteglad för deras skull är jag! Inte ett dugg bitter! Jag unnar dom verkligen att få gå hem tidigt dan innan julafton! Jag förväntar mig absolut inte att dom ska hjälpa mig så jag också ska kunna gå hem tidigt utan jag jobbar jättegärna mina 8 timmar själv!
Nu sitter jag i soffan och väntar in julen.
Klapparna ligger under granen och jag börjar så smått förstå att det är julafton imorgon.
GOD JUL!

Snart kommer jag skrika rakt ut och slänga barn omkring mig!!
Fabian har en killkompis och en tjejkompis inne i datarummet. Dom skriker högre och högre när dom pratar med varann för att överrösta varann. Snart kan dom inte skrika högre för smärtgränsen är nära nu.
Emil har också en kompis och är dessutom på sitt tjatigaste humör. Dessutom måste han självklart sätta på tvn i vardagsrummet på riktigt hög volym trots att han inte ens skulle sitta här.
Nicko har 4 kompisar på sitt rum. Dom pratar inte högt men däremot lyssnar dom på musik med väldigt mycket bas på otroligt hög nivå så hela huset vibrerar.
Jag själv sitter med huvudvärk, snorig, ögonen rinner och med feber i soffan mitt i detta kaos. Jag försöker samla krafter för att åka och handla julmat och städa mitt hem. Jag kan inte hitta dom krafterna.
Det enda jag vill nu är att fly. Åka bort nånstans utan mobil och komma hem när jag är frisk och allt är lugnt igen.
Ronnie jobbar över och för en stund sen fick jag reda på att vi har en mycket oväntad utgift på 6000 som ska betalas imorgon. Dagen innan julafton när jag haft så mycket utgifter i alla fall så är det inte lämpligt med såna chocker.
Jag kommer nog att bryta ihop på riktigt!

Det blev en sväng till Ankarsrum idag och krama liten bebis. Wille ska han heta. Ett bra val på namn tycker jag.
Fabian fick äran att följa med. Han sa att han faktiskt kunde tänka sig en liten lillebror till men Nicko protesterade vilt när vi kom hem och sa det.
Emil kom fram till att en bebis kunde han nog tänka sig men han kunde inte förstå var den skulle få plats och det hade han ju rätt i. Vi har det ju redan lite småtrångt som vi har det. Det finns ju inte några rum över här hemma direkt som vi inte vet vad vi ska göra med eller så.
Nej allvarligt talat är jag inte inne på bebisar just nu faktiskt. Vi har det bra som vi har det men man ska aldrig säga aldrig.
Mysiga är dom i alla fall det kan man inte säga annat.
Vi fikade, pratade och kramade bebis i några timmar medan övriga familjen var i Vimmerby och åkte cross och sen åkte vi hem och gjorde varma mackor.
Nu är det egentligen dax för mig att sova så jag orkar med mina nya uppdrag imorgon. Det blir Kvantum vid sju imorgon bitti till att börja med. Det ser jag fram mot. Där har jag städat många timmar i mina dar och det är ett objekt jag trivs med.
Det underliga är att det känns inte som jag varit borta i sex år. Allting med macken känns som en dröm. Ändå är det bara en och en halv månad sen.
Jag saknar mina kunder och själva jobbet på macken jättemycket men eftersom jag trivs så bra med det jobbet jag har nu så är jag lite kluven. Dessutom är det ingen nackdel att få vara ledig varje helg direkt.
Nu ska jag logga ut och sova så jag är pigg när klockan ringer.

Jag har ätit hela dan idag.
Det blev frallor imorse och sen direkt till Tovehult med Ronnies bror, hans tjej, hennes mamma, svärmor, Fanny, våra småkillar och Ronnie och jag. Vi tog upp 3 bord. Fikat var som vanligt supergott där.
Efter det åkte vi hem och började med maten. Vid halv sex kom alla hem till oss och åt Ronnies goda köttfärssås och hemmagjord pasta och till kaffet nyss hade jag bakat sockerkakor och köpt glass.
Kaloriinnehållet i dagens ätande vill jag inte ens tänka på.
Inte nog med det så kom grannen in med den senaste Wallanderfilmen så när Ronnie kommer hem från affären tänkte vi duka upp chips och godis.
Jag skulle verkligen behöva börja träna igen. Åtminstone skulle jag kunna börja med att skippa allt socker jag vräker i mig.
Kanske på måndag?
Det är ju inget kul tyvärr.

Imorgon ska familjen åka cross så då har jag en hel dag bara för mig själv. Jag funderar på om jag skulle kunna tränga mig på Ann-Kari en liten stund så man får se underverket men det kanske är för tidigt än.
Annars så får jag helt enkelt ta en slappardag med en bok bara. Det skulle vara rätt skönt det med. Jag får fundera på det helt enkelt.
Jag städade så gott som hela huset i fredags och putsade fönster så jag kan med gott samvete göra precis vad jag vill imorgon.
Det är min dag och mitt beslut.

Ann-Kari och Magnus har fått en liten lillebror till Alice, Alva och Agnes!
Dom vet inte vad pojken ska heta än så än så länge heter han bara "gossen Andersson".
Jag har haft många jättebra namnförslag men Ann-Kari nappar inte på ett enda.
Undrar om jag kommer bli bebissugen när jag får hålla eller om jag känner mig helnöjd med att lukta och gosa en stund och sen veta att jag kan lämna tillbaka honom igen. Det återstår att se.
Grattis Ann-Kari och Magnus till lilla underverket!

Jag har varit på Dupont och städat i 4 veckor nu.
Den här veckan har jag lärt upp en ny tjej som heter Lotta så på måndag ska jag till nya objekt.
Det kändes vemodigt och sorgligt att gå hem idag och veta att jag inte ska dit på måndag. Både för att jag gillar Dupont väldigt mycket och även för att jag gillade att jobba med Lotta med.
Det har varit en jättebra vecka.
Jag har sällan problem med att jobba med andra men det är inte alla man kommer så bra överens med som jag gjorde med henne.
Jag kommer sakna både henne och Dupont.
Det är ju inte meningen egentligen att jag ska bli kvar så länge som jag blev på ett och samma ställe.
Nästa vecka blir det till att jobba med en annan Lotta. Det kommer säkert bli bra det med.

Jag förstår att det är rätt rent utbildningsmässigt att låta Emil gå om men tänk om jag gör fel mot honom ändå?
Hans fröken ringde förut och sa att han hade blivit ledsen på rasten när hans kompisar hade fått veta och kompisarna hade tröstat honom.
Tänk om det är så att han hade kunnat komma ifatt dom andra ändå utan att behöva gå om. Då kommer han aldrig förlåta mig.
Tänk om vi skulle låta honom gå kvar i klassen och han inte kommer ifatt. Då kanske han aldrig kan ta igen försprånget som dom andra fått.
Tänk om hans självförtroende och självkänsla sjunker i botten av att behöva gå tillbaka till ettan.
Tänk om han inte går tillbaka till ettan och hans självförtroende sjunker för att han alltid kommer känna sig sämst i klassen.
Hans fröken sa att det var viktigt att vi pratar om det som nåt positivt men det känns ju bara konstgjort. Hur säger man till nån på ett positivt sätt att dom ligger så mycket efter i skolan att dom inte klarar den årskursen som dom egentligen tillhör?
Hur jag än vänder och vrider på det så anser jag inte att det är positivt. Jag och Ronnie försökte naturligtvis att låta glada och uppmuntrande när vi pratade med honom men han gick inte på det.
Emils fröken sa förut när hon ringde att hon var väldigt ledsen att han skulle behöva byta klass eftersom han är en sån personlighet. Han är en sån kille som gör alla glada. Han tillför mycket i en grupp.
Han är en sån person som är otroligt allmänbildad för att vara 8 år. Alltid positiv och glad och framåt.
Han leker allt han gör. Han kan inte ens kasta ett äppelskrutt utan att göra det till en lek.
Det kändes skönt att få höra allt fint hon hade att säga om honom.
Ska jag vara ärlig kom det en tår eller två. Hade det inte varit för att jag var mitt i fabriken på Dupont så hade jag nog storgråtit.
Han hade behövt en sån lärare som den han har nu. En lärare som kan fokusera på alla hans bra egenskaper istället för att se hans negativa och låta dom ta överhand. En lärare som kan få Emil att fokusera på skolarbetet när han sitter i klassrummet.
Det har inte funkat så bra med hans förra lärare. Där var det Emil som hade överhanden. Ville Emil gå ut och leka istället för att plugga så fick han som han ville. Det är en av anledningarna till att han kom efter dom andra.
Dom hade en äggklocka till Emil. Dom satte den på 10 minuter och om han klarade att sitta still dom minuterna så fick han gå ut och leka sen resten av lektionen.
Det blev med andra ord inte mycket aktiv tid i klassrummet.
Den nya läraren han haft nu sa att det kommer inte på tal. Leker gör vi på rasterna. Det är så jag tycker det ska vara. Jag får hoppas att den nya fröken är lika bra som den han haft nu den korta stund han gått i tvåan.
Jag hoppas vi tagit rätt beslut. Det finns ju inget facit så tiden får utvisa.
Varför är det så svårt att veta vad som är rätt och fel?

Ronnie och jag var på möte på Emils skola igår.
Det blev beslutat att Emil ska få gå om ettan. Han har stora problem med att hänga med dom andra i sin klass och vi kom fram till att för hans självkänslas skull behöver han gå i en klass där alla andra ligger på hans nivå så han slipper vara "sämst" jämt.
Vi visste att både Ronnie och jag att det var enda alternativet att låta honom gå om men det var inte lätt att tala om det för honom.
Vi tog med Emil till Kvantum för att fika och börja berätta lite om planerna så han skulle hinna smälta det lite.
Det gick milt sagt inte så bra. Han blev jätteledsen och tittade bara ner i bordet hela tiden. Han ville inte lyssna alls och varje gång vi nämnde att byta klass sa han bara att det ska jag inte alls det och såg ledsen ut.
Det var hemskt jobbigt att försöka hålla en positiv attityd uppe när man såg hans reaktion.
Han har ju hunnit vänja sig vid sin klass och lärare och identifierar sig själv som en "tvåa" och plötsligt kommer vi och rycker undan marken under fötterna för honom.
Jag hoppas han kommer att tycka att vi gorde rätt när han blir större. Man gör ju bara så gott man kan och hoppas att man gör det som är bäst för ens barn men facit finns ju inte. Vi får gå på magkänslan.
Vi hade heller inget val eftersom han är så otroligt långt efter dom andra trots att han har extrahjälp en timme om dan och har haft det hela ettan.
Det kommer att bli bra. Det är jag övertygad om.
På fredag ska Emil och jag få träffa hans nya lärare.
Jag håller tummarna för min lilla Emil.

Nu är det dax att stänga av och få lite sömn så jag orkar med att gå upp imorgon.

Jag kommer aldrig nånsin att gå ut ur mitt sovrum mer! Aldrig nånsin! Det räcker med att jobba i 8 timmar och sen får jag tillbringa resten av dan i sängen.
Den senaste veckan har vi ägnat åt vårat sovrum.
Det började med att vi skulle prova ut nya sängbottnar och slutade med att vi beställde både sängbottnar, sängram, sängbord och en byrå.
När vi då fick nya fina möbler ville jag inte gärna ha kvar våran fula målade strukturtapet så efter lite övertalning gick Ronnie med på att lägga ner ett par kvällar och sätta upp en ny.
Det blev en grårandig tapet.
Jag försökte lite fint att komma med lite invändningar redan i affären att vi kanske skulle ha ett nytt golv med men det blev totalt stopp från Ronnies sida.
I alla fall just då.
När vi väl hade börjat riva ner den gamla tapeten så tyckte till och med han att ett nytt golv skulle sitta fint.
Dan efter blev det en ny tur till Bergs och ett vitt trägolv.
Man kan naturligtvis inte ha tapetserade garderobsdörrar 2009 heller så mitt projekt blev att skrapa tapet. 4 lager tapet hade dom som hade huset innan lyckats hinna med att förstöra dörrarna med. Det var ett pyssel att få bort allt men med lite envishet går det mesta.
Jag har stått i garaget i flera kvällar och slängt tapetrester omkring mig och slutligen målat dörrarna vita.
Riktigt nöjd blev jag tyvärr inte men det är absolut bättre än med tapet.
Fabian och jag tog en tur till IKEA i lördags och inhandlade sänglampor, överkast och gardiner så sovrummet skulle bli komplett.
Nu är det verkligen komplett (förutom att jag inte är nöjd med garderobsdörrarna). Jag går in hela tiden och bara tittar mig omkring bara för att jag tycker att det är så fint.
Jättekul med nytt!

Idag var premiärdagen på nygamla jobbet.
Jag började morgonen med vanliga jobb som jag kunde väl sen innan men efter frukost blev det inte lika kul.
Mattbyten för resten av dan. Svettigt och tungt. Jag som inte är van vid allt för mycket ansträngningar direkt märkte snart att det kan va dax att börja träna upp konditionen.
Det var trots mattorna väldigt roligt att vara tillbaka. Det kändes som att jag inte varit därifrån alls. Det var som att tiden stått still och att allt med macken och dom sex senaste åren bara var en parentes.
Resten av den här veckan ska jag åka till Loftahammar. Klockan fem imorgon bitti ska jag sitta i bilen för vid sex ska jag va ombytt och klar på Findus. Sen är jag inte hemma förrän vid fyra så det kommer bli långa dagar.
Ronnie har varit ute på macken idag och hjälpt till med att pejla bensin och pratat med högsta chefen på OKQ8 och våran distriktschef som gjorde oss den äran att närvara på nedläggningen. Så fint av dom att dyka upp för en gångs skull.
Det var nog tur att inte jag kunde va där idag. Jag har ett och annat som jag har på tungan till våran kära distriktschef.
Ronnie sa att det var en liten samling av stammisar som också dök upp och sa sin mening till OKQ8cheferna. Det hade varit kul att höra vad dom hade att säga.
Nu är det i alla fall i full gång med saneringen. Ingen återvändo längre.
Eftersom jag ska gå upp om ett fåtal timmar så är det dax för mig att åka till affären och köpa bröd till imorgonbitti eller snarare inatt. Klockan fem är inte en tid som jag vanligtvis brukar vara vaken på.

Började dagen med en liten lagom sovmorgon till nio. Plockade lite hemma och gjorde lite ärenden.
Vid tolv kom Jessica, Jossan och Oskar och gick med oss till minigolfbanan.
Jag lovade mina barn redan igår att vi skulle köra en omgång men eftersom det spöregnade så avstod vi.
Idag sken solen. Barnen skötte sig utmärkt. Dom cyklade medans vi gick och vi behövde inte ens skrika i åt dom utan dom visade relativt bra trafikvett.
Dom spelade minigolf med största allvar och klarade alla 18 banor utan tjafs. Ingen gav upp i förtid och dom gjorde sitt bästa genom alla banorna.
Efter minigolfen blev det lunch på Corner. Även där skötte dom sig exemplariskt och när vi gick hem skötte dom sig lika bra som på nervägen.
En lyckad dag för grabbarna med andra ord.
På kvällen vid sju skulle vi bli bjudna på restaurang av mamma och Horst.
Jag var och hämtade Nicko hos hans kompis och när jag kom hem igen vid tjugo i sju var Emil och Oskar borta. Jag tog för givet att dom hade åkt hem till Oskar men så väl var det inte.
Det blev till att ge sig ut och leta.
Jag var precis överallt som jag kunde komma på att leta på. Efter en stund fick jag med mig Jessica i bilen med. Vi åkte med nervevade rutor för att kunna höra killarna. Emil och Oskar brukar höras där dom är.
Vi åkte runt på alla möjliga och omöjliga ställen utan resultat.
Ronnie åkte samtidigt runt på moppe och letade.
Jag åkte oavbrutet runt i 1 timme och fem minuter innan Ronnie hittade killarna. Då hade redan mamma och Horst väntat i närmare en timme på oss på restaurangen.
Dom hann ju arbeta upp sin aptit i alla fall.
En västerviksmeny senare så sitter jag nu proppmätt i soffan.
Vitlöksbröd, plankstek och till sist glass med chokladsås. Det ligger fint i magen nu.